March 06, 2015

Copyriot

Göteborg, sista helgen i mars

Om tre veckor (27–28 mars) är det dags för Textival på Lagerhuset nära Järntorget i Göteborg. En bokmässa “för lit­ter­a­turen utan­för mitt­få­ran”, fylld av samtal och läsningar. Ännu finns inget program ute, däremot ett antal namn. Själv vet jag att jag ska medverka i ett samtal om digital litteratur på lördagen (preliminärt klockan 12).

På lördagkvällen avslutas Textival med ett kalas arrangerat av Koloni på Taket, Pusterviksgatan 2 (anmälan) med en rad framträdanden:
MXLX (Bristol)
PHANTOM CHIPS (Bristol)
FANTASTIC (Gbg)
PÄR THÖRN (Berlin)
Därtill uppges det att “DJ Rasmus Fleischer” ska medverka, fast jag vill nog överlåta den där förkortningen åt folk som faktiskt kan hantverket. Dock kan jag bekräfta att jag, under delar av kvällen, kommer att utöva kontroll över högtalaruppspelningen av modern populärmusik. Eller hur man ska uttrycka saken. Vi kanske ses.

flattr this!

av rasmus den March 06, 2015 22:06

Magnetiseringsriktningar

Visst finns det läsare som har större erfarenhet än mig av att lagra binär data på kassettband? Det här inlägget är nog mest tänkt som en fråga till er C64-veteraner o.dyl.

Alltså, jag håller ju på en del med magnetbandets mediehistoria. Särskilt intresserar jag mig för hur kassettbandet blev till ett politiskt problem som motiverade införandet av en kassettskatt i Sverige (1982–1993), senare avskaffad, därefter återinförd i form av en upphovsrättslig kassettavgift.
En sak som förvånat mig, när jag undersökt diskussionerna kring kassettskatten, är att ingen verkar ha tagit upp det faktum att kassettbanden var mer än bara ett ljudmedium. De användes ju även för att lagra datorprogram! Sådana argument dök aldrig upp i den politiska debatten, men jag har ännu inte plöjt igenom det tidiga 1980-talets datorpress för att se om där uttrycktes några protester mot kassettskatten.

Jag är rätt säker på att lagen skrevs så att kassettskatten drabbade samtliga tomma kassettband, alltså även band avsedda för lagring av mjukvara. Vad jag ännu inte greppat är i vilken mån man faktiskt använde olika slags kassettband för att lagra ljud respektive kod.

Ett kursmaterial från 1977 upplyste mig om en detalj i tillverkningen av magnetband – att dessa kan magnetiseras i olika riktning:

Magnetskiktet sprids ut på basmaterialet i ett jämnt lager. En mycket liten variation i tjockleken ger stora utspänningsvariationer. Innan bindemedlet har torkat utsätts bandet för ett kraftigt magnetfält, vilket orienterar kristallerna i bandets riktning. Därigenom kommer oxidkristallerna att bli effektiva som magneter och kan lagra maximal magnetisering. Professionella videoband orienteras däremot tvärs över bandet och de blir därför inte särskilt bra för ljudinspelning. Det senare gäller också databand.
Efter diverse kontroller skärs bandet till önskad bredd och rullas upp på kassetter eller spolar.
/…/
Mycket billiga kassetter finns också och dessa kan innehålla band av låg kvalitet, som t.ex. kan smutsa ned bandspelaren med lös oxid efter endast en körning, och de kan också innehålla uppskurna databand med för ljudinspelning olämpliga egenskaper.

Jag antar att detta skulle betyda att det på 1980-talets tillverkades två olika typer av kassettband: ljudband (magnetiserade på längden) och databand (magnetiserade på tvären).
Stämmer detta? Och hur stor vikt lade en vanlig C64-användare vid kassettbandens typ?
Eller var det bara vid professionell datalagring på rullband som man lade vikt vid att banden skulle vara magnetiserade på längden? Dock hävdas ju i handboken att just sådana band även skulle ha skurits upp och sålts som särskilt billiga kassetter. Även om de var dåliga som ljudmedier, borde de ha varit bra datamedier. Var detta något som uppmärksammades av hemdatoranvändare?

flattr this!

av rasmus den March 06, 2015 20:52

Ubuntu.se

ChaletOS Is a Design Tweak in the Linux House

ChaletOS Linux is one of the closest Windows 7 clone interfaces I have seen. Its refreshing design makes it a good choice for transitioning to the Linux OS.

Take note that ChaletOS is a very new distro and it has numerous annoyances due to its infancy. However, if you get beyond them, ChaletOS can give you a satisfying Linux experience.

ChaletOS began as a personal project of developer Dejan Petrovic, named HomeOS, that gained little traction. Petrovic later renamed his distro to its current title. Its name comes from the style of the mountain houses in Switzerland. Just as the Swiss Chalet is a distinctive

March 06, 2015 07:41

March 05, 2015

Ubuntu.se

Steam har rea på spel och där finns också en hel del nya spel för Linux

För den spelintresserade:

Det finns en hel del nya spel för Linux på Steam och även många spel säljs på rea!
Om någon liksom jag inte riktigt vad Steam är, så kan man börja på Wikipedia.
Och skulle du inte köra Linux ännu, så finns det en direktlänk i nedanstående citat från About-Steam.

March 05, 2015 17:30

Copyriot

K181: Om finanskrisens historicitet i den globala affärspressen

Nej, jag kommer nog inte lyckas med att sätta punkt efter 200 inlägg i den långa bloggserien om kristeorier. Nu är det ju bara tjugo kvar dit och jag har minst tjugo inlägg i huvudet, väntande på att bli skrivna. Därtill har jag en enorm hög av artiklar som jag lagt åt sidan under de senaste tre åren, med en tanke på att de borde sättas in i detta sammanhang. Bland annat flera artiklar ur den ofta intressanta tidskriften Journal of Cultural Economy, som behandlar ekonomiska fenomen ur ett kulturvetenskapligt perspektiv (ej att förväxla med dess diametrala motsats, Journal of Cultural Economics, där kulturella fenomen studeras av nationalekonomer). Nu börjar jag beta av högen och postar de resulterande anteckningarna här på bloggen.

