March 25, 2015

DFRI.se

Wireframes på ny design för dfri.se

Efter en diskussion runt den nya designen för dfri.se blev resultatet ett gäng wireframes, gjorda med papper och penna som vi kände att det fanns ett värde i att dela med oss till övriga intresserade.

Är det så att du har synpunkter redan nu, baserat på bilderna eller bara generella tankar runt hemsidan så uppskattar vi att få ta del av dom, samt om du vill vara med och hjälpa till att utveckla vår nya design så tar vi tacksamt emot hjälp.

Bild 1-4 är wireframes för förstasidan, upplägget blir något i stil med:
1. logga + meny överst
2. plats för information om vilka vi är, kortfattat i 1-2 meningar
plats för donationsknapp/räknare
3. efter det plats för en box med aktuella saker, kan vara kampanjer eller saker vi vill uppmärksamma.
4. Listor med läsvärt, senaste i bloggen och en kalender
5. den gamla bloggen ligger längst ner

Bild 5 var en snabb variant på hur undersidorna skulle kunna struktureras.

bild1 bild2 bild3 bild4 bild5

av alexwoll den March 25, 2015 11:24

Vill du patcha EU-lagarna?

När ledamöterna (MEP) i Europaparlamentet (EP) författar sina lagar gör de det i ett verktyg om heter Automatic Tool for AMendments (AT4AM). AT4AM är rätt okänt utanför EP, så det är inte så förvånande att DFRI:s arbete med att driva AT4AM för alla är ännu mindre känt. Med verktyget kan man även göra färdiga lagförslag att maila till MEP:arna, och på så sätt kan man vara med och påverka direkt — utan att vara heltidspolitiker!

Trots att AT4AM ännu inte är tillräckligt användarvänligt för att vem som helst ska kunna lägga lagförslag, så jobbar vi på att komma dit. Om du eller din organisation har förbättringsförslag, titta in på at4am.eu samt engagera dig i DFRI!

av Joel Purra den March 25, 2015 11:05

March 24, 2015

Copyriot

K192: Brist på fritid som orsak till ekonomisk kris? Återblick på tillväxtkritiken kring år 1980

När man dyker ner i 1970- och 1980-talets svenska samhällsdebatt finns det två figurer som ofta intar en intressant position i skärningsfältet mellan forskning och partipolitik: Lars Ingelstam och Staffan Burenstam Linder. Den ene var socialdemokrat och matematiker, den andre var moderat och nationalekonom. Men båda var i någon mening tillväxtkritiker.
Deras tillväxtkritik var dock inte av det malthusianska slaget; det handlade inte så mycket om brist på materiella resurser som om brist på tid. Det verkar som att såväl Lars Ingelstam som Staffan Burenstam Linder tog starkt intryck av William Baumols teori om kostnadssjukan, som de kom att tillämpa på delvis udda vis.

Staffan Burenstam Linder fick stort genomslag med boken Den rastlösa välfärdsmänniskan (1969), som kommit i flera nyupplagor och blivit populär bland arbetskritiker och i alternativrörelsen. Ganska oväntat för en bok författad av en moderatpolitiker, som bl.a. kom att bli samt Sveriges handelsminister 1976–81 samt rektor för Handelshögskolan!

Lars Ingelstam, å sin sida, blev chef för Sekretariatet för framtidsstudier som grundades 1973. Under de följande årtiondena gjorde han en del uppmärksammade inspel i samhällsdebatten, bl.a. om köttransonering och inskränkt privatbilism.

Det behöver knappast påpekas att exemplen som de tog upp på 1970-talet i högsta grad känns daterade i dag. Särskilt som det handlade om att förutspå framtiden. Men just genom denna distans kanske det är möjligt att återvända till den teoretiska kärnan för att se om där finns något som håller. Roland Paulsen gjorde f.ö. något liknande i Arbetssamhället (2010), om jag minns rätt. Men det är också intressant att närma sig de gamla framtidsspekulationerna ur en kristeoretisk vinkel.

Nyss bläddrade jag i Lars Ingelstams bok Teknikpolitik (1978), avsedd att användas i studiecirklar inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Särskilt fastnade jag för en passage som utgår från Staffan Burenstam Linder, som utmynnade i en kristeori som förefaller märkligt otidsenlig.

En rad av de tekniska attiraljerna i det moderna samhället erbjuder sig att spara tid åt oss. Och detta är vid första anblicken självklart riktigt: det går mycket snabbare att använda miniräknare än penna och papper, och man kan ta sig från Stockholm till Köpenhamn på en timme med flyg, i stället för på 15 timmar (äldre snälltåg) eller ungefär en vecka (hästskjuts).

Men samtidigt talar vår erfarenhet också i annan riktning. Vi känner oss ha mera bråttom än förr. (Dvs om vi inte är pensionärer eller sjukskrivna. Då har vi sannolikt mindre att göra än någonsin förr i historien.) Beror det på att vi faktiskt också försöker hinna mer – eller är det moderna livet inte så praktiskt och tidsekonomiskt ordnat som en del vill få oss att tro?

Det har gjorts en del studier på senare år, som ger stöd åt den sistnämnda misstanken. I det grundligaste arbetet hittills på området gör Staffan Burenstam Linder sannolikt att knapphet på tid är den faktor som starkast kommer att begränsa eller stoppa den ekonomiska tillväxten i framtiden. Mera exakt är tanken den att visserligen kan den tid som krävs för produktion genom teknisk utveckling sjunka ytterligare. Men konsumtion, användning, vård och möjligen reparation av en allt större varuvolym kommer att lägga beslag på en stor del av den tid som frigjorts. Det kan visas med enkla beräkningar att det är nästan omöjligt att märkbart öka den egentliga fritiden genom höjd produktivitet. Det är likaså helt följdriktigt men ändå paradoxalt att en högavlönad måste arbeta längre för att ha råd att reducera “egenarbetet”. Vi känner alla igen den rastlösa välfärdsmänniskan. “Lättingen” som uppträder i andra versen av Internationalen finns inte mer. De som råder och bestämmer i vår tid är oerhört flitiga personer.

En fortsatt teknisk utveckling som innebär att varuvolymen stiger, kan, om Burenstam Linder har rätt, leda till allmän tidsknapphet, motsättningar i ekonomin och en “tillväxtens dekadensperiod”.

En rätt udda kristeori, inte sant? Och samtidigt så rak! Att människors brist på fritid skulle kunna en gräns för den ekonomiska tillväxten. Finns det någon som hävdar någonting liknande idag? Om teorin är överspelad, vilket den kanske är, återstår att reda ut varför den var felaktig från början, eller vad som har gjort att de tidsekonomiska villkoren skulle ha förändrats historiskt.

flattr this!

av rasmus den March 24, 2015 15:12

K191: Lars Hermansson, “Slut”

Katastroferna accelererar, men förvånansvärt mycket förblir som det brukar i Lars Hermanssons roman Slut. Det är samtid, det blir framtid och under tiden kämpar en dåtid med att sortera sig. Ända in i slutet förblir det oklart vad det är som går mot sitt slut. Förståndet eller civilisationen? Kroppen eller planeten? Jag slår ihop boken med en rysning. Detta är storartat.

Berättelsen börjar i tidigt 2000-tal, strax efter tsunamikatastrofen. Eftersom huvudpersonens dotter då är fem år, förstår vi efter hand att vi passerat nuet och rört oss mot 2020-talet. Jordbävningarna blir allt värre men de lätt absurda förklaringar som antyds, helt episodiskt, bekräftar att den geologiska nivån bara är en kuliss. Parallellt med detta skildras ett åldrande: ett långsamt kroppsligt sönderfall som ömsom pareras av vardagliga rutiner, ömsom blåses upp av en hypokondrisk fantasi.

vetskapen om kroppens förfall låg där som en dov oro under vardagslunken, och jag kunde inte bli kvitt tanken att min tid på jorden och historiens slut var synkrona. I stunder av självförminskning tänkte jag att jag var den förste i ett nytt släkte ultranarcissister som inte kunde förstå sin död på annat sätt

På ett plan är det uppenbart att författaren använder sig av två förfallshistorier, planetens och individens, för att fånga den mellannivå som inte verkar lika direktåtkomlig för litterär skildring: kapitalismens kris på det mest grundläggande plan som ständigt störs av konjunkturernas tvära kast. Genom att hänga upp det hela på en personlig livsberättelse förlänas skildringen en rimlig hastighet, samtidigt som dramatiseringen till naturkatastrof tycks som en nödvändig absurditet. Så dubbelbelyses en historiskt forskridande samhällskris ur två motsatta vinklar, uppifrån och nedifrån. Civilisationens ryckiga rörelse mot avcivilisering där det allra mesta förblir vad det har varit. Bara lite tröttare, lite fånigare, lite mindre sammanhängande.

De eskatologiska sekterna blev fler. De gjorde inget väsen av sig, plötsligt var de bara där, ohippa som hembygdsföreningar, och lika svåra att sälja in i media. Ibland inbillade jag mig att jag var ensam om att ha förstått hur många de var. De utgjorde inget återkommande samtalsämne, vad jag kunde märka. En hade kontor i en källarlokal på Bjurholmsplan i närheten av vår bostad. Tiden är ett barn stod det på en enkel lapp på dörren.

