October 25, 2020

Copyriot

Hegels “pöbel” (och dess kopplingar till Beethoven och Trump)

År 2020 är både ett Beethovenår och ett Hegelår, eftersom det nu är 250 år sedan de två jämnåriga, kompositören och filosofen, föddes. Både Beethoven och Hegel var alltså femtioåringar år 1820, ett årtal som i bådas fall kan få markera inledningen på deras Spätwerk.

Efter att ha övergett sin tidigare mer “heroiska” stil – och blivit i stort sett helt döv – är det ju på 1820-talet som Beethoven skriver de sena stråkkvartetterna, för att sedan gå bort. Det är även på 1820-talet som Hegel håller sina föreläsningar på universitetet i Berlin, bland annat om estetiken. Men innan dess ger han ut sitt sista stora verk: Rättsfilosofin (utgiven 1820 men med 1821 som officiellt tryckår, av censurtekniska skäl).

År 2020 kan vi alltså även, om vi vill, fira 200-årsjubiléet för Rättsfilosofin. Vill vi det? Ofta har det sagts att vi här finner en äldre och mer konservativ Hegel, kanske rentav en Hegel som skamlöst smörar för det auktoritära konungariket Preußen. Detta är dock en oriktig nidbild, om vi får tro en del av vår tids Hegelexperter. Mer riktig är nog den bild av filosofen som framhållits av Sven-Eric Liedman: Hegel som den moderna reformismens grundare.

Lagom till jubiléet så finns nu Rättsfilosofin i en första svensk översättning, gjord av Anders Bartonek och Sven-Olov Wallenstein. Dock återstår tydligen vissa finputsningar, så boken verkar inte utkomma förrän 2021 (men även detta går ju att få till ett jubileum om man vill).

Vad som nyligen fick mig att snöa in en smula på Rättsfilosofin var min läsning av Martin Hägglunds Vårt enda liv – ett verk som är djupt influerat av Hegel, i synnerhet kanske just av Rättsfilosofin. Det är som sagt imponerande hur Hägglund lyckas återge de hegelianska tankegångarna på ett tillgängligt sätt. Dessutom argumenterar han övertygande för att Karl Marx i grunden missförstod Hegel i Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin (1843).

Min recension av Hägglunds bok handlar mycket om vad han gör med dels Hegel, dels Marx. (Den hade kunnat handla mer om vad han inte gör. I jämförelse med Hegels stora intresse för kärnfamiljen som en grundläggande del av det moderna samhället är det exempelvis påfallande hur Hägglund nästan helt avstår från att ge sig in i frågan om familjens struktur, roll och möjliga omvälvning.)

Nu citerar jag mig själv ur nämnda recensionen:

Pöbel! Någonting tycks brista när detta ord droppas av G.W.F. Hegel i andra hälften av dennes sista stora verk, Rättsfilosofin. Året är 1820, en hel generation har förflutit sedan den franska revolutionens utbrott och den konservativa aristokratin har kopplat nya grepp om makten. Industrialiseringen drar fram genom Europa. Hegels rättsfilosofi är ett försök att samtidigt rättfärdiga kapitalismen, kärnfamiljen och den någorlunda demokratiska staten – i rationell samexistens. För varje problem som blottläggs, verkar hans filosofiska system även ge en lösning. Inte förrän i bokens andra halva brister det. Bristningens namn är just detta: pöbel.

Här följer jag Hägglunds utläggning, men även Hegelforskaren Frank Ruda som skrivit boken Hegel’s rabble

. Det är Ruda som beskriver pöbelns uppdykande i Rättsfilosofin som något av ett filosofiskt bombnedslag.

Jag vill gärna tänka detta som en parallell till det som händer i Beethovens sena stråkkvartetter, med dess tvära kast och oväntade pauser, där många har hört en musikalisk gestaltning av en förlorad tro på modernitetens obönhörliga framåtmarsch. Även hos Hegel går det att läsa in liknande tvivel. Även om filosofens syfte var att visa hur marknadsekonomin, den konstitutionella staten och det sedliga familjelivet borde kunna backa upp varandra som en dynamisk helhet.

Den samhällsfilosofiska visionen får sig dock en rejäl törn när Hegel, efter några hundra sidor, kommer fram till frågan om arbetslöshet. För det verkar i första ledet vara arbetslösheten som han syftar på, när han beskriver framväxten av en pöbel. Även om resonemanget intressant nog inte stannar vid de fattiga, utan går vidare till de rika, som likaså utvecklar en samhällsfarlig pöbelmentalitet, enligt Hegel.