En idé som vuxit fram genom den här bloggserien är att undersöka mångfalden av kristeorier, hur de ramar in kriserna, hur de anvisar lösningar, hur de olika ramverken krockar med varandra och byts ut över tid. Just detta gör Amin Samman (City University London) i artikeln “The 1930s as black mirror: Visions of historical repetition in the global financial press, 2007-2009“.
Artikeln bygger på en systematisk genomgång av hur den frambrytande finanskrisen skildrades under två år i fyra affärstidningar: The Economist (UK), The Financial Times (UK), Forbes (US) och The Wall Street Journal (US). Här återfanns totalt 235 artiklar som drog historiska paralleller till 1930-talets kris, men innehållet dessa paralleller förändrades över tid.

Till att börja med, under 2007, tolkades den kraschande bostadsbubblan i USA som en av många återkommande finanskriser där marknaden korrigerar de återkommande överdrifter, som i grunden kan förklaras av det mänskliga psyket (den tragiska kärnan i borgerlig kristeori). Hänvisningarna till 1930-talet fanns där, men vid sidan om hänvisningar till andra, mer närliggande finanskriser. Krisen avdramatiserades genom formeln “igen och igen och igen”.

I mars 2008 kollapsade finansinstitutet Bear Stearns och dess förluster övertogs av centralbanken. Krisen fördjupades, de historiska parallellerna bytte karaktär. Snarare än ett cykliskt fenomen, handlade det nu om en historisk händelse: den hotande återkomsten av en särdeles djup form av kris.

Förändringen märktes först i de brittiska tidningarna, medan den amerikanska affärspressen under en stor del av 1980-talet fortsatte att värja sig mot jämförelsen med 1930-talet.

This line of argument culminates in an article published by the WSJ at the peak of crisis, entitled ‘We’re Not Headed for a Depression’. Within it, author and Chicago economist Gary Becker (2008[-10-07]) explicitly dismisses suggestions of an epochal crisis, claiming that ‘the crisis that kills capitalism has been said to happen during every major recession and financial crisis ever since Karl Marx’. In this rather extreme view, history is in no danger of repeating itself because history is itself nothing more than a repetition of cyclical ups and downs. Indeed, the only real danger is that governments might fail to recognize this and respond to these cycles in misguided ways.

Mot slutet av 2008 hade denna berättelse om “godartad upprepning” i huvudsak sjunkit tillbaka, för att ersättas av den berättelse om en “epokgörande kris” som The Economist varit först av affärstidningarna att lansera. Nu framhölls att den utbrutna finanskrisen hade en omfattning jämförbar med finanskrisen kring 1930. Särskilt användes parallellen i pläderingar mot protektionism och för frihandel, med ett tilltagande allvar i varningarna för att inte låta 1930-talet upprepas. Ofta sades inte rakt ut vad som hotade att upprepas, men en historisk orsakskedja blev allt mer etablerad: från finanskris till depression till nazism och krig. (Se exempelvis hur Martin Wolf i FT, 30 september 2008, varnade för följderna av att USA:s kongress sagt nej till det första räddningspaketet.)

Kring mitten av 2009 ansågs krisen vara på väg mot sin lösning. Men parallellerna till 1930-talet försvann inte från affärspressen, utan ändrade bara karaktär ännu en gång.

First, there is a shift away from the notion of imminent epochal repetition.
This process can be traced as far back as late 2008, when all four publications start
incorporating crisis-response measures into counter-analogies with the 1930s, but it is not really until early 2009 that these take off. Specifically, after the London G20
Summit in April, both the Economist and the FT begin to regularly emphasize the scale and scope of the various measures enacted by policymakers, suggesting that these may have reduced the likelihood of another Great Depression. The Economist, for example, speaks of ‘the biggest and most synchronized macroeconomic stimulus since the Second World War’ (2009e), while the FT adds to this ‘the most far-reaching socialization of market risk in history’ (Wolf 2009c).
/…/
Specifically, the 1930s are used to illustrate how a threat to political stability was overcome, rather than to indicate the existence of any such threat in the present.
Thus, in late 2009 we see a shift away from the idea of imminent repetition via
general policy counter-analogies and more specific references to both trade and war. It is important to note, however, that what takes its place remains a vision of
repetition, and that this new vision rests on a largely unchanged reading of the 1930s. /…/ The key difference, therefore, concerns when all of this might happen again. More precisely, then, what we see is a shift towards a vision in which repetition is latent rather than imminent.

Sammanfattningsvis rymmer alltså treårsperioden 2007-2009 två tydliga skiften i åkallandet av paralleller till 1930-talet. Krisen begripliggjordes först som cyklisk upprepning, sedan som ett hotande epokbrott, därefter skrevs en berättelse i imperfekt om hur en hotande upprepning av 1930-talet på ett lyckat sätt motverkades genom en historisk räddningsinsats.
Samtidigt framträdde också figuren av en historisk pendelrörelse mellan stat och marknad. Till att börja med varnade de amerikanska tidningarna för statliga räddningsåtgärder, medan brittiska The Economist tvärtom hyllade dessa med argumentet att de kan ha “förebyggt en backlash mot den fria marknaden“. Det tycks som att den amerikanska affärspressen satt djupare i tanken på en evig dragkamp mellan stat och marknad, medan den brittiska hade lättare att omfamna paradoxen: “Nationalise to save the free market” (FT, 13 oktober 2008).

När finanskrisen når sitt mest akuta stadium i slutet av 2008, mjuknar Forbes and the WSJ i sin syn på statliga räddningsåtgärder. Forbes erkänner (23 oktober) att “emergency measures may have been necessary”, men varnar ännu för följderna: “If unchecked, the Washington ‘fix’ for the financial crisis would create its biggest power expansion since the New Deal.”

G20-mötet i London den 2 april 2009 markerar starten på en mer omfattande internationell krishantering. Därmed börjar också den amerikanska affärspressen att återgå till att, i sina paralleller till 1930-talet, frambesvärja tanken på en evig dragkamp mellan stat och marknad.

Under 2009 framträder för första gången en tydlig klyfta mellan krisförståelsen mellan de brittiska och de amerikanska affärstidningarna. Britterna menar att staten räddat kapitalismen från sig självt, amerikanerna menar att kapitalismen klarat sig trots staten.

By way of summary, we might say that the 1930s are repeatedly invoked in ways that purport to reveal the historicity of the 2007-2009 crisis, and that these representations of the 1930s interact with the unfolding crisis to produce
different interpretations of its historicity.

/…/
To quote Valéry once more: ‘History feeds upon history’ /…/
it is the historicity of the present that feeds upon representations of the past, and it does this precisely in order to recognize itself.