Slut går att läsa på flera nivåer samtidigt. På nästa nivå handlar det inte om en krissymptomen i sig, utan om själva omöjligheten att dra en tydlig gräns mellan insida och utsida, mellan erfarenhet och civilisation, mellan kött och ekologi, mellan apokalyptiskt vanvett och nykter pessimism. Det är alltså även en bok om eskatologisk epistemologi. Men också en smärtande undersökning av den samtida manligheten, genom en kristeoretisk lins.
Här ser jag likheter med Henrik Bromanders författarskap, där den strålande debuten Riv alla tempel inleder en romantrilogi om maskulinitet. Karakteristiskt för Bromander är de sylvasst politiska observationerna som sticks in i anekdotiskt miniatyrformat, utan att tillåtas avbryta berättelsen. Samma grepp förekommer, i mer slipad form, hos Lars Hermansson.

Men så finns det ännu en nivå i Slut: den rekursiva. Lars Hermanssons huvudperson heter Lars Hermansson. Båda är författare och läsaren kan nästan luras in i tanken på en självbiografi när berättelsen passerar nuet och löper vidare in i framtiden. Författaren Lars Hermansson skriver om att skriva om framtiden, genom att låta författarkaraktären Lars Hermansson blotta sina skamkänslor över sina egna utkast. Det är genialiskt. Det är fängslande i sin bräcklighet. Och det är dessutom väldigt angeläget som undersökning av krislitteraturens villkor.

Författarkaraktären får tillfälle att skildra sitt skrivandes våndor:

Min berättelse var förstås en extrapolering utifrån den värld jag hade omkring mig. En sönderfallande kapitalism som lappades och lagades med sänkta räntor, nyemissioner och billiga pengar, och som saknade varje övergripande mål utöver den individuella drömmen om lycka. /…/ Pappan är den enda vuxna person i berättelsen som får representera något annat. Det är förstås ett självporträtt, en smula pinsamt antagligen, men berättelsen kom heller aldrig att publiceras.

Romanen rör sig farligt nära en förödande självkritik. Jag märker hur jag själv förundras över att Slut faktiskt håller ända till slutet. Enda förklaringen jag kan hitta ligger just i glidningarna mellan olika nivåer av sönderfall, som aldrig avgörs.
Detta är å ena sidan en tragikomisk berättelse om en kulturman på Södermalm som brottas med sitt eget åldrande; å andra sidan en grotesk fantasi om hur mänskligheten utsätts för bibliska bestraffningar. Det storslagna i denna roman är det som utspelar sig mellan dessa ytterligheter.

Den här bloggposten är ingen recension. Läsvärda recensioner av Slut har däremot skrivits av Anders Johansson (Aftonbladet) och Björn Kohlström (Bernur).

flattr this!

av rasmus den March 24, 2015 06:40

March 23, 2015

Copyriot

Vad har Max Martin gjort för “Sverigebilden”? Vad har Spotify gjort för “svensk musik”?

Regeringens musikexportpris har alltså inte lagts ned, även om profilen har skruvats ned i ett antal år och årets utdelning blev försenad. Departementet är åter socialdemokratiskt men retoriken är densamma:

- Svensk musikexport utgör en väsentlig del av den moderna Sverigebilden i utlandet och är således inte bara en betydelsefull näringsgren utan är utifrån mitt perspektiv i högsta grad också en viktig beståndsdel i ett brett och framgångsrikt Sverigefrämjande, säger näringsminister Mikael Damberg.

Mot denna bakgrund är det lite svårt att förstå varför priset åter tilldelas Max Martin, vars bidrag till “Sverigebilden” torde vara mycket begränsat. Nog för att han proddat många hits, men det är ju knappast som att folk tänker “Sverige” när de hör Katy Perry eller Britney Spears.

Max Martin fick inte bara regeringens musikexportpris. Vid samma ceremoni tilldelades han dessutom årets “hederspris”. Detta ska gå till en “aktör inom musikbranschen” som under många år gjort insatser i “att sprida en positiv bild av Sverige”. Motiveringen talar om att han “satt Sverige på kartan som ett av världens mest framgångsrika länder när det kommer till att skriva och exportera musik”. Ärligt talat – jag tror inte att detta stämmer.

Och så fick Spotify regeringens hedersomnämnande “för insatser av särskild betydelse för svensk musiks internationalisering”. Vad som nu menas med detta. Motiveringen lyder:

Årets hedersomnämnande går till ett banbrytande företag som markant förändrat vårt sätt att konsumera musik. Deras tjänst har initierat en utveckling som spritt sig över hela världen och som ger hopp till en bransch som under många år varit i kris. Nu riktas allas blickar mot Sverige som tack vare denna musiktjänst blivit en kristallkula för hela världens musikbransch.

Visst, men vad har detta med svensk musik att göra? Menar juryn att Spotify skulle ha gjort särskilda insatser till att förmå användarna i världen att lyssna till just svensk musik?

Det kan även noteras att Spotify inte verkar ha bemödat sig om att skicka en representant till prisutdelningen.

flattr this!

av rasmus den March 23, 2015 11:31

March 21, 2015

Ubuntu.se

What’s Your Desktop Environment?

The Linux distro poll is over and we’re crunching the numbers for an article to go up later today. However, first we want to introduce our second annual Desktop Environment poll.

It only seems fitting, somehow, that we would follow up our what’s-your-distro poll with a Linux desktop poll. After all, we see and interact with our desktop everyday — but we never “see” our operating systems — meaning most users actually have a better understanding of their desktop environment or window manager than they do with the underlying distro. So much so, that many users — especially outside of the *nix world, often think of their desktop environment as the operating system.

Take Windows, for example, where outside Windows

March 21, 2015 16:52

March 20, 2015

Copyriot

K190: En tragisk politik?

Tragedin är inte ett tillstånd, skriver Alberto Toscano, utan en form. Ett sätt att greppa och skildra allehanda motsättningar “mellan avsikt och konsekvens, individualitet och system, frihet och nödvändighet”. Med utgångspunkt hos den tidige Lukács skriver Toscano om vad den tragiska formen har förmåga att belysa: att krocken mellan ideal och verklighet (“the ideal and the actual”) är verklig i sig.

I think that tragedy can be seen /…/ as an art and form of crisis, a dramatization of the social and subjective experience of a time when decisions are due but have yet to be rendered, when the balance between emergent, residual and dominant forces is uncertain, when antagonistic times and customs overlap, when /…/ the consequences of actions become more difficult to calculate, and neither an ethics of conviction nor an ethics of responbsibility can hold us in good stead.

Hur väl passar detta ihop med de olika varianterna av “tragisk kristeori“? Här har vi den malthusianska profetian om en ofrånkomlig överbefolkning och resursbrist. Liksom de cykliska idéer om civilisationernas uppgång och fall som vi kan hitta hos Oswald, Spengler, Joseph Tainter och i viss mån David Jonstad.
I vilken mån är dessa kristeorier exempel på vad Toscano kallar “tragisk form”? I vilken mån förutsätter den tragiska formen en “balans” mellan motstridiga krafter? Om någon läsare förstår frågan är jag mycket nyfiken på synpunkter.

In the present conjuncture of theory, tragedy is either dismissed (along with all structures of feeling anchored in the negative) for its denial of an insurgent social creativity, or, obversely, affirmed as an antidote to utopian aspirations. Leftist thought for the most part treats the tragic /…/ as extrinsic, accidental, or it slips into a narrative about finitude and limitation, which is anti-political to the extent that it reifies and renders transcendent the moment of the ethical.

Vi har redan nämnt att det bland samtida vänsterintellektuella förs en lågintensiv diskussion om tragikens politiska potential. Fredric Jameson är skeptisk, medan Terry Eagleton är mer positiv. Ännu ett bidrag kommer från konsthistorikern T.J. Clark i den välskrivna essän “For a left with no future“.

T.J. Clark är vag i sina slutsatser, men hans resonemang pekar i riktning mot att “vänstern” i någon utsträckning bör ersätta sin kritiska teori med en tragisk dito. Framför allt handlar det om att erkänna våldet som en konstant i alla mänskliga samhällen. Förkastandet av kapitalismen kvarstår hos den tragiska vänster som T.J. Clark vill se, men de praktiska planerna på att avskaffa ett produktionssätt tycks falla bort. Vänsterns målsättning bör inte vara ett stats- och klasslöst samhälle, utan någonting mer blygsamt: fred. En sådan hållning är dock inte mindre radikal, enligt T.J. Clark. Tvärtom ser han här en väg att komma bortom den förlamande motsatsställningen mellan reform och revolution.
Alberto Toscano håller inte med; han beskriver Clarks position som “tragic reformist politics of containment”, blind inför de motsägelser som “den tragiska formen” har förmåga att greppa. Nog är det så, men Clarks essä är ändå ett intressant försök att sondera det tragiska historieskrivandets terräng. I skiftet mellan olika nivåer av cyklisk återkomst kan den kompakta pessimismen plötsligt spricka och en ny, försiktig optimism skina fram.