Intressant är också hur Hegel, åtminstone via antydningar, sätter frågan om arbetslöshet i ett globalt perspektiv. (Vilket åter får oss att se fram mot Aaron Benanavs bok som utkommer mycket snart.)

Vidare i mitt försök att (med god hjälp av Hägglund och Ruda) reda ut Hegels teori om pöbeln:

Ordet syftar hos Hegel på alla de grupper som är oförmögna att se sig själva som samhällsmedborgare med rättigheter och skyldigheter. Pöbelns politiska affekter präglas i stället av laglöshet, förbittring och hån. Framför allt tänker han på de växande massorna av fattiga och arbetslösa i storstäderna. Men även bland de allra rikaste – de som tror sig kunna köpa vad som helst för pengar – grasserar en motsvarande pöbelmentalitet, noterar Hegel. Fattigdomen och rikedomen analyserar han som två sidor av samma mynt, biprodukter av den moderna kapitalismen som i förlängningen hotar att undergräva möjligheten till en rationell samhällsordning.

Pöbel! Året är 2020 i ett Europa där nu hel generation har förflutit sedan Sovjetunionens fall. I centrum för all politik står åter frågan om pöbeln, som nu tar sig allt fler olika skepnader. Gängkriminella och ensamkommande. Donald Trumps väljarbas och Sverigedemokraternas. Konspirationstroende och smittspridare. Nättroll och influencers. Skattesmitare och slöjbärare. Black Lives Matter och Metoo.

Oavsett politisk hemvist, går det alltid att beklaga sig över en pöbel, även om just detta ord ofta undviks. Oftare används den tillrättalagda termen ”utanförskap” för att syfta på dem som står i vägen för att samhället ska hålla samman som det var tänkt. Precis som för 200 år sedan har arbetslösheten blivit till ett permanent ordningsproblem.

Halvtannat sekel efter Hegel börjar diverse punkrockare, som identifierar sig med detta permanenta ordningsproblem, att fatta tycke för ordet pöbel.

År 1820 sitter alltså Hegel på sitt universitet i Berlin och bekymrar sig över arbetslösheten. Han noterar att vissa andra – de utpräglade reaktionärerna – nöjer sig med att se social oro som en polisiär fråga. Detta köper inte Hegel. Arbetslösheten är en produkt av systemet och måste därför hanteras av staten. Men vad kan då staten göra för att lindra fattigdomen och förebygga en vidare utbredning av pöbelmentalitet?
Hegels lösningsförslag tycks faktiskt förebåda frågor som är minst lika aktuella år 2020, sådant som basinkomst och stimulanspolitik.

Hegel diskuterar två slags möjliga lösningar. En vore att låta de arbetslösa försörjas via bidrag, utan motprestation. Men därmed utestängs de även permanent från meningsfullt deltagande i samhället, menar han. Pöbelmentaliteten hotar då att befästas som ett permanent orosmoment.

En annan väg som Hegel diskuterar är att öka antalet arbetstillfällen, så att även de fattiga kan jobba för en lön. Alltså att öka produktionen, vilket dock förutsätter att det ska finnas tillräckligt med köpstarka konsumenter för att köpa alla varor. Hegel noterar hur ”överproduktion” tenderar att utlösa ekonomiska kriser som ytterligare förvärrar den sociala utslagningen. Att ”etablera kolonier” i främmande länder, för att sälja av överskottet, är inte heller någon hållbar lösning. I förlängningen väntar då krig mellan imperiemakter, människor som drivs på flykt – och framväxten av en global pöbel.

Tillbaka till nutiden. Stimulanspolitiken som håller 2000-talets kapitalism över vattenytan uträttar ett liknande trick, fast i tiden snarare än i rummet. Centralbankernas stödköp och nollräntor syftar till att skapa marknader där framtidens löner kan betala för dagens varor. Resultatet har blivit en finansiell kapitalism som utan tvivel har lyckats skapa en hel del arbetstillfällen, främst i storstäderna. Men stimulanspolitiken får samtidigt till följd att de som redan äger tillgångar – fastigheter eller aktier – blir ännu rikare, på bekostnad av alla andra.

Ekonomiska klyftor vidgas: mellan den äldre och den yngre generationen, mellan storstad och glesbygd. Se där receptet på den politiska polarisering som inte minst visar sig inför presidentvalet i USA – en tydlig illustration av pöbelmentalitetens utbredning, för att tala med Hegel.