Amin Samman drar ganska stora växlar på de skillnader i tolkning som han funnit mellan den brittiska och den amerikanska affärspressen. Jag är tveksam till om det finns grund för en sådan slutsats utifrån en undersökning som sätter punkt efter 2009, men här finns ändå en intressant rörelse från finanskris till förståelsekris:

Insofar as this disagreement concerns both the historicity of the crisis and the future of the capitalist state, it constitutes an important new fissure within contemporary financial capitalism: no longer is there agreement on what kind of crisis it has experienced, and no longer is there agreement on the proper role of the state within financialized accumulation. Thus, while portrayals of the 1930s may have initially helped to weather the crisis, they have also served to undermine the ability of financial capitalism to produce a coherent selfimage. The outcome of this new precarity is still uncertain. What is clear, however, is that it will depend on whether the commentariat of global finance can once again establish a shared vision of capitalist history.

flattr this!

av rasmus den March 05, 2015 10:28

March 04, 2015

Ubuntu.se

Ubuntu finally has the phone it deserves. Now it just needs the apps to match

Ubuntu for phone — formerly Ubuntu Mobile — was supposed to offer the world another alternative to Android and iOS, but developer Canonical has been taking its time getting there. It announced a deal with smartphone manufacturers Meizu and BQ early last year, but the decidedly ordinary specs on BQ’s device failed to excite the smartphone world when it arrived. Now Meizu has now given us what

March 04, 2015 17:28

Copyriot

K180: Om bankkrisen i Österrike och kontrollen över Balkan

Österrikiska delstaten Kärnten tycks vara på väg mot konkurs. Jämförelser görs redan med hur staden Detroit gick i konkurs år 2013, men bakgrunden är ganska olikartad. Detroits problem bottnar i dess långa avindustrialisering, medan Kärnten på ett mer direkt sätt har drabbats av finanskrisen som hemland för banken Hypo Alpe Adria. Undertill finns också en geopolitisk dragkamp om kontrollen över Balkan.

År 2009 var Hypo Alpe Adria nära att kollapsa och socialiserades till slut av republiken Österrike. En stor härva av korruptionsskandaler bubblade snart upp till ytan, samtidigt som österrikiska skattepengar läckte ut ur den sjunkande skutan. Under 2014 inleddes försök att avveckla Hypo genom att dela upp den i en Balkan-bank, en Italien-bank samt en “bad bank” vid namn Heta Assett Resolution. Under fem år har alltså zombiebanken Heta haft det “värdeskonande” uppdraget att spritsla österrikiska skattepengar över den läckande skutan. (Smaka på uppdragsbeskrivningen: “Hypo Alpe Adria so effektiv und wertschonend wie möglich zu verwerten“.)

Nyligen meddelade Heta att man är i behov av ytterligare 7,6 miljarder euros. Österrikes regering sade nej, vilket innebär att Hypo/Heta-skulderna torpederas in i en konkurs, så att skuldbördan slungas vidare i alla riktningar, inom och utom landet, till banker och stater. Framför allt hotas Bayerische Landesbank som 2007 hade köpt hälften av aktierna i Hypo.
Österrikes regering insåg såklart risken för en kedjereaktion av hotande konkurser i Europas banksektor, men hoppades på EU:s nya bankräddningsprogram. Enligt EU-reglerna kan Heta räddas genom en “bail-in”, men inte som på Cypern där sparare förlorade tillgångar på sina bankkonton, utan att man skriver ned sina skulder till andra fordringsägare. Skuldberget förs alltså över till andra finansinstitut som lånat ut pengar och till dem som ställt upp med säkerheter till dessa lån, däribland alltså delstaten Kärnten.

Så fort det stod klart att delstaten Kärnten skulle få ta en stor smäll i bankens pseudokonkursen, stod även Kärnten inför ett akut konkurshot. Nu är det svårt att inte associera till 1931 års stora bankkonkurs i Österrike, som på allvar utlöste den tidens finanskris i Europa.

På bloggen “Der ganz normale Wahnsinn” finns massor av läsning om Hypo-härvan. Det understryks att Hypo inte har utgjort någon korrupt missväxt, utan tvärtom agerat precis så som alla storbankerna i Österrike. Det vill säga: de har fungerat som instrument för österrikiska strävanden att stärka greppet om EU:s sydöstra bakgård.

Det anas alltså en viss kontinuitet från det habsburgska kejsardömets tid.

För ett år sedan pågick upproret i Bosnien. Citerar ur vad Copyriot skrev då:

Även i Sarajevo brändes myndighetsbyggnader. Därtill krossades fönster på den österrikiska banken Hypo, som i sig är en symbol för grov korruption, med uppmärksammad inblandning i en lång rad skumraskaffärer. Bankkrisen ledde år 2009 till att Hypo kollapsade och togs över av österrikiska staten. Österrike har starka ekonomiska intressen i ex-Jugoslavien och därtill en militär närvaro. Notera att Bundesheer har förlagt nästan alla utlandstrupper just i det Balkan som en gång var en del av det österrikiska imperiet!

Så det förvånar knappast att det var just en österrikisk diplomat som började tala om att sätta in EU-trupper mot demonstranterna i Bosnien.

Särskilt har Hypo (liksom andra österrikiska banker) eftersträvat dominans över bankväsendet i ex-Jugoslavien. Det uppges att Hypo spelat en central roll i uppbyggnaden av det moderna Kroatien, genom att bistå såväl staten som nationalistpartiet HDZ med stora krediter. Här finns en smutsig historia av samarbete mellan Hypo och Ivo Sanader (HDZ) som var Kroatiens premiärminister 2003–2009, men numera avtjänar ett långt fängelsestraff för korruptionsskandaler med kopplingar till Hypo-härvan. Skandaler som kanske inte hade avslöjats om det inte vore för chockverkningarna från 2008 års finanskris.