It is difficult to think historically about the present crisis, even in general terms—comparisons with 1929 seem not to help /…/
Maybe the years since 1989 could be likened to the moment after Waterloo in Europe—the moment of Restoration and Holy Alliance, of apparent world-historical immobility (though vigorous reconstellation of the productive forces) in the interim between 1815 and 1848. /…/
Looking with hindsight, we can see that beneath the polished surface of Restoration the elements of a new vision of history were assembling: peculiar mutations of utilitarianism and political economy, the speculations of Saint-Simon, Fourier’s counterfactuals, the intellectual energies of the Young Hegelians. /…/
This is the way Castlereagh’s Europe resembles our own: in its sense that a previous language and set of presuppositions for emancipation have run into the sand, and its realistic uncertainty as to whether the elements of a different language are to be found at all in the general spectacle of frozen politics, ruthless economy and enthusiasm (as always) for the latest dim gadget.

Ty tanken den är vår, ej tankens mål“, säger prins Hamlet. Även om vi alla tänker fritt, leder tankarna vidare i riktningar som står bortom vår kontroll. Människorna skapar historia, men under främmande omständigheter, skriver Marx (1852). “Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.”

Sin definition av det tragiska hämtar T.J. Clark från A.C. Bradleys Shakespearean Tragedy (1904), ur vilken han citerar:

The tragic world is a world of action, and action is the translation of thought into reality. We see men and women confidently attempting it. They strike into the existing order of things in pursuance of their ideas. But what they achieve is not what they intended; it is terribly unlike it. They understand nothing, we say to ourselves, of the world on which they operate. They fight blindly in the dark, and the power that works through them makes them the instrument of a design that is not theirs. They act freely, and yet their action binds them hand and foot. And it makes no difference whether they meant well or ill.

Poängen med en tragisk historieskrivning är, enligt T.J. Clark, att den kan skildra kaotiska förhållanden utan att hänföra kaoset till en underliggande orsak. Att kunna skildra det korta nittonhundratalet (1914–1989) som en enda katastrof, utan att ge form åt katastrofen. Samma sak med vår egen kristid. En sådan nivå av tragik finner vi inte hos de tragiska kristeorier som i malthusiansk anda vill finna alla krisers yttersta orsak i biologiska eller geologiska begränsningar. Men framför allt står den tragiska formlösheten i diametral motsats till t.ex. den värdekritiska kristeorin som söker just efter en grundläggande logik, den form (varuformen) vars kris kommer till olika uttryck.

Samtidigt finns en passage i T.J. Clarks essä som hamnar mycket nära Robert Kurz. Båda söker nämligen “ekonomins” ursprung i kriget, om än vid olika historiska epoker. T.J. Clark hänvisar till antikhistorikern Jean-Pierre Vernant, som såg en koppling mellan hopliternas sätt att strida i falangformation (från år 800 fvt) och den allmänna utbredningen av siffror i de grekiska statsstaterna. (Här finns en uppenbar parallell till hur Alfred Sohn-Rethel ser ett orsakssamband från det första bruket av mynt i Lydien (600-talet fvt) till naturfilosofins uppkomst i Jonien (500 fvt).
Robert Kurz vände sig mot sådana försök, då han menade att “ekonomin” i strikt mening är ett modernt fenomen som uppstått med krutkriget. (Här lutade han sig bl.a. på Werner Sombart, Geoffrey Parker och Jacques Le Goff.)

En kritisk teori förutsätter ingenting evigt, men erkänner historiens tyngd. En tragisk teori, däremot, förutsätter att det tyngsta är evigt och finner där en grund att utgå från. Enligt T.J. Clark har

Från vänsterhåll finns ett mostånd mot att erkänna “människans benäghet till våld”, skriver T.J. Clark, som bestrider att denna tragiska tanke måste utmynna i en konservativ politik. Han försöker vända på steken: i vad består den konservativa högerns största dygd? I den skeptiska synen på människans möjligheter, som leder till ett ointresse för utopier, “abstention from futurity”. Men någon sådan konservatism finns knappast längre i vår tids politiska höger, menar T.J. Clark:

Does the right still possess these strengths? I think not. It dare not propose a view of human nature any longer /…/
slowly, inexorably, it too has given in to the great modern instruction not to be backward-looking. The right has vacated the places, or tonalities, that previously allowed it—to the left’s shame—to monopolize the real description and critique of modernity, and find language for the proximity of nothing. The left has no option but to try to take the empty seats.

Pessimism of the intellect, optimism of the will? Not any more: because optimism is now a political tonality indissociable from the promises of consumption. ‘Future’ exists only in the stock-exchange plural. Hope is no longer given us for the sake of the hopeless: it has mutated into an endless political and economic Micawberism.

The tragic key makes many things possible and impossible. But perhaps what is central for the left is that tragedy does not expect something—something transfiguring—to turn up. The modern infantilization of politics goes along with, and perhaps depends on, a constant orientation of politics towards the future.

/…/

There will be no future, I am saying finally, without war, poverty, Malthusian panic, tyranny, cruelty, classes, dead time, and all the ills the flesh is heir to, because there will be no future; only a present /…/ And this is a recipe for politics, not quietism—a left that can look the world in the face.

“Freden kommer aldrig att inträffa.” Detta är något som den tragiska vänsterpolitiken måste erkänna, menar T.J. Clark. Men det innebär inget bejakande av kriget. Tvärtom, i stället blir vänsterns överordnade mål just att “begränsa kriget omfattning och konsekvenser, samt att /…/ försöka bända loss aggressiviteten och territorialiteten från dess nationalstatliga form”.

Gör dessa idéer oss klokare? Jag är tveksam. Kommer detta rotande i tragiska idétraditioner att bidra till en bättre förståelse av vad som kännetecknar tragiska kristeorier? Kanske. Återstår att se, vi är inte helt klara än.

Och var kommer Leopardi och Timpanaro in i bilden? Paolo Virno sammanfattar Timpanaros position på ett intressant sätt:

as Timpanaro said: if you want to dissolve human biology in social relations, when biology is not thematised as an invariant, when it is enclosed in the changing nature of social regimes, then it reemerges as a religious call. If you don’t deal with what’s metahistorical, you kick it out of the door and it comes back from the window in the guise of spiritualism. It is impossible to dissolve this biological moment into history.

Spåret lades ut av Mårten som postade en kommentar om Timpanaro och tanken på “en livets ontologi given av evolutionens hastighet.” Alltså en garanti för att “köttet” aldrig helt kan underkastas “produktionsformernas tid”.

flattr this!

av rasmus den March 20, 2015 12:10

March 19, 2015

Copyriot

Gæld

En lustig grej med att läsa Krise til opstand är det danska ordet gæld (skuld). När det dyker upp i sammansättningar som “gældsstiftelse” och “gældsøkonomi”, vill mitt läsöga översätta till “penningskapande” respektive “penningekonomi”. Jag verkar alltså spontant klumpa samman danskans gæld till tyskans Geld, som ju betyder “pengar”.

Så fel, men ändå så rätt! För på ett grundläggande plan stämmer det att pengar är skuld.

Samtidigt som skulden bara är en av flera marknadsrelationer. Alltså finns nog fortfarande en poäng att skilja mellan å ena sidan penningekonomi och skuldekonomi. Om vi tänker på penningekonomins (marknadens) historiska utbredning, är den inte minst rumslig, samt kopplad till en viss form av arbetsdelning. Om vi däremot tänker på den växande skuldsättningen, överväger den tidsliga dimensionen, samtidigt som själva finansväsendet bildar en motrörelse till arbetsdelningen; i stället för att specialisera sig på ett slags produktion, tenderar kreditgivare att bredda sin utlåning maximalt (vilket framhållits av Fernand Braudel).

Jag kan inte låta bli att gräva vidare skuld- och penningordens etymologi. Det gjorde jag förresten redan i Tapirskrift

. Citerar ur min essä om boken Geld ohne Wert:

Myntens tidiga funktion handlade alltså inte så mycket om handel, utan befann sig snarare i en offersfär. Detta styrks också av etymologin för tyskans ord för pengar, Geld, vars gammaltyska betydelser är intimt knutna till olika offerhandlingar. Samma ordstam återfinns på svenska i ord som giltig, gäld och vedergälla. Däremot finns inget direkt släktskap med ordet Gold (guld), som snarare anspelar på färgen gul.

Även det svenska ordet gäld betyder alltså “skuld”, men har nuförtiden fallit ur bruk.
Och även i danskan finns ordet skyld

, men det har en snävare, moralisk innebörd: att vara skyldig. Samtidigt motsvarar det svenskans “skull” i uttryck som for syns skyld eller for guds skyld. (Förefaller inte det senare en aning blasfemiskt? För guds skuld!)

Roten till dessa två substantiv – gæld/gäld/Geld och skyld/skuld/Schuld – finner vi i två alldeles vardagliga verb.

Gäld handlar som sagt om att gälla, ett verb som från början verkar syftar på en handling som återställer en balans, vilket kan härledas till diverse offerhandlingar.

Skuld är besläktat med att skola; det syftar på något som man skall göra i framtiden.

Pengar framstår som mycket mer banalt, som ord betraktat. Ordet “penning” är ju bara en variant på Pfennig och penny. Ursprunget är osäkert, men kanske kommer det av latinets pannus som betyder tygstycke eller trasa. Det lär ju ha förekommit att smärre tygstycken använts i byteshandel.