Vår preussiske filosof tvingas alltså år 1820 till medgivandet om att pöbelproblemet saknar en rationell lösning inom systemets ramar. Inte för att det skulle saknas materiella resurser för att ge alla människor ett värdigt liv. Men ju större rikedomar som skapas, desto mer påträngande blir också fattigdomen, i såväl materiell som andlig bemärkelse. Den moderna kapitalismen, som Hegel ville begripa rationellt, visar sig skapa en irrationell biprodukt som omöjliggör en bekväm landning i tanken på ett “historiens slut”. I någon mån råkade han kanske (mot sin vilja) få korn på kapitalismens inneboende motsättning, den som finns inbyggd i hur “samhälleligt nödvändig arbetstid” under kapitalismen blir till samhällets överordnade mått på värde. Det är också detta spår som Hägglund följer, från Hegel och vidare till Marx.

En annan fråga – som jag inte riktigt vågar svara på – är hur Hegels pöbel förhåller sig till Marx proletariat. Vissa verkar mena att de syftar på ungefär samma sak, ur olika perspektiv. Andra kanske att pöbeln snarare representerar det som Marx kallade för Lumpenproletariat – ett begrepp som i sin tur kan knytas samman till samtida analyser av prekariat eller prekaritet och det informella arbetets globala tillväxt.

Efter denna lilla utredning känner jag mig ganska klar med Hegelåret, men ser fram mot att återvända till Rättsfilosofin när den väl kommer ut på svenska. Beethovenåret ska dock fortsätta att firas med full kraft i två månader till! (Hans musik, närmare bestämt dess slut, kom in på ett hörn även i podden Slutet.)

av rasmus den October 25, 2020 17:05

October 24, 2020

Copyriot

Aaron Benanav om tjänstesektorn i coronakrisen

Om någon vecka utkommer ekonomihistorikern Aaron Benanav med boken Automation and the future of work, som delvis bygger på ett par tidigare artiklar i New Left Review. För fem år sedan disputerade han på en avhandling om den globala arbetslösheten 1949–2010; hans handledare var den välbekanta marxistiska historikern Robert Brenner.

Tidigare i veckan så besökte Benanav för övrigt Malmö, på ett litet möte arrangerat av tidskriften Subaltern i samarbete med Endnotes, en ickeakademisk tidskrift där Bena av hör till redaktionskollektivet.

Endnotes har gett ut fem rejäla nummer under tolv års tid och det finns oerhört mycket att säga om de analyser som har utvecklats där; under detta år har jag själv varit del av två läsecirklar som berört saken. Men just nu tänkte jag nöja mig med några läsanteckningar till den senaste titeln i listan över Aaron Benanavs akademiska produktion: “Service work in the pandemic economy” (publicerad i tidskridften International Labor and Working-Class History

).
* * *

Om vi tittar på statistik över vad den avlönade arbetskraften jobbar med, går det för varje land att se en nedåtgående kurva för kategorin “jordbruk”. Vid någon tidpunkt faller andelen under 50 procent: i exempelvis Sverige skedde detta kring år 1900, i Kina kring år 2000.

Globalt betraktat verkar detta femtiostreck passeras någon gång på 1980-talet, om vi ska tro på den tillgängliga statistiken. För drygt 30 år sedan arbetade alltså fortfarande halva den globala arbetskraften inom jordbruket. Idag är det bara en fjärdedel – och många av världens jordbrukarhushåll får sin huvudsakliga inkomst från andra håll än från just jordbruk.

Ändå har andelen industriarbetare knappt ökat. Länder som Mexiko, Egypten och Sydafrika har under de senaste trettio åren genomgått en “förtida avindustrialisering“. Andra länder inledde aldrig någon ordentlig industrialiseringsprocess. Sedan ungefär 2014 har andelen industriarbetare i världen fallit. Vi kan alltså tänka oss att den globala tillverkningsindustrin peakade, i termer av arbetskraft, under den förra globala krisen, för typ tio år sedan.

Var hamnar alla dessa människor som varken jobbar med jordbruk eller med industriproduktion? Dels i tjänstesektorn, dels i arbetslöshet – två statistiska kategorier som var för sig är rätt knepiga, och som båda överlappar med kategorin “informellt arbete“.