Strax innan finanskrisen bröt ut, på våren 2008, rapporterade Copyriot från Belgrad att stadsbilden dominerades av bankreklam: “Västeuropeiska banker i stort antal konkurrerar om att få skuldsätta serberna. Främst kanske tyska och österrikiska, men alla andra stora kontinentaleuropeiska länders banker håller sig framme.”
Samtidigt noterades att Rysslands kapital verkar arbeta annorlunda:

Ryssarna går in för långsiktiga strategiska investeringar i strategisk infrastruktur. Exempelvis är flera dagstidningar – intressant nog de med den starkaste ultranationalistiska agendan – numera ryskägda. Under den närmaste framtidens privatiseringar tippar många på att ryska intressen köper upp såväl Serbiens elnät som dess flygbolag.
Tyngst väger ett avtal som slöts i slutet av februari, om att Serbien säljer ut sin nationella oljeindustri till Rysslands maktbolag Gazprom, samtidigt som ryssarna ska bygga en stor gasledning genom Serbien.

Hur gick det med dessa rykten? Nja, planerna på en gasledning (South Stream) har nyligen skrotats till följd av Ukrainakonflikten.

Serbiens elnät verkar ha förblivit statligt, liksom dess elproduktion som nu visserligen bolagiseras, samtidigt som staten sagt sig vilja behålla ett majoritetsägande. Staten har även behållt majoriteten i Air Serbia. Däremot är Serbiens oljeindustri helt kontrollerad av Gazprom.

När bankkollapsen rullar i Österrike kommer detta givetvis att påverka utrymmet för andra aktörer att expandera på Balkan. Det går såklart att spåra en geopolitisk nivå i den pågående finansdramatiken. En anonym kommentator på Flute-bloggen skriver:

Hypobanken har många filialer i Balkanländerna: Slovenien, Serbien, Kroatien och protektoraten Bosnien-Hercegovina. Där finns nu många DÅLIGA LÅN.
Det fanns också en annan Österrikisk bank, VOLKSBANK, som var också den, mkt aktiv i Balkan, men förra året köptes Volksbank av Ryssarna. Rysslands SBERBANK (СБЕРБАНК РОСИИ) tog över Volksbank och nu finns SBERBANK i hela fd. Jugoslavien. SBERBANK hjälper nu Ryska företag som investerar i f.d. Jugoslavien. Ryssarna och Kineserna har många stora investeringar i Balkan (västerländska medier är TYSTA om detta).
Jag har läst nyligen i en Serbisk tidning intervju med SBERBANK-SERBIEN direktor och han sa att SBERBANK planerar att köpa Serbiens KOMERCIJALNA BANKA men han också sa att de skulle gärna köpa ännu ett Österrikisk bank som är verksam på Balkan. Han nämnde inte på vilken Österrikisk bank han menade, men det kan kanske vara just det vraket som är kvar av en gång mäktige HYPO ALPE ADRIA BANK.
/…/
Ni som bor i Sverige (eftersom jag skriver just från Balkan) kan ej framställa er hur mycket Ryssland, men också Kina investerar här i Balkan. Fabriker, motorvägar, tunlar, elverk. Energisektorn är snart bara rysk ägd (Gazprom köpte serbiska oljebolaget NIS som nu har spridit sin verksamhet även till Rumänien).

Kanske är det lite för lätt att låta berättelsen peka mot Kreml. År 2015 är det som om alla krisberättelser löper den risken. Men det är klart att stormakter agerar opportunistiskt. När EU uppvisar en svag punkt i finanskontrollen över sin bakgård, kommer andra stormakter att vittra en chans att ta över vissa positioner.

flattr this!

av rasmus den March 04, 2015 12:12

March 02, 2015

Copyriot

K179: Internets kollaps? Om nätets beroende av varuleveranser och underhåll

Förra inlägget diskuterade några dystopiska scenarion om hur internet kollapsar i ett digitalt kaos, till följd av internationella konflikter och marknaden för säkerhetsluckor. Gemensamt för dem är att de föreställer sig att internet har nedbrytande krafter som kommer “inifrån” från det digitala hållet eller “utifrån” det politiska hållet. Däremot tycks dessa teorier utfå från att den materiella infrastrukturen kan upprätthållas.

Här ska jag återge den dystopi som förts fram av den tyske läkaren och författaren Thomas Grüter i boken Offline, även sammanfattat i ett kortare föredrag.

Grüters bok handlar, enligt undertiteln, om “internets ofrånkomliga slut” och om “informationssamhällets undergång”. Jag vet inte om han faktiskt argumenterar för en ofrånkomlighet; i föredraget radar han mest upp vad han menar är allvarliga risker. Utgångspunkten är att “komplexa system” tenderar att bli ständigt mer komplexa och därmed mer sårbara. Här knyter Thomas Grüter an till Joseph Tainers kollapsteori. Dessa teorier kanske inte befinner sig mitt i den cybernetiska teoritraditionen, men de utgår ändå från en cybernetisk ontologi där “system” blir ett överbegrepp som kan syfta på ett helt samhälle såväl som på en infrastruktur. Därför tänker jag att dessa kollapsteorier kan beskrivas i termer av cybernetisk tragik (oavsett om de handlar om internet eller inte).

Äsch, nu till saken. Thomas Grüter idenfierar i grunden tre slags sårbarheter:

1. Nätet är sårbart för störningar i tillgången på hårdvara
Tillverkningen av datorchips (integrerade kretsar) blir allt mer koncentrerad till ett fåtal företag med jättelika anläggningar. Att bygga en ny fabrik uppges kosta 5 miljarder dollar. Hårddisktillverkningen är sedan 2012 helt dominerad av endast två–tre företag, liksom är fallet med tillverkning av grafikkort. De allra flesta fabrikerna ligger i Asien och i många fall krävs råvaror i form av sällsynta metaller som framför allt finns i Kina. Problemet förvärras av att konsumentprodukterna sällan är byggda för att hålla i mer än ett fåtal år; i vissa fall är det rentav fråga om “planerat åldrande” för att hålla efterfrågan uppe.

Informationssamhället i Europa är alltså beroende av att varuflödet från Ostasien inte avbryts. Om det skulle utbryta ett större krig t.ex. i Sydkinesiska sjön kommer det att skapa konsekvenser för tillgången på elektronik i hela världen. (Thomas Grüter glider här ut i en spekulativ tanke om överskottet på män i Asien, till följd av selektiva aborter, kommer att skapa ett “samhälleligt tryck” som riskerar att explodera i krig just i denna del av världen.)