Kredit är däremot ett verkligt intressant ord, som kommer ur latinets ord för trosbekännelse, credo, “jag tror”. Kan spåras raka vägen till det indoeuropeiska urspråkets ord för “hjärta“.

flattr this!

av rasmus den March 19, 2015 22:52

March 17, 2015

Ubuntu.se

How to Restore The Default Login Screen in Ubuntu 14.04

After installing another desktop environment (e.g. KDE, MATE, Cinnamon) in Ubuntu Unity, the default login screen may be replaced after restart.

Here’s the quick tip for those who want to restore the default login screen, Unity Greeter, in Ubuntu 14.04 and/or Ubuntu 14.10, so it looks like:

Namn:  LXDE-qt_login.jpg
Visningar: 463
Storlek:  27,2 KB


1. By default, Ubuntu Unity uses Lightdm display manager to

March 17, 2015 20:45

Red Hat 7.1 is here, CentOS 7.1 coming soon

Summary:These two popular enterprise Linux server operating systems are getting an Active Directory and container friendly refresh.

Serious businesses use Red Hat Enterprise Linux (RHEL) and its near-twin brother CentOS for their servers. The question today for CIOs using or RHEL and CentOS is: When should they upgrade to RHEL 7.1 and/or CentOS 7.1?

RHEL 7.1 is the first minor release of

March 17, 2015 20:23

Påvels blogg

Att känna Luther på ryggen…

Jag råkade nyligen hitta en funktion i ordbehandlingsprogrammet FocusWriter som jag tidigare inte uppmärksammat. Den finns under Verktyg -> Dagliga framsteg. Man får upp ett fönster i vilket man kan studera hur man fyllt sin dagskvot av skrivande. Man får information om vilka dagar man fyllt kvoten och hur många dagar i streck man varit flitig.

I FocusWriter kan man studera hur pass flitig man är. Ens föreställningar motsvarar sällan statistiken...

I FocusWriter kan man studera hur flitig man är. Ens föreställningar motsvarar sällan statistiken…

Det blir omöjligt att lata sig som skribent! Mätningen går i mitt fall tillbaka till juni 2014 och det är periodvis få dagar jag fyllt kvoten (det syns ju inte att jag slitit i andra skrivprogram som LyX eller Writer).

Den som känner att pressen blir för stor kan ställa in egna mål under Inställningar -> Inställningar -> Dagligt mål. Där kan man ställa in tiden man ska sitta för att känna sig nöjd och hur många tecken man måste prestera.

Man kan själv ställa in hur mycket man måste prestera för att bli nöjd

Man kan själv ställa in hur mycket man måste prestera för att bli nöjd

Naturligtvis ska man ta en sådan här funktion med en glimt i ögat. Givetvis är kvalitet bättre än kvantitet. Det kan dock vara en rolig mätare på flit!

flattr this!

flattr this!

av Påvel Nicklasson den March 17, 2015 16:26

Copyriot

K189: Mikkel Bolts krisbok

Det är först i det brinnande huset som det grundläggande arkitektoniska problemet blir synligt.

Giorgio Agamben

Citatet inleder en tjusig liten bok vid namn Krise til opstand. Noter om det iganværende sammanbrud

(2013). Den handlar om förloppet från 2008 års finanskrasch till 2011 års protestvåg och författaren Mikkel Bolt förklarar sitt syfte som att utläsa “den samhälleliga totalprocessen” (Adorno) genom en “konkret analys av en konkret situation”. Perspektivet är “en skønsom blandning av situationism, värdekritik och cultural studies”.


Även om Mikkel Bolt är akademiskt verksam som lektor i konstvetenskap vid Köpenhamns universitet, klargör han att Krise til opstand inte är en akademisk skrift. Att ta sikte rakt på “totalprocessen” är knappast möjligt inom de akademiska ramarna, “eftersom universitetet idag består av åtskilda specialiserade forskningsfält som sällan är i stånd att analysera större sociala sammanhang”, särskilt inte efter “30 år av postmodernism”.

Just i detta inlägg tar jag bara upp bokens inledning. Där ryms flera resonemang som ligger nära sådant som tidigare tagits upp i krisserien på Copyriot. Exempelvis om varför det är problematiskt att tala om krisen i singularis: “det frammanar bilden av ett tillfälligt undantag”. Som om vi verkligen kunde se “ljuset i tunneln” och vara säkra på att det inte var historiens tåg, i full fart att köra över oss. (Ursäkta den märkliga metaforen, jag kunde inte låta bli.)

Implicit i denna retoriken är en föreställning om att vi befinner oss i ett slags parentes, att alltsammans gick bra innan krisen, att vi bara behöver justera några småsaker för att vända tillbaka och så kommer allt att bli mer eller mindre som förr. De konservativa implikationerna är självfallet tydliga och ännu bättre blir det när vi får höra att vi icke desto mindre är nödgade att spänna åt livremmen, att vi på grund av krisen måste skära ned i diverse offentliga budgetar och privatisera lite mera. /…/ Helvetet är lös, men om vi agerar ekonomiskt ansvarigt så kommer vi ut ur krisen med skinnet kvar på näsa. Därför är det på sätt och vis bättre att tala om kriser i flertal. Vi konfronteras bland annat av en finanskris, en ekonomisk kris, en politisk kris, en energikris och en klimatkris. Men dessa kriser överlappar inte bara med varandra, de är inte bara intimt förbundna, utan de beror alla på grundläggande motsättningar i den kapitalistiska ekonomin. Det är krisen som ett sammanhängande komplex, som måste analyseras.

Oavsett vilken “kris” som vi väljer att zooma in på, visar sig läget vara långt värre än vad som framkommer i nyhetsrapporteringen. Och dess rötter sträcker sig längre tillbaka, åtminstone till 1970-talet. Västerlandets avindustrialisering och Sydostasiens industralisering är delar i samma krisprocess som den växande skuldsättningen på alla nivåer och den tilltagande rovdriften på alla ekosystem.

Mikkel Bolt antyder i sitt förord ett eklektiskt bruk av marxianska kristeorier. Han hänvisar till citatet om kapitalet som “processerande motsättning”, i linje med den värdekritiska teorin. Men snarare än att resonera i termer av värdesubstans uppehåller han sig mer vid frågan om “profitkvotens fallande tendens“.
Framför allt tycks han influerad av Robert Brenner i sin tolkning av nyliberalismen som “en lång nödlandning” från 1970-talets kris. Nyliberalismen är här namnet på en krisregim som bygger på en växande skuldsättning, en växande strukturell arbetslöshet samt en prekarisering av alla levnadsvillkor.

Analyser som kretsar kring profitkvoten antyder i allmänhet att det är möjligt för kapitalet att expandera på nytt, men att priset är enormt och höjs för varje kris. Enda sättet att höja profitkvoten är nämligen, utifrån detta synsätt, att iscensätta en enorm kapitalförstörelse, vilket torde kräva ett världskrig. Samtidigt måste en “ny hegemon” ta över den globala ledarrollen efter USA, fast det saknas en given kandidat. “Resultatet kan mycket väl bli ett kaos à la 1930-talet“, skriver Mikkel Bolt.

Samtidigt framstår boken i vissa avseenden som ganska optimistisk, skriven som den är mot omedelbar bakgrund av protestvågen 2011 (och utan diskussioner om Syrien eller Ukraina).

Mikkel Bolt hänvisar till hur 2011 års protestvåg, främst i Spanien och Grekland (men även i övriga Sydeuropa), inte bara vände sig mot den nedskärningspolitiken som dikterats från ECB och Tyskland. De “förhöll sig även kritiskt till den parlamentariska demokratin i sin nuvarande form”. Med inspiration från Kairo ockuperades centrala torg och förvandlades till ett slags politiska laboratorier där rörelserna prövade alternativa sätt att fatta gemensamma beslut. En praktik som snart spred sig över Atlanten till USA där Occupy-rörelsen exploderade hösten 2011.

Medan protesterna i Europa och USA i första hand är defensiva – det handlar om att slippa nedskärningar, det handlar om att slippa förlora sitt jobb oavsett hur dåligt det är – så är de offensiva i andra världsdelar. I Sydostasien och Kina har det således skett en våldsam ökning av antalet strejker och protester på senare år. Den enorma massan av arbetare som producerar många av de globalt cirkulerande varorna har börjat kräva högre lön och bättre arbetsförhållanden.

Den dominerande tolkningen i Västvärlden har varit att protesterna, såväl i Nordafrika som i Kina, är lokala protester mot korrupta tyranner. Det gäller i stället att se hur den globala krisen innebär en potentiell förening av de olika protesterna. I frånvaron av en sådan solidaritet har “de kontrarevolutionära krafterna” lyckats “låsa in revolutionärerna i tillfälliga och lokala lösningar”. När alla andra sviker, är det i Mellanöstern ofta bara moskéerna som återstår.

Ett teoretiskt påstående i bokens inledning framstår som centralt:

Protesterna visar att en kris alltid också är en “subjektiv” historisk process, i vilken de “normala” ekonomiska och politiska ramverken faller isär och öppnar för alternativa perspektiv och subjektiv agens.