Så om vi fortsätter att titta på statistik över vad den avlönade arbetskraften jobbar med, går det för varje land att se en uppåtgående kurva för kategorin “tjänster”. Vid någon tidpunkt stiger andelen över 50 procent: i exempelvis Sverige inträffade detta runt år 1970, i Kina ungefär nu, år 2020 eller strax därefter. Och här ligger Kina i takt med det globala genomsnittet.

Lagom till det världshistoriska årtalet 2020 nådde alltså andelen anställda i tjänstesektorn, globalt sett, upp till 50 % enligt Världsbanken. Vilken tajming! Just detta år kom coronakrisen, “the first services recession” – en kris som alldeles uppenbart slår hårdast mot tjänstesektorn.

“Tjänstesektorn” är såklart en statistisk kategori av tveksamt värde. Den rymmer både de personliga tjänster som drabbats allra hårdast i coronakrisen och diverse digitala tjänster (tänk Zoom eller Netflix) som har täljt smör med guldkniv. Just i överlappningen mellan det personliga och det digitala hittar vi gigekonomin.

Coronakrisen bidrar till att ytterligare lösa upp gränsen mellan anställning och arbetslöshet. Vi har det välkända fenomenet (särskilt i USA) med folk som inte räknas som arbetslösa då de inte längre aktivt söker jobb, eftersom de vet att det inte finns några jobb för dem. Plus alla som har ett påhugg på deltid men inte får tillräckligt med jobb för att klara sig på lönen. När ekonomer vid Fed i våras försökte uppskatta den “verkliga arbetslösheten” i USA, kom de fram till att en tredjedel av arbetskraften var mer eller mindre arbetslös. Detta kan jämföras med det förra USA-rekordet som sattes år 1933, då bara en fjärdedel var arbetslösa.

Här i Europa är miljontals anställda fortfarande permitterade och får alltså lönen betald av staten i stället för av företaget. (I våras var det uppe runt 20 procent av alla anställda, nu i oktober rapporteras andelen vara 9 procent.) Systemet med permitteringar syftar i någon mån till att “frysa” den arbetsmarknad som fanns innan coronakrisen slog till. Men nu är det uppenbart att pandemin kommer att fortsätter längre tid än staterna är beredda att betala de permitterades löner. När de europeiska länderna väl avvecklar dessa program är det ganska säkert att den officiella arbetslösheten kommer att skjuta uppåt.

* * *

Aaron Benanavs aktuella artikel kan lätt beskyllas för att vara underteoretiserad; såtillvida går han kanske i fotspåren av Robert Brenner. Å andra sidan är detta knappast en beskyllning som kan riktas mot Endnotes, särskilt inte det senaste numrets idéhistoriska djupdykningar i exempelvis italienska 1970-talets omtolkningar av Marx’ begrepp om Gemeinwesen och den fascinerande krets av tänkare i mellankrigstidens Tyskland vilka av Gerschom Scholem avfärdades såsom “judiska satanister”. För att inte tala om hur redaktionskollektivet bakom Endnotes i en självkritisk vändning ger sig in på gruppsykologiska aspekter av förhållandet mellan teori och praktik. Men samma utgåva rymmer även översättningen av en viktig text från det tyska kollektivet Freundinnen und Freunde der Klassenlose Gesellschaft, som resonerar om det möjliga övervinnandet av kapitalismen. (Hett tips till alla som tycker att Martin Hägglund är alltför vag.)

* * *

Underteoretiserad? Ja, det är Benanavs artikel i flera avseenden (vilket säkert är medvetet). Som att den avstår från att problematisera vad som menas med “tjänstesektorn”, liksom frågan om oavlönat kontra avlönat arbete. Artikeln förblir påfallande deskriptiv: det konstateras att mycket tyder på coronakrisen mest kommer att förstärka tidigare tendenser till ökad ojämlikhet och otryggare arbetsförhållanden. Men varför vi ser ökad ojämlikhet och ökad arbetslöshet, det lämnas obesvarat. Samma sak med frågan om varför tillväxten (i västvärlden) har stagnerat under lång tid – för att inte tala om frågan om vad det är som stagnerar när vi säger “ekonomisk stagnation”.

Benanav nämner inte Marx; intressant nog hänvisar han denna gång i stället till William Baumol när han i viss mån ändå ska teoretisera vad som menas med ekonomisk stagnation:

as economist William Baumol explained in the 1960s, services are in large part a stagnant economic sector. Unlike manufacturing during its heyday, most services do not exhibit dynamic patterns of expansion driven by high rates of labor productivity growth and falling prices. Instead, increases in the demand for services generally depend on spillover effects from productivity-enhancing innovations occurring in other economic sectors. There is a clear link between the global expansion of the stagnant services sector and the ever-worsening stagnation of the wider economy. In the years to come, average economic growth rates will fall further, due to the legacy of the COVID-19 pandemic shock.