2. Nätet är sårbart för ekonomiska kriser, till följd av de höga och stigande kostnaderna för att upprätthålla den digitala infrastrukturen
Här handlar det om så grundläggande saker som att fiberoptik måste lagas och basstationerna måste hållas i gång. Thomas Grüter menar att infrastrukturens kostnader skenar iväg bortom all kontroll. Om detta stämmer är nog en fråga om perspektiv. Desto mer intressant är att fråga sig vad som händer i en akut ekonomisk kris, när det inte längre finns någon som kan betala notan. Här framstår alltså internets kollaps snarast som ett integrerat moment i kapitalismens utdragna kris. Och om internet till stora delar fallerar, kommer detta såklart att få återverkningar på den ekonomiska aktiviteten i världen.

3. Nätet är sårbart för sabotage och “cyberkrig”
Här handlar det om de faktorer som redan diskuterats i föregående inlägg. Lägg till detta de allra senaste spekulationerna om ryska sabotage mot infrastruktur i Sverige
Nätet präglas av en synnerligen låg resiliens, menar Thomas Grüter. Vilket också är ett påstående som kan diskuteras.

Ser fram mot kommentarer på alla de olika kollapsscenarier för internet som nu har presenterats och på hur de hänger samman, eller inte hänger samman, såväl med varandra som med andra kristeorier.

flattr this!

av rasmus den March 02, 2015 13:46

K178: Internets kollaps? Om militära dystopier och marknaden för säkerhetsluckor

Efter några ord om kollapsbegreppet, ska vi alltså titta på olika slags scenarier som handlar om internets kollaps. Först några som utgår från ett säkerhetspolitiskt perspektiv, där “säkerhet” kan begripas i militära, diplomatiska och/eller teknologiska termer.

The five futures of cyber conflict and cooperation” heter en kort rapport från 2011, skriven av Jason Healy vid Atlantic Council, en tankesmedja som står mycket nära Nato och Pentagon.

För honom finns det nu fem “domäner” där konflikter kan utspela sig. Landet, havet, luften, rymden – och “cyberspace“. Vad säger detta om den militära förståelsen av internet?
I grunden anas en ontologisk förståelse av vad som kännetecknar en “domän”, nämligen att den öppnar nya möjligheter att föra krig, bellum omnium contra omnes. Domänen begrips också i utpräglat rumsliga termer, vilket redan antyds av begreppet “cyberspace”, som ju uppfattas hopplöst föråldrat i flertalet icke-militära sammanhang.

Sålunda finner Jason Healy det allra mest sannolikt internet/cyberspace kommer att utvecklas till en “conflict domain”, på samma sätt som t.ex. landrummet och luftrummet. Begrepp som “cyberkrig” och “cyberterrorism” kommer att bli verklighet, inte bara överdrifter (som idag). Nätet kommer i än högre grad att präglas av brottslighet, spionage, blockader och rena attacker, såväl från stater som från icke-statliga aktörer.
I detta konfliktscenario blir nätet blir alltså nätet verkligen till ett rum, ett rum snarare än flera, ett rum som är slätt snarare än räfflat.

Ett desto intressantare scenario betecknas som “balkanisering“. Då fortsätter staterna att resa högre barriärer för informationsflödet, så att det i slutändan inte längre finns ett internet, utan ett flertal mindre nätverk, vars sammankoppling är hårt villkorad.
Under 2010-talet har tanken på nätets fragmentering börjat te sig mer sannolikt. En vändpunkt inträffade i januari 2010, då Google lämnade Kina. Samma år skrev The Economist:

It is still too early to say that the internet has fragmented into “internets”, but there is a danger that it may splinter along geographical and commercial boundaries. /…/
Just as it was not preordained that the internet would become one global network where the same rules applied to everyone, everywhere, it is not certain that it will stay that way, says Kevin Werbach

Efter NSA-skandalen 2013 dröjde det inte länge innan Brasilien förberedde en ny lag som skulle förbjuda molntjänster som lagrade användardata utomlands. Det vore onekligen ett steg mot ett fragmenterat internet, men förslaget drogs tillbaka. Men 2014 stiftades motsvarande lag i Ryssland, som redan har fått konsekvenser.

Det tycks numera vara asiatiska stater som Kina och Ryssland som är mest pådrivande i att tvinga in internet under nationalstatlig kontroll. Under dessa två staters ledarskap har alliansen SCO även engagerat sig i nätpolitiska frågor. I en deklaration från december 2008 – strax efter det finansiella sammanbrottet – fastslog SCO en mycket vid definition av “informationskrigföring”. Där inbegreps bland annat “psykologisk hjärntvätt” samt själva spridandet av information som kan skada “andra staters spirituella, moraliska eller kulturella sfär”. Uppenbarligen syftade detta till att rättfärdiga nätcensur av kinesiskt snitt.

Men trenden tog faktiskt sin början i Västeuropa:

These borders ironically had their start with France over a decade ago and Western democracies increasingly support limited borders to prevent child pornography or protect intellectual property.
The effect of these borders could be to transform the Internet. Rather than being one global network, the future Internet might become fragmented like the telephone system. Each nation would have full control over its own telephone lines and come together, through the United Nations’ International Telecommunication Union, to agree on how to exchange international traffic.
In a Balkanized future, nations would find it easier to clamp down on the right of freedom of opinion and expression /…/
A Balkanized Internet may actually improve many of the current security problems of cyberspace, as nations would have more levers available to stop all kinds of unpleasant traffic. This would, of course, be matched by limits on cross-border speech and commerce, however, so most Western societies would be unhappy with the resulting trade-offs.

Nätets balkanisering är inte detsamma som dess kollaps. Jason Healy kallar sitt kollapsscenario för “cybergeddon“. Begreppet användes även av World Economic Forum i dess Global Risks Report 2014, där det dystopiska scenariot beskrevs sålunda:

The next generation could grow up with a cyberspace that is less open, less resilient and fundamentally less valuable than the one existing today. The most transformative technology since Gutenberg would regress, to the loss of societies, economies and humanity. Piecemeal, individual solutions generally fail to address the underlying systemic issue: the mismatch between attackers and defenders. The world will not be able simply to secure, risk-manage or information-share its way out of this situation to tip the balance of advantage towards defenders.
Even if international trust were to be rebuilt, attackers would still retain the advantage and new solutions would need to be found.

Här finns likheter med hur smarta journalisten Quinn Norton sammanfattade nätsäkerhetens tillstånd, ett år efter NSA-avslöjandena: “Everything is broken“.