Så vad menas med “subjektiv agens”? Personligen kan jag ha svårt för det akademiska talet om “agenter” och “agens”. Men om vi väljer att läsa det vardagsspråkligt – blir då inte formuleringen ganska avslöjande? En agent är ju då alltid agent för någon annan; för en stat eller ett kapital.

Tankarna går till den radikala subjektkritik som presenterades i senaste numret av Kris & Kritik. Robert Kurz skriver i Negativ ontologi:

Alltsedan upplysningen används inom de moderna samhällsteorierna begreppen individ och subjekt i stor utsträckning som synonymer. /…/
I själva verket är subjektet inget annat än den form som det moderna värdeförhållandet påtvingar individen (och det tillerkänner samtidigt såsom avspaltningsförhållande bara delvis och villkorligt kvinnorna denna subjektform). Subjektet är helt enkelt den medvetna (individuella som institutionella) bäraren av värdeförmeringens subjektlösa rörelse.
Ändå uppgår den reella individen inte heller under modern tid fullständigt i sin tvingande samhälleliga fetischform.
/…/
Radikal kritik innebär då inte att exempelvis försöka mobilisera subjektet (eller ett förutbestämt subjekt-objekt) mot den förslavande objektiveringen, utan snarare att genom ”glappet” i de verkliga individerna låta en ”organiserad individualitet”, i vilken dessa individer blir medvetna om sitt eget icke-uppgående [Nicht-Aufgehen] i fetischformerna, komma till sin rätt mot den moderna formkonstitutionens påtryckande subjekt-objekt-förhållande.

Förvisso har Mikkel Bolt andra syften med sin bok än att gå till djupet med innebörden i begrepp som “subjektivitet”. Men ingen kristeori kommer undan frågan, men mot bakgrund av utvecklingen efter 2011 – dels katastrofen i Syren och Libyen, dels den parlamentariska kanaliseringen av protesterna i Grekland och Spanien – finns det nog skäl att återvända till frågan om subjektet, på ett konkret plan. Vilken slags “öppning” är det som faktiskt sker i krisen/kriserna?

Det här inlägget kretsade alltså bara kring inledningen till Krise til opstand. Uppföljningar kommer.

flattr this!

av rasmus den March 17, 2015 11:04

March 16, 2015

DFRI.se

DFRI sammanställer om datalagringen

Datalagring och datalagringsdirektivet blev ingen succé i Europa. 10 av 28 EU-länder har redan avskaffat den eller aldrig implementerat den. DFRI har hela listan, läs mer här.

av andreas den March 16, 2015 21:38

Copyriot

K188: Terry Eagleton om det tragiska tänkandet

Vari består “det tragiska” i det vi kallar “tragisk kristeori”? Undersökningen fortsätter med några läsningar.

Terry Eagleton, marxist och litteraturvetare, har skrivit en bok om det tragiska som idé, som inleds med några avgränsningar:

Tragedy is an unfashionable subject these days, which is one good reason for writing about it. It smacks of virile warriors and immolated virgins, cosmic fatality and stoical acquiescence. /…/ An aristocrat among art forms, its tone is too solemn and portentous for a streetwise, sceptical culture. /…/ For some feminists, tragic art is too enamoured of sacrifice, false heroics and a very male nobility of spirit, a king of high-brow version of ripping yarns for boys. For leftists in general, it has han unsavoury aura of gods, myths and blood cults, metaphysical guilt and inexorable destiny.

Denna spenglerdoftande nidbild av det tragiska ifrågasätts av Terry Eagleton. Han menar att tragedin som litterär genre inte kan reduceras till att handla om resignation inför ett ofrånkomligt öde. Tragedin handlar däremot om sådant som är har oföränderlig eller ontologisk karaktär; i någon mening verkar han tänka den tragiska dimensionen ett alternativ till, eller en bortre gräns för, allt historicerande. (Jag läser detta som en replik på Fredric Jamesons dictum “always historicize!”)

To historicize is indeed vital; but there is in vogue today a brand of left-historicism which seems more indebted to capitalist ideology than to socialist theory. In a world of short-term contracts, just-in-time deliveries, ceaseless downsizings and remodellings, overnight shifts of fashion and capital investment, multiple careers and multipurpose production, such theorists seem to imagine, astonishly, that the main enemy is the naturalized, static and unchanging.

Alltså ser Eagleton i det tragiska en fast grund för radikal kritik att utgå från. Han påpekar att både “det dynamiska” och “det statiska” rymmer önskvärda och icke-önskvärda sidor. Problemet med kapitalismen är i varje fall inte att den skulle sakna dynamik. Revolutionen är ingen acceleration, utan snarare en nödbroms, som Walter Benjamin påpekade vid något tillfälle. Detta framstår som en filosofisk antites till den s.k. accelerationismen. Men som Benjamin Noys nyligen har påpekat, måste Walter Benjamin-citatet läsas i sitt sammanhang:

This was the critique of German Social Democracy, especially in Thesis XI of ‘On the Concept of History‘, where Benjamin chided it for ‘moving with the current’. The conformity of Social Democracy to the ideology of progress and acceleration, and not least technological progress, meant that it was unable to grasp the dynamic of fascism and unable to critique capitalism effectively.
/…/
If we return to Benjamin’s work we can see that it is closely engaged with questions of acceleration and production, especially in his dialogue with Bertolt Brecht. /…/ – the Brecht/Benjamin debate resonates in our moment. /…/
A key statement is Brecht’s poem ‘The Proletariat Wasn’t Born in a White Vest’ [Das Proletariat ist nicht in einer weissen Weste geboren] (1934). /…/ Alain Badiou argues that Brecht’s poem is founded on the ‘essential thematic [that] the new can only come about as the seizure of a ruin. Novelty will only take place on the basis of a fully accomplished destruction’. /…/
Brecht is suggesting the re-use of the ruins of capitalism, and this can take provocative forms.

Ruinerna är såklart ju själva symbolen för den romantiska tragiken och Benjamins skrev också en avhandling om sorgespelet i 1800-talets Tyskland. Men nu måste vi spola tillbaka, förbi de fyra B:na Badiou, Brecht, Benjamin och Benjamin.

Terry Eagleton kritiserar den postmoderna “vänsterhistoricismen” för att vara fixerad vid det allra kortaste tidsperspektivet. Historien bör i stället begripas i termer av flera olika strata av hastigheter, ungefär som hos Fernand Braudel och andra Analles-historiker. (Det påminner mig om när jag försökte bena ut “tre kritiska nivåer ur boken Framtiden.)

If there is the speedy temporality of the ‘conjuncture’, there is also the longue durée of a mode of production, which sometimes seems to shift to more perceptility than the planet itself, and somewhere in between the two the medium-range time of, say, the political state. /…/ But there is also much in the human record which does not change, or which alters only very gradually, which is one reason why radical politics are in business. Most of any present is made up of the past. History, as [Francis] Mulhern insists, is for the most part continuity.
/…/
a genuine materialism, as opposed to an historicist relativism or idealism, is also attentive to those aspects of our existence which are permanent structures of our species-being. It is concerned with the creaturely, ecological dimensions of our existence, not only with cultural value and historical agency. And among these is the reality of suffering.

Stora delar av vänstern är rädda för att tänka i termer av det transhistoriska, eftersom de tror att det enda alternativet till historisk förändring skulle bestå i tidlösa essenser. Men skillnaden mellan förändring och permanens är inte liktydig med skillnaden mellan kultur och natur, skriver Terry Eagleton.

But the truth is that there are things which cannot be changed, as well as some which a re highly unlikely to change, and in some cases this is a matter to celebrate rather than lament. /…/
As the Italian philosopher Sebastiano Timpanaro points out, phenomena such as love, ageing, disease, fear of one’s own death and sorrow for the death of others, the brevity and frailty of human existence, the contrast between the weakness of humanity and the apparent infinity of the cosmos: these are recurrent features of human cultures, however variously they may be represented. However left-historicism may suspect that universals are governing-class conspiracies, the fact is that we die anyway.

Efter att ha läst dessa citat, förvånar det knappast att Terry Eagleton har influerat svenska tänkare som Ola Sigurdson och Nina Björk. Inte heller är det förvånande att Magnus Linton är mindre förtjust över den katolskt färgade marxismen. Linton sammanfattar Eagletons budskap: “Vänsters uppdrag är att trösta. Inte tänka. Samla, dunka rygg, omfamna, gå till kyrkan.

I am interested in this book in how some tragic art highlights what is perishable, constricted, fragile and slow-moving about us, as a rebuke to culturalist or historicist hubris. It stresses how we are acted upon rather than robustly enterprising, as well as what meagre space for manoeuvre we often have available. /…/ Only by grasping our constraints can we act constructively.

Tragedin förutsätter att det finns värderingar. Att det finns en skillnad mellan det stora och det lilla. På 1600-talet skrev Pascal: “Människans storhet kommer av att hon vet sig vara eländig; ett träd känner inte till sitt eget elände.” Två negationer resulterar i något positivt. Dysterheten dubbleras när den blir självmedveten, vilket eventuellt pekar ut en väg ur dysterheten.