Här blir det rätt oklart vad Benanav menar med “stagnant”. Frågan är alltså dels vad som stagnerar, dels om vi talar om en absolut stagnation över tid eller en relativ stagnation sinsemellan olika delar av ekonomin. Än en gång upprepas påståendet att William Baumol på 1960-talet skulle ha visat att tjänstesektorn till stor del “är stagnant”, men om vi faktiskt läser Baumols studie så drar han inga slutsatser som gäller “tjänstesektorn” i allmänhet; hans analys utgår från scenkonsten och syftar främst på de tjänster som likt scenkonsten är särskilt svåra att överlåta på maskiner.

* * *

“The future for labor looks bleak”, konkluderar Aaron Benanav. Hur skulle man ens översätta denna mening till svenska? Arbete, arbetare, arbetarklass… i bestämd eller obestämd form.

The future for labor looks bleak. What that means for the future of working people remains an open question. Their fight for dignity, in the midst of the pandemic and post-pandemic eras, will prove decisive.

av rasmus den October 24, 2020 21:35

October 21, 2020

Copyriot

Lite om Hägglunds omtalade bok

Få har väl missat filosofen Martin Hägglunds bok This life som nu föreligger i en lätt uppdaterad och utökad svensk utgåva, Vårt enda liv.
Expressen ombad mig att recensera den och lät mig skriva en lite längre essä som förra veckan lades ut under rubriken “Stjärnfilosofen som vill ha en ny kommunism“. Dock bakom betalvägg, för ovanlighets skull på kultursidan. Den som kan ge sig lite till tåls och håller koll här kommer annars kunna hitta en ännu lite längre version.

Jag avstod från att på förhand läsa vad andra recensenter skrivit om This life, för att inte skriva ännu en metarecension. I stället tog jag avstamp i Hegels rättsfilosofi, som just råkar fylla 200 år och spelar en ganska stor roll för Hägglund. Inte minst genom betoningen av ett positivt begrepp om frihet och om socialt tillgänglig fri tid som någonting annat än simpel “fritid” i meningen “tomma enheter av tid åt isolerade individer”. Detta får stor betydelse för Hägglunds arbetskritik.
Recensionen betecknar alltså Hägglund som arbetskritiker och även värdekritiker, då hans läsning av Marx noga följer Moishe Postone. Detta får viktiga konsekvenser som jag inte att många recensenter har missat. Både de liberaler som tror sig hitta traditionsmarxistiskt testugg och de vänstersossar som nöjer sig med att läsa boken som ett försök att återuppväcka en mer vagt marxistisk humanism.

Om man däremot verkligen följer Hägglunds värdekritiska Marxläsning är det tydligt att den inte bara är en filosofisk plädering för socialdemokrati à la Bernie Sanders. Han sticker inte under stolen med sina på den parlamentariska vänsterns övergripande strategi: att omfördela resurser i penningform, utan att angripa det underliggande “måttet på värde”. Av samma skäl är han rätt vag kring hur den nödvändiga “omvärderingen av värde” ska gå till och denna vaghet är nog på sin plats, tänker jag. Särskilt eftersom boken knappt alls går in på kapitalismens historia, mer än ett kort och viktigt påpekande om omöjligheten i att återgå till en socialdemokratisk välfärdsstat i ett läge där kapitaltillväxten – den i grunden absurda expansionen av “socialt nödvändig arbetstid” – har saktat av betydligt.

Det finns flera andra saker som lyser med sin frånvaro i Vårt enda liv. Jag nämner bland annat ondskan och familjen. Även frågor om klimat och ekosystem förblir helt marginella. Jag nämner lite av detta i recensionen men uppehåller mig i huvudsak i trakterna av Hegel och Marx. För en faktiskt storartad sak i Hägglunds bok, tycker jag, är hur han lyckas lägga ut några av dessas tankegångar på ett klart och begripligt språk, utan att förlita sig på specifikt marxianska eller hegelianska begrepp. Den typen av “översättning” är verkligen inte lätt, men i slutändan givetvis nödvändig. Kanske återvänder jag i något inlägg till vissa detaljer som inte rymdes i recensionen.

av rasmus den October 21, 2020 07:28