Dystopin fick förnyat uppsving härom dagen, då Ars Technica publicerade artikeln “Cybergeddon: Why the Internet could be the next ‘failed state’“. I stället för att jämföra dagens internet med havet eller med rymden, jämförs det här med 1970-talets New York: “vapnen är billiga och lätta att få ta i”. Men i värsta fall håller internet på att bli mer som Somalia, en “failed state“.

In presentations at multiple security conferences, Healey has suggested that the Internet could “start to look like Somalia”—a failed state where security is impossible, going about daily life is hazardous, and armed camps openly wage war over the network.

Healey’s analysis has been reinforced by events over the past two years: record data breaches, zero-day vulnerabilities released that affected a preponderance of Internet services, and visibility into the vast state surveillance of the Internet. The Internet has been “weaponized,” not just by the NSA and its foreign counterparts but by other states and Internet crime organizations. A thriving market for vulnerabilities attracts the bright and ambitious to work on discovering “zero days” for profit.

Sistnämnda är avgörande. På bara tio år har det vuxit fram en stor, gråsvart marknad för säkerhetsluckor, där den största köparen utgörs av diverse säkerhetstjänster, främst i USA. Just denna vapenmarknad – för i praktiken handlar det om att köpa vapen – fräter nu sönder internet inifrån.
I stället för att säkerhetsluckor tätas till, tenderar de att hemlighållas eftersom de går att sälja på en marknad till någon (t.ex. NSA) som har ett intresse av att utnyttja luckorna så länge som möjligt. Saken har uttryckts träffande av EFF: “security for the 1%”.

Just detta väljer alltså Jasan Healy att inte tala om. Ur det militära perspektivet har man inte råd att problematisera vapenmarknaden.

Tankarna går onekligen till kapitalismens uppkomst ur den militära revolutionen, som inleddes för cirka 700 år sedan. Här finns en spännande koppling till Robert Kurz och hans sammanbrottsteori. Jag har tidigare återgivit hans analys av krutkriget i en artikel i Kris och kritik #1 som även finns med i Tapirskrift. Citerar därifrån:

Bruket av nitratdrivna eldvapen drev fram en helt ny typ av resursmobilisering i Europa från 1300-talet och framåt. Eskalationen som följde är att betrakta som en kvalitativ förändring. Hotet om kanoneld tvingade fram fortifikationer i ny skala. Behovet av arbetskraft till dessa byggen blev enormt. Skatter måste drivas in för att löner skulle kunna betalas, vilket etablerade en allmän penningekonomi och satte »den moderna kapitalfetischen« i rörelse. Resursmobiliseringen i detta proto-industriella militärkomplex kom att bli själva prototypen för en »ekonomi« i modern mening.

Krutet tvingade alltså fram byggen av tjocka stenmurar; dessa byggen tvingade i sin tur fram en penningekonomi.
Vad händer om vi tillämpar ett liknande resonemang på vår tids scenarion om “cyberkrig”? Vilka resurser mobiliseras när datasäkerheten eskalerar ned i en avgrund? Mot vilka ekonomier eller antiekonomier pekar denna eskalation på längre sikt?

Nästa inlägg kommer att ta sig an nätkollapsen ur ett slags motsatt perspektiv.

flattr this!

av rasmus den March 02, 2015 07:40

February 28, 2015

Copyriot

K177: Internets kollaps? Allmänna noteringar om kollapsbegreppet

Kollapsteorier om internet har en given plats i denna långa bloggserie, som sakta rör sig vidare mot mållinjen (200 inlägg). Jag tänkte skriva två inlägg om saken, utifrån några artiklar som diskuterar olika slags scenarion för internets kollaps. Scenarierna må vara hur osannolika som helst, det spelar ingen roll – det intressanta är att de är tänkbara, likt en mängd andra motstridiga kristeorier som tagits upp i bloggserien. Snarare frågar vi oss vad denna tanke gör. Vad den gör med oss, vilka känslor den väcker, hur den kan översättas till politiska och ekonomiska strategier. Framför allt kanske hur just denna kollapstanke öppnar eller stänger för andra tankar.

Kollaps” (sammanbrott) är ett drastiskt ord. Ordboksdefinitionerna talar om att något “försättes i ett tillstånd av total desorganisation”, “inre upplösning” eller “funktionsoduglighet”, om ett “plötsligt slut på funktionsförmågan hos en kropp eller ett system”; i snävare medicinsk mening åsyftas ett “plötsligt inträdande tillstånd av höggradig, allmän nedsättning av kroppskrafter, andning och puls”. Kan någonting sådant hända med internet? Det beror på vad man menar med “plötsligt”.
Det finns en historisk plötslighet som är långt ifrån ögonblicklig. Om någonting har funnits i hundratals år försvinner på tio år, kan försvinnandet i efterhand kallas för plötsligt. Om någonting har funnits i tiotals år kan det plötsligt försvinna under ett år, men under detta år kan processen framstå som vindlande och utdragen, särskilt för de allra närmast berörda. Men att internets eventuella kollaps är inte detsamma som dess försvinnande.
Ett kollapsande internet fortsätter alltså att existera, men slutar vara funktionsdugligt? Det väcker visserligen knepiga följdfrågor om internets verkliga funktion. Här ska vi dock inte snöa in på de individuella preferensernas mångfald. I stället får vi zooma ut och ta fasta på alla de samhällsfunktioner som är beroende av internet.

Detta var mest några allmänna tankar kring kollapsbegreppet, som även kan tillämpas på andra slags kris- och kollapsteorier. Härnäst tänkte jag ta upp två sätt att tänka internets kollaps: ett säkerhetspolitiskt perspektiv och ett resursperspektiv. Det allra mest intressanta är kanske hur de olika dystopierna skiljer sig från varandra – oavsett hur sannolika eller osannolika de är.

flattr this!

av rasmus den February 28, 2015 23:22

Ubuntu.se

Scopes are not widgets (they are better)

ubuntu phone | Feb 28, 2015

One of the thing I appreciate most on Ubuntu Phones are scopes: they are a totally new way to interact with contents. Unfortunately, after the presentation of the BQ Aquaris I’ve seen a lot of bloggers saying “Scopes aren’t innovative, Android has widgets for years”.

My first reaction was “C’mon, how could you say that? It’s obvious that you don’t have tested them”. Then I understood that, yes, we have to blame bloggers because they talk about things they don’t know, but at the same time we weren’t good enough to explain why scopes are so cool, and could be a game changer (but they still need some work, as I’ll evidence at the end of the post).