Tragiken ska inte blandas samman med romantik. För i den romantiska epokens litteratur dominerar ett synsätt där olyckan skylls på förtryckande krafter, snarare än det tragiska kontemplerandet av subjektets inneboende brister.
Inte heller ska modernismen missförstås som en motsats till allt tragiskt, skriver Eagleton. För t.ex. Joyce och Beckett är all förändring i grunden en variation av samma gamla former:

History loses its sense of direction, giving way to the cyclical, the synchronic, the epiphany of eternity, the deep grammar of all cultures, the eternal now of the unconscious, the primitive energies at the root of all life-forms, the moment in and out of time, the still point of the turning worlkd, the collapse of the novelistic narrative.
/…/
It is a mistake to suppose that all grand narratives are forever striving onwards and upwards. Though modernity recounts several such tales, they do not exhaust its narrative repertoire. There are also stories to be told of deadlock, contradiction, self-undoing, which represent the dark underside of the fables of progress.

Sigmund Freuds Vi vantrivs i kulturen

(1929) vilar på en utpräglad tragisk syn på människan, låst i konflikten mellan konstruktiva och destruktiva krafter. Psykoanalysens insikt: “att begäret är vardagslivets tragedi”.

Det finns även en tragisk tolkning av motsatsförhållandet mellan teori och praktik, eller mellan det rena och det praktiska förnuftet. Medan kritisk teori kan syfta mot ett upphävande av dessa motsatser, menar den tragiska teorin att de utgör en ofrånkomlig klyvning i subjektet. Alltså var Immanuel Kant en tragisk filosof, menade Lucien Goldmann. Men enligt Terry Eagleton är det nog mer rimligt att se Kants filosofi som ett försök att bygga barriärer mot det tragiska. “The point is to forego metaphysical extravaganzas, moderate your passions, avoid hubris, know yourself and your limits, cultivate reason and restraint. /…/ It is an ancient remedy for tragedy: don’t overdo it and you won’t come a cropper.”

Här finns paralleller i de ekonomiska tänkandet kring kriser, där vi har många exempel på hur tragiska idéer om krisens ofrånkomlighet blir “tämjda” och införlivade som ett cykliskt bihang till konventionell nationalekonomi.

Se även läsanteckningarna kring Fredric Jameson, en annan litteraturvetarmarxist som delvis går i polemik med Terry Eagleton just i frågan om det tragiska.

flattr this!

av rasmus den March 16, 2015 15:13

Dokumentär om Copyswede

Under det sena nollnolltalet kom en formidabel våg av upphovsrättskritiska dokumentärfilmer. Det känns länge sen. Men av någon anledning förbereder nu filmaren Daniel Bramme en dokumentär om organisationen Copyswede, som samlar in och fördelar den s.k. privatkopieringsersättningen. Det är ett intressant exempel på privatiserad kulturpolitik där ett helt komplex av godtyckliga regler används för att upprätthålla fasaden av en “fri marknad”. Om detta finns massor att säga. (Själv har jag utfört en massa historisk forskning i ämnet, som nu ligger i träda men kommer att sammanställas för publicering någon gång under de närmaste åren.)

Daniel Bramme är uppenbarligen kritisk mot Copyswede, men det är oklart vilken vinkel som han tänker ta i dokumentären Copygate, som nu söker donationer via Kickstarter.

flattr this!

av rasmus den March 16, 2015 13:19

March 15, 2015

DFRI.se

Motioner till DFRI:s Årsmöte den 29/3-2015

Uppdatering: mötet hålls nu på söndag 2015-03-29 klockan 13:00 hos IpnettDalvägen 8 i Solna.

Det är inget krav, men maila gärna anmälan till dfri@dfri.se så vi kan ordna fika till alla. Förresten, kom ihåg att betala medlemsavgiften för att säkra din rösträtt! Välkomna!


För er som vill förbereda er inför årsmötet så finns alla inkommna motioner publicerade i sin helhet.

Vi ser fram emot att träffa er alla på årsmötet det blir som vanligt årets DFRI-höjdpunkt där man får träffa flest DFRI:are på en och samma plats!

av Alexander Rydekull den March 15, 2015 22:06

Styrelsemöte den 16:e Mars klockan 18:30

Jag vill bara påminna er om att det är styrelsemöte den 16:e Mars.

Vårat fokus kommer såklart ligga på det närliggande årsmötet som sker i slutet på denna månaden. Om ni vill närvara så meddela oss på dfri@dfri.se

av Alexander Rydekull den March 15, 2015 22:04

Ubuntu.se

How To Extract Audio From Video In Ubuntu Linux

In a recent article we saw the best ways to download YouTube videos in Ubuntu. In a similar post, we’ll see how to extract audio from a video file in Ubuntu and other Linux distributions.

We’ll be using 4K Video to MP3 tool for this purpose. It is not an open source application but it is free for use. It makes video to audio conversion in Linux, a matter of few clicks.

Extract audio from video in Ubuntu Linux

March 15, 2015 19:37

March 14, 2015

Copyriot

K187: Tragiska kristeorier i filosofihistorien; Nietzsche i finanskrisen

Om “tragisk kristeori” utgör en särskild typ, som kan skiljas från både “kritisk” och “borgerlig” kristeori, vad ligger då i begreppet tragik?

I detta sammanhang har de tragiska kristeorierna handlat om det objektivt oundvikliga i diverse krisfenomen, särskilt när det kopplas till cyklisk tid (konjunkturernas eller kulturernas eviga återkomst).

Frågan är hur detta förhåller sig till “tragedin” som dramatisk genre och till den hela den filosofiska diskussionen om “det tragiska”.

Svensk uppslagsbok (1955) ger en rätt tydlig definition av ordet “tragisk”:

Tragisk kalla vi en händelse el. situation (i livet el. i konsten), i vilken människan genom en olöslig strid mellan krafter inom el. utom henne själv oemotståndligt föres sin undergång till mötes. Konflikten, som t.ex. kan bottna i en ursprunglig skuld el. i ett ofrånkomligt öde, måste vara av vissa dimensioner för att kunna verka tragisk, och människan måste i sina lidanden och sin kamp visa en upphöjd idealitet för att kunna väcka vår beundran och vårt medlidande; hon måste framstå som ett offer för inre el. yttre makter, vilka också kunde bli ödesdigra för oss själva och genom sin obönhörlighet ingjuta skräck hos oss.

Utifrån en sådan definition faller det sig fullt rimligt att se tragedin som en möjligt inriktning även på t.ex. samhällsvetenskapliga teorier. Ekonomer som Malthus som Schumpeter företrädde helt olika kristeorier, men hos båda finns en tragisk grundton. En grundton som skär sig mot den konventionella nationalekonomins alla melodier, men också kan användas i harmlösa ornament.
Och eftersom det tragiska ändå har associerats med ljud snarare än bild, går det rentav att jämföra hur de cykliska tidsperspektiven i tragisk kristeori kan ge upphov till helt olika oscillatoriska “>mönster. Konjunkturernas sinusvåg kontra kollapsernas sågtand.

Det oscillatoriska som ett kännetecken för en tragiska historiesyn och kristeori. Hur hänger det samman med den filosofiska diskussionen om det tragiska? Eller med den gammalgrekiska tragedin som för ungefär 2500 år sedan uppstod under dunkla förhållanden, i anslutning till årliga vårritualer till Dionysos ära?

Senare tiders filosofer tenderade att tolka den antika tragedins försvinnande som en tragisk händelse i sig. En rekursiv funktion gjorde det tragiska till dubbeltragiskt.

we are confronted with the paradoxical conviction that the contemporary predicament is tragic to the extent that it makes a life lived according to tragic form impossible.

Efter tunga grundarbeten av Hegel, Schopenhauer och Kierkegaard, uppnåddes en ny grad av intensitet med Nietzsches tidiga uppbackning och uppvaktning av Wagner, år 1870–72. Detta är samtidigt som Preussen besegrar Frankrike samt grundar en ny stat, kejsardömet Tyskland, som genast kan inhämta enorma krigsskadestånd. Järnvägsbyggandet befinner sig i en extrem högkonjunktur och det investeras som aldrig förr i nya industrier. De tre åren har gått till historien som Gründerzeit. Sen kom finanskraschen 1873 som inledde en lång depression i Västeuropa och Nordamerika.
Det är frestande att lägga Nietzsches utveckling som en återspegling av 1870-talets ekonomiska historia i Tyskland. Han skrev alltså sina två verk om den grekiska tragedin – som samtidigt hyllar av Richard Wagners projekt – mitt under de år då Tysklands ekonomi befann sig i överkokning. Finanskrisens “svarta fredag” inträffar den 5 maj 1873. Jämför detta med hur Nietzsche ägnar sig åt den antika tragedin ända fram till april 1873, då han jobbar med ett manuskript som sedan plötsligt lämnas ofullbordat. Hans sista försök att blåsa upp det wagnerska projektet till en världshistorisk händelse inträffar samtidigt som österrikiska banken Creditanstalt börjar paniksälja värdepapper efter att ha hört rykten om en möjlig panik på börsen i Paris.
Samtidigt som den tyska ekonomin kraschar, släpper Nietzsche taget om antiken och går med sin filosofi in på en ny riktning med de otidsenliga betraktelserna. Kring mitten av 1870-talet inleder han sin polemik mot Wagner. Mellan 1873 och 1879 befinner sig Tysklands ekonomi i total stagnation med sjunkande råvaruförbrukning och hög arbetslöshet. Både arbetarrörelsen och antisemitismen går framåt.
På 1880-talet återvänder sedan Nietzsche till den storskaliga tragiken, nu kretsande kring tanken på den eviga återkomsten. Den tragiska livsåskådningen kopplades nu till en bejakande inställning till tillvaron (i tänkt motsats till Schopenhauer och hans pseudobuddhism). Det är först här som Nietzsche blir viktig som tragisk kristeoretiker, som inte minst skulle influera Joseph Schumeters bejakande av “skapande förstörelse”.