February 28, 2015 15:54

Chromebook Pixel, the Rolls-Royce of Chromebooks, is getting a refresh

Most people are happy with inexpensive Chromebooks. Some people, and I'm one of them, want top-of-the-line hardware and were willing to pay $1,449 for the Chromebook Pixel back in 2013. Now, Google will soon be releasing a Chromebook Pixel 2.

Despite requests, Google has not confirmed this. Still, at Teamwork 2015, a conference for Google

February 28, 2015 06:18

February 27, 2015

Copyriot

Några problem med Storify som journalistisk plattform

Storify heter ett av de hundratals företag som har hittat sitt namn genom att kopiera ett suffix från ett populärt svenskt IT-företag. De erbjuder en simpel tjänst för att sammanställa material från t.ex. Twitter, Instagram och Youtube och interfoliera detta med kommentarer, för att skapa en linjär berättelse.
Med andra ord: Storify låter en blogga utan att ha en blogg.

När jag var aktiv på Twitter kunde jag väl se en poäng med att använda Storify för att ge en resumé till en pågående diskussion. Just eftersom Twitter i sig är utstuderat uselt på att låta en följa ett längre resonemang, kan det bli nödvändigt att summera saker vid sidan om och länka dit. Så används ofta Storify, även om det går precis lika bra att använda en blogg. Det är inget svårt att kopiera över ett antal tweets i en blogg, länka deras källa och fylla på med kommentarer. Exakt så har en mängd inlägg på Copyriot tillkommit.

Nu verkar det som att Storify används i allt fler journalistiska sammanhang och även av Sveriges Radio, vilket väcker en del frågor.

I morse läste jag en intressant artikel på Expo.se. Artikeln bäddar in ett par videoklipp från Youtube och citerar ett par tweets från Twitter, men är i grunden en journalistiskt skriven artikel av klassiskt slag. Ändå ligger artikeln inte på Expo.se, utan på Storify. Därifrån har den bäddats in i sin helhet som en iframe, så att den blir synlig för besökaren på Expo.se. Detta innebär bl.a.:

  1. Expo har ingen kontroll över sin webbpublicerade artikel. Den dag som något händer med företaget Storify, så att dess tjänst försvinner från nätet, då försvinner även artikeln.
  2. Storify, liksom dess samarbetspartner Livefyre, får tillgång till användardata över de som läser artikeln.
  3. Artikeln avslutas med tips om “related stories” från Storify, presenterade i samarbete med Livefyre. Expo har alltså ingen kontroll över vilka andra medier som länkas i direkt anslutning till deras artikel.

Är detta problematiskt? Det beror på. Om det är en redaktion som sysslar med renodlad underhållning och klickjakt förändras väl föga av att de tar hjälp av Storify. Om det däremot handlar om nyhetsjournalistik med ambitioner att tillföra något nytt, då är det mer beklagligt.
Det händer att jag läser 10 år gamla nyheter på Expo.se – men jag litar inte på att den här nyheten kommer att finnas tillgänglig om 10 år, trots att den fortfarande kommer att vara av intresse för den som gräver i Sverigedemokraternas historia. Därför önskar jag att Expo hade bemödat sig om att publicera sin egen artikel, inklusive citerade tweets, på sin egen sajt.

Rent principiellt kan jag se ytterligare tre frågor:

  1. E-plikten: jag utgår från att t.ex. Expos nätupplaga omfattas av de nya reglerna om att leverera alla artiklar till Kungl. biblioteket för arkivering. Men vad händer med artiklar som publiceras på Storify?
  2. Vem är ansvarig utgivare?
  3. Är det förenligt med reglerna för public service-bolagen att Sveriges Radio publicerar journalistiskt material på den kommersiella plattformen Storify? Några exempel: P3 Nyheter, P4 Halland, P4 Norrbotten.
    (Förvisso använder sig Sveriges Radio redan av Twitter och Facebook, men detta motiverades t.ex. i SOU 2012:59 med att det tillför interaktivitet – vilket knappast kan sägas om Storify.)

Mest av allt är nog det journalistiska bruket av Storify ett symptom på lathet, eller på tidspress. Möjligen kan man spara en halv minut på att bädda in en tweet i Storify i stället för att själv citera tweeten och hyperlänka dess källa. Och vips, så har den journalistiska produktens beräknade livslängd ökat med åtskilliga år.

flattr this!

av rasmus den February 27, 2015 10:52

February 26, 2015

Marcus Rejås

Städade i lådorna!

Firar sportlov med att städa. Hittade en kartong i en låda. En svensk version av Windows 1.0 från 1986.  Den är helt komplett med disketter (5 1/2-tummare) och manualer. Kartongen är sliten efter att ha flyttats mellan olika hyllor och kartonger i snart 30 år men innehållet är i bra skick. Manualen till Write är inte ens öppnad.

20150226_115629

Då vi är lite fattiga blev jag nyfiken på vad den kan vara värd och Googlade lite och hittade två liknande på E-bay fast på engelska till salu. En som var lite finare än min för 45 700 och en i samma skick som min för 16 600. Oj, den kanske går att sälja? Marknaden är så klart pytteliten men lägger ändå ut den på Tradera. Har jag tur hittar rätt köpare den annars får den stå kvar i hyllan. Kanske ställer fram den så den syns lite mer :-).

Kartongen har några oslagbara säljcitat. Vad sägs om:

-Kör fler program än vad som egentligen får plats i minnet.

– Växla mellan olika applikationer utan att avsluta dem – antingen genom att använda musen eller tangentbordet.

20150226_115712

Under Systemkrav kan man läsa:

256K primärminne, DOS 2.0 eller senare versioner, två dubbelsidiga diskettenheter eller en hårddisk, grafikkort.

20150226_115725

Disketterna är 6 till antalet

Windows Diskett 1 av 5: Installationsdiskett D 281 0500050S.103
Windows Diskett 2 av 5: Tillbehör D 281 0500050S.103
Windows Diskett 3 av 5: Tilläggsprogram D 281 0500050S.103
Windows Diskett 4 av 5: Typsnitt D 281 0500050S.103
Windows Diskett 5 av 5: Skrivbordstillbehör D 281 0500050S.103
Windows Write Programdiskett: Tillbehör D 317 0500050S.103

20150226_115911

Manualerna och papper med licenser och påsen till disketterna är i väldigt bra skick. Manualen till write är inte ens öppnad utan är fortfarande i plast.