Efter att Nietzsche hade dött följde ett 1900-tal när han filtrerade det tragiska tankegods som genomströmmande i stort sett all existentialfilosofi. Det finns många exempel på hur det tragiska tänkandet gradvis har banaliserats till att handla om de utvecklingsstadier som en individ har att gå igenom om under sin existens. Men en teori om 40-årskrisen är fortfarande en kristeori. Om den dessutom betonar det objekt ofrånkomliga, är det fråga om en tragisk kristeori.

Men lika intressant är att fråga vilka känslor som spelas ut i de tragiska kristeorierna. Då finns det skäl att söka upp en “ultratragisk” filosof som Peter Wessel Zapffe, men även Lev Sjestov. Jag fastnade vid en passage i artikeln “Leon Chestov – en judisk Kierkegaard“, publicerad i Judisk tidskrift (1939):

I full överensstämmelse med Kierkegaard menar Chestov, att det icke är ‘förundran’, som är upphovet till all autentisk (existentiell) filosofi, såsom grekerna (Platon och Aristoteles) undervisa, utan ‘förtvivlan’.

Går det att skilja mellan de teorier som har sitt upphov i förundran och de som kommer ur förtvivlan. Knappast. Teoribyggen är sammansatta av tankar med olika upphov, som täcker upp för varandra. Därför är det inget kriterium på tragiska kristeorier att de ska ha formulerats av förtvivlade människor i förtvivlade situationer. Att de knyter an till en filosofihistorisk tradition är en annan sak.

flattr this!

av rasmus den March 14, 2015 23:49

March 13, 2015

Copyriot

Doktorsavhandling om Le Bombe som mp3-artist

Såg ett pressmeddelande om en ny avhandling i musikvetenskap från Uppsala universitet. Jag kan inte säga något om innehållet, för avhandlingen finns inte tillgänglig för nedladdning. Linus Johansson klargör dock sitt syfte: “The analyses also reveal a multitude of explicit strategies and implicit tactics towards the cultural hegemony of the globalizing music industry.” Han har tagit ett roligt exempel:

The first case study, a solo project called Le Bombe, shows alternative music, crafted using simple instruments in a home studio setting. The music is distributed by means of underground networks, entirely without involvement from the corporate music industry.

Om jag inte minns fel, distribuerade Le Bombe sina första släpp enbart personligen, via brända cd. Några i Piratbyrån som kände Le Bombe laddade upp musiken på vår server och skrev en presentation av den på vår sida. En av få artiklar som någonsin skrevs om Le Bombe, tror jag.
Det var i början av år 2004 och jag ser nu att katalogen med mp3:or från tidiga Le Bombe fortfarande går att hitta via Internet Archive, inklusive vissa av mp3-filerna.

Sånt höll vi på med i Piratbyrån på den tiden, vi tipsade varandra om bekantas musik. Att delta i debatter om fildelning kändes ofta sekundärt.

flattr this!

av rasmus den March 13, 2015 21:16

Metro normaliserar Avpixlat

Visst tycker jag att Viralgranskaren i Metro är bra journalistik, välförtjänt prisbelönad etc. Inte storslaget, men ändå bra. Särskilt i jämförelse med hur nyhetsmedierna överlag förhåller sig till det virala: antingen sprida det vidare oförändrat i eget omslagspapper, eller förvandla det till åsiktsjournalistik. Viralgranskaren har åtminstone en ambition om att inte bara säga lite si och lite så, utan faktiskt fälla ett journalistiskt omdöme efter att ha gjort egna efterforskningar. Det är inte alla redaktioner som har den ambitionen nuförtiden.

Men i dag blev jag ändå betänksam. Inte över det journalistiska innehållet, men över den form som den får i tidningen Metro. Tidningens förstasida pryds av rubriken:

Dom från 2007 blev “färsk” på Avpixlat

Går det verkligen att motivera en sådan nyhetsvärdering? “Nyheten” dominerar Metros etta samt den första nyhetssidan inne i tidningen. Vad saken gäller? Att den ökända rasistbloggen Avpixlat har gjort ett formellt faktafel när de i ett av sina blogginlägg återrapporterade en uppgift som visade sig vara flera år gammal, utan att påpeka dess ålder. Bloggposten handlade om ett av otaliga övergrepp i Saudiarabien och verkar för en gångs skull inte ha kryddats med rasistiska gliringar. Men där fanns alltså ett faktafel, som blåstes upp något enormt i Metro.

När ett formellt misstag blir uppblåst till dessa dimensioner, ges onekligen intrycket att Axpixlat i normala fall skulle räknas som en pålitlig journalistisk aktör. Normaliseringen stärks av en framsidesrubrik där “Avpixlat” förekommer utan närmare förklaring, som om alla stockholmare redan känner till detta varumärke.

Kontentan blir liksom att Metro bjuder en rasistblogg på gratis reklamplats. Men att det blir så är inte att skylla på det enskilda journalistiska jobbet som Viralsgranskaren har gjort. Snarare är det en simpel konsekvens av att Metro uppenbarligen lider stor brist på självständig journalistik i övrigt.

flattr this!

av rasmus den March 13, 2015 14:43

March 12, 2015

Ubuntu.se

3 Easy Ways To Download YouTube Videos In Ubuntu

At times you find yourself in a situation when you need to download YouTube videos in Ubuntu. For example if you are working on a project where you need to use a video or if you want to download tutorials and lectures for offline uses. Whatever may be your reason, in this article we shall see various ways to easily download YouTube videos in Ubuntu 14.04 and other Ubuntu based Linux distributions.

3 Easy ways to download YouTube videos in Ubuntu Linux

The YouTube downloading tools mentioned here should

March 12, 2015 22:20

Copyriot

K186: Bidrag till pessimismens idéhistoria. Om tillväxtkritik och befolkningspolitik

Har just läst två vetenskapliga uppsatser som tillsammans ger en bra bild av två motsatta sätt att se på naturens resurser och tillväxtens framtid, en “pessimism” och en “optimism”. Det handlar om hur dessa motpoler har vuxit fram under de senaste seklerna, hur de har speglat varandra och inte minst hur de båda går att analysera som centrala moment i den liberala ideologin eller styrningskonsten.

Pessimismen i fråga är den malthusianska traditionen, med 1798 som startpunkt. Den diskuteras av Mitchell Dean i “The Malthus Effect: population and the liberal government of life“, alldeles nypublicerad i Economy & Society (akademiskt inlåst).

Dess optimistiska motpol associeras ofta med idén om “ymnighetshornet”, cornucopia och kan därför kallas för “cornucopianism“. Det rör sig knappast om en enhetlig idétradition, men ett försök att finna de längre linjerna görs av Fredrik Albritton Jonsson i “The origins of Cornucopianism: A preliminary genealogy“. Den publicerades förra året i det allra första numret av Critical Historical Studies (en Chicago-tidskrift startad på initiativ av bl.a. Moishe Postone) men kan även hittas här.

Nu tänkte jag mest sammanfatta de två uppsatserna, en i taget, med smärre utvikningar, för att se vad som händer i mötet.

The Malthus Effect

Vi ska inte gå in i detalj på T.R. Malthus teser från 1798, som senare har influerat allt från feminister som slåss för rätten till preventivmedel, till nationalister som slåss mot invandring. Malthusianska idéer har utövat ett enorm inflytande över social- och biståndspolitik och inte minst i miljörörelsen under det senaste halvseklet, där vi nu ska börja.

År 1968 utgav biologen Paul Ehrlich den bästsäljande boken The Population Bomb, som drev tesen att “överbefolkning” är orsaken till snart sagt alla sociala, ekonomiska och ekologiska problem. Ingen befolkningstillväxt är hållbar i det långa perspektivet, menade Ehrlich och liknade jordens växande befolkning vid en “cancer” som måste “avlägsnas” för att undvika en global ekologisk katastrof.
(Paul Ehrlich och hans fru Anna, som var okrediterad medförfattare till boken, står fast vid dessa idéer. År 2009 förklarade de att bokens enda fel var att den var “alltför optimistisk” i sin prognos inför framtiden.)
Samma år publicerade en annan biolog, Garrett Hardin, artikeln “Tragedy of the commons” i Science. Den har senare dykt upp i diverse sammanhang där värdet av “allmänningar” ifrågasätts, t.ex. av upphovsrättens försvarare. Men i grunden var artikeln ett filosofiskt manifest för att begränsa antalet människor.

Fyra år senare, 1972, kom Romklubbens famösa rapport om tillväxtens gränser, som byggde i lika delar på malthusiansk teori och cybernetisk metod. Hela 1970-talet i allmänhet och miljörörelsen i synnerhet kom att präglas av den malthusianska pessimismen i fråga om befolkningstillväxt och ändliga naturresurser, särskilt efter 1973 års oljekris.
Samtidigt inleddes en motreaktion från liberalt håll redan 1974. Friedrich Hayek höll sin Nobelföreläsning där han utpekade Romklubbens rapport som rena pseudovetenskapen och han hämtade stöd från
två andra ekonomer som under året hade utgivit försvarsskrifter för tillväxten (Wilfred Beckerman och Gottfried Haberler).

Här upprepades i någon mening en debatt från tidigt 1800-tal. Efter att Thomas Robert Malthus hade hävdat att befolkningen växer snabbare än matproduktionen, svarade snart David Ricardo med en teori som utgick från jordens skiftande bördighet och hur en växande befolkning kan odla upp allt sämre jordar genom att investera större mått av kapital och arbetskraft. Här finns i sin tur en direkt parallell till hur frågan om oljekrönet i dagsläget har hamnat i skymundan till följd av de enormt kostsamma satsningarna på fracking för att utvinna olja ur skiffer.

Åter till befolkningsfrågan. På 1800-talet hade det handlat om nationers befolkning och försörjning, inte minst i anslutning till den koloniala expansionen. Först efter 1945 blev befolkningsfrågan global.
John Rock, en av p-pillrets uppfinnare, uttryckte sig synnerligen malthusianskt år 1954:

the greatest menace to world peace and decent standards of life today is not atomic energy but sexual energy

Samtidigt tycktes de malthusianska idéerna vara på väg att marginaliseras inom den demografiska vetenskapen. Under 1930-talets depression i hade barnafödandet minskat i USA och Västvärlden. Detta stod i strid med Malthus premiss att folkmassorna saknade kontroll över sin egen reproduktion. Mot denna bakgrund formulerades på 1940-talet teorin om “demografisk transition“, som införde en tidsförskjutning i sambandet mellan ekonomi och befolkning. När välståndet ökar kommer även livslängden att öka, vilket bidrar till en ökad befolkning, men med viss fördröjning inträder en motsatt tendens när folk föder färre barn. “Eugenicists and nativists had been marginalized, and demography entered a new alliance with development.”

År 1954 höll FN sin första befolkningskonferens, då man diskuterade just denna förskjutning i tid mellan minskad dödlighet och minskat barnafödande. Resultatet blev, skriver Mitchell Dean, att befolkningsfrågan omformulerades i rumsliga termer: “Nord” kontra “Syd”. Problemet blev en hotande överbefolkning i de fattiga delarna av världen. Och därmed hade malthusianismen åter gjort ny entré i ny, globaliserad skepnad.

Influential advocates in the 1950s had already linked population, poverty and communism, but it was only in the next decade that this could be identified as an explicit strand in US public policy. As the United States ventured deeper into Vietnam, biopolitics and geopolitics came to be intertwined. /…/
A failure to address rising populations would soon land communism on America’s doorstep or, as the Draper Committee final report in 1959 put it, population limitation in the Third World would restrict ‘opportunities for communist political and economic domination’

Nu fanns två positioner i utvecklingsdebatten. Västländerna menade att u-länderna måste få hjälp att kontrollera sin befolkning, medan den nya alliansen av u-länder menade att fattigdomen inte var ett resultat av överbefolkning utan av kolonial och nykolonial utsugning. Vid kommande befolkningskonferenser formulerades diverse kompromisser mellan dessa perspektiv. Familjeplanering förblev ett inslag i alla biståndsstrategier och fyllde två olika funktioner, skriver Mitchell Dean:

It would unlock economic development by lowering the birth rate and thus population growth; but it would also be a means of cultural change. This term encompasses the idea that the subjectivities of people in less-developed countries needed to be disembedded from custom and tradition so that they would be capable of making their own choices about family size. Population control would be conducted through the autonomous choice of subjects, with the proviso that certain populations must first learn how to exercise such choice. In this sense, even the most drastic measures tended to partake in the rhetoric of voluntary participation rather than coercive sterilization.
These were not simply the plans and programmes of a transnational elite of policy-makers and activists. They had material consequences and took technological forms. The number of men and women subject to officially voluntary sterilization during the final year alone of India’s Emergency period (a 21-month state of emergency from June 1975) has been put at 8,300,000, under a programme of sterilization camps overseen by Sanjay Ghandi and funded by the central government

Mitchell Dean diskuterar den komplexa roll som malthusianska idéer fått i olika sociala rörelser:

The nascent environmental movement viewed zero population growth as a key to protect the environment (zero population growth itself became a fast-growing wing of the environmental movement). Late-1960s feminism viewed access to abortion and contraception, supported as planned parenting initiatives, as a liberation of women from compulsory motherhood. However, /…/ this broad alliance would soon be subject to challenges: from African-Americans who viewed the focus on population control as genocidal policies directed toward racial minorities; from feminists who now advocated reproductive autonomy and empowerment against the medical control of women’s bodies entailed in zero population policies; and by anti-colonialists who viewed the environmental Malthusians as another example of the imperialist targeting of poor, non-white populations of the South, particularly women, by affluent white, Northern, male experts /…/
These ‘progressive’ forces would join with conservative ones: religious groups, including the Roman Catholic Church, who opposed all forms of ‘artificial’ contraception, and anti-abortionists in the United States.

Därtill kom den nyliberala rörelsen med Friedrich Hayek i spetsen, som på 1970-talet gick ut i försvar av den eviga tillväxten som ideal och attackerade miljörörelsens malthusianska influenser. Ronald Reagans regering tog till sig av dess idéer och vid 1984 års befolkningskonferens hade USA bytt linje: befolkningstillväxt beskrevs nu som ett “neutralt fenomen”.
Mitchell Dean påpekar dock att detta inte innebar att befolkningskontrollen försvann ur vad han (med Foucault) kallar för den liberala styrningskonsten. På senare år har malthusianska idéer dykt upp i delvis nya skepnader både i miljö- och migrationspolitiken. Högerpopulistiska argument om att “vi måste ta hand om våra egna” bygger delvis på klassiskt malthusianska idéer om att det begränsade välståndet blir högre för alla vid en lägre befolkning. (Samtidigt blandas dessa idéer friskt med en nationalistisk nativism och abortmotstånd.)

Ekonomen Jeffrey Sachs har på senare år blåst nytt liv i idén om att Afrika bara kan nå välstånd genom att begränsa barnafödandet. Och för två år sedan hävdade BBC-karaktären Sir David Frederick Attenborough – nu verksam i lobbygruppen Population Matters

– att människan är en sjukdom: “human beings are a plague upon the Earth”.

The Malthusian concern with population as the unstable equilibrium between its growth and environmental resources has thus demonstrated a remarkable persistence over more than two centuries. Since its enunciation by Malthus at the end of the eighteenth century to combat theories of human perfectibility found in Godwin and Condorcet, it has shown a capacity to take on different political, epistemic and normative guises. At one point in the second half of the twentieth century it united both major political parties in the United States with nascent progressive and feminist movements and was capable of mobilizing millions of activists. Malthusian problematizations of the world’s population presided over the birth of the modern environmental movement. In the nineteenth century, Malthus’s principle was a paradigm for both political economy and evolutionary biology; in the twentieth, for biodemography and systems ecology. Population growth, or overpopulation, has been regarded as a cause of virtually all social, cultural, economic and environmental ills, as central to modernization and development and as fundamentally neutral.
/…/
Here we have a governing which is not concerned to govern through a freedom found in a civil society but to make responsible the bearers of concrete forms of life in the face of the eternal and natural order of life itself, in which economics is not a check on the optimization of life but its very rationality and means, and which is made operative not by the harmonious pursuit of self-interest but the imminence of catastrophe arising from humanity’s place in the biosphere.
/…/
Today, the catastrophe constitutes an extremity, a ‘tipping point’ /…/ but for Malthus humanity always already exists at a kind of tipping point brought about by the fundamental disequilibrium of population and food resources.

Mitchell Dean vill relatera allt detta till Michel Foucaults föreläsningar från 1970-talet om liberalismen som styrningskonst. Trots att dessa hölls mitt under en nymalthusiansk våg, lyckades Foucault nästintill helt ignorera Malthus roll i liberalismens idéhistoria.

Snarare ryms kanske inom den liberala traditionen en spänning mellan två typer av styrningskonst: en ekonomisk styrningskonst som ägnar sig åt statens gränser och en som ägnar sig åt tillväxtens gränser. I det ena fallet svävar ekonomin fritt från materiella begränsningar, i det andra fallet finns i slutändan ingen gräns mellan det ekonomiska och det biologiska. Pendeln har svängt otaliga gånger mellan dessa kompletterande motpoler.

Härnäst blir det alltså dags att läsa uppsatsen “The origins of Cornucopianism” om den anti-malthusianska tron på evig tillväxt.

flattr this!

av rasmus den March 12, 2015 11:50