20150226_115829

Säga vad man vill om Windows och Microsoft. Men det är lite kul att hålla i något som blev starten på deras resa. Som sagt, blir den inte såld får den nog stå framme på finhyllan på kontoret.

Bliv lite taggad att leta mera saker i hyllorna …

av Marcus Rejås den February 26, 2015 12:20

Ubuntu.se

3 key elements that define every open source project

Open source has come a long way in the past 30 years and is entering the consciousness of most modern cultures. When thinking of open source projects, people categorize them several ways: governance structure, type of product platform, programming language, utility, technical details (language written in), industry sponsored or fully independent, and more.

But what truly defines any open source project, making it a unique entity different from all other open source projects? I would propose that there are three key elements of any open source project that frame, define, and differentiate that project from all others: the code, the community,

February 26, 2015 07:21

February 25, 2015

Copyriot

Regeringen har äntligen avskaffat sitt musikexportpris (UPPDATERING: Nej, det har de inte)

Observera uppdateringen längst ner i inlägget!

Just nu pågår den s.k. Grammisgalan, en branschfest som enligt vissa kulturredaktioner har största tänkbara allmänintresse. Ändå har alla redaktionerna missat årets stora nyhet: att regeringens musikexportpris har uppenbarligen avskaffats, i all tysthet, efter sjutton år.

Det var Leif Pagrotsky som införde musikexportpriset, som delades ut för första gången på Grammisgalan i februari 1998. Sedan dess har det fortsatt under såväl sosse- som alliansregeringar. År 2010 noterades här att regeringens musikexportpris fått något lägre profil. Sedan dess har det inte delats ut på Grammisgalan utan vid en mindre ceremoni. Icke desto mindre har nomineringarna alltid lett till årligen återkommande tidningsartiklar.

Jag ägnade ett kapitel i Musikens politiska ekonomi åt att teckna bakgrund till den politiska vurmen för musikexport i Sverige, med en kritisk udd mot hur artister görs till representanter för “varumärket Sverige”. Jag föreslog redan 2008 att priset borde läggas ned, ett förslag som jag upprepade i höstas.

Så visst vill jag applådera den sittande regeringen för sitt kloka beslut att lägga ner skiten! Om det ens finns ett beslut, jag vet inte. Det är verkligen tyst om saken. Inte ens i branschorganet Musikindustrin.se går det att hitta minsta notering om att priset har avskaffats.

Uppdatering, 27 februari:
Jag kontaktade Utrikesdepartementet för att få saken bekräftad och nu fick jag svar av kansliråd Håkan Hjort, med titel “Gruppchef Kulturfrämjande och Sverigebilden”:

Regeringens musikexportpris lever och frodas och kommer att delas ut den 19 mars i år.

Jag tar tillbaka mina förhastade applåder till sittande regering.

flattr this!

av rasmus den February 25, 2015 17:32

K176: Fattigtyskland?

2013: “Tyskar fattigast i eurozonen” (njaa).
2015: “Fattigdomen fortsätter att öka i Tyskland” (njaa).

Därtill nu detta:
Två tredjedelar av Tysklands befolkning anser att de inte lever i ett demokratiskt samhälle. Enligt en tredjedel är det nödvändigt att avskaffa kapitalismen för att det ska bli tal om demokrati. En femtedel drar slutsatsen att det krävs en revolution. Ganska få av tyskarna säger sig frukta en övergång till ett fascistiskt samhällsskick, men hälften uppfattade en repression och övervakning mot samhällskritiker är tilltagande. Allt enligt forskare från Freie Universität Berlin, som drar slutsatsen att 25 % av Tysklands befolkning hyser en “vänsterextrem” grunduppfattning.

Och samtidigt, detta:
Allt fler tyska kvinnor i låglöneyrken sjukskrivs för depression.

Ökar fattigdomen i Tyskland? På en nationellt aggregerad nivå finns knappast grund för påståendet.
Undersökningarna som länkades först i detta inlägg bygger på två olika definitioner av fattigdom, som båda är rätt irrelevanta. Den förstnämnda mätte medianförmögenheten hos hushåll i Europa, som var låg i Tyskland eftersom många tyska hushåll är små och många hyr sin bostad i stället för att äga den. (Samma undersökning visade att de italienska hushållen är minst skuldsatta i Europa – tre fjärdedelar har inga skulder!)

Den andra undersökningen uppskattade andelen fattiga invånare i Tyskland till 15,5 procent, en siffra som ökat år för år. Fattigdom definieras då som att leva i ett hushåll men en inkomst som är mindre än 60 procent av medianinkomsten. Det är alltså ett mått på ojämlika inkomster, inte på absolut fattigdom.
Framför allt är det inget mått på levd fattigdom, det sönderslitande tillstånd som bara kan skildras i kalejdoskopiska berättelser, enligt Kristian Lundberg. Fattigdom handlar “om skulder. Om brister. Om att kastas till marken och sedan inte kunna resa sig upp igen.”

Även om den absoluta fattigdomen inte går att mäta, kan det finnas vissa siffror som ger en bättre vink om sanningen än andra. Siffror på depression och siffror på obetalda skulder.

Sedan 2008 har andelen invånare i EU som uppger att de kommit efter med betalningar ökat något från 10 till 12 procent. /…/
I Sverige har andelen av befolkningen som uppger sig ha kommit efter med betalningar varit relativt konstant de senaste åren. Tillsammans med Storbritannien, Nederländerna, Tyskland, Luxemburg, Tjeckien, Belgien, Danmark och Österrike är Sverige ett av de länder där lägst andelar av befolkningen kommit efter med betalningar.

Det är alltså i de nordeuropeiska länder där hushållen är som mest skuldsatta, som folk har minst problem med att betala sina skulder. Kan man säga. Som det vore värdigt att förminska fattigdomen bara för att “folk” i allmänhet inte räknas som fattiga.

flattr this!

av rasmus den February 25, 2015 09:24

Ubuntu.se

Do You Need A Home Partition?

I generally create three partitions when installing a Linux distribution on my computer:


  1. Root
  2. Home
  3. Swap


Some people suggest that the swap partition is no longer

February 25, 2015 06:04

February 23, 2015

Copyriot

K175: De som förnekar skuldberget

De senaste siffrorna på hur det globala skuldberget växer mötte genast moteld från vänsterborgerliga ekonomer, vilket knappast förvånar.

Ingen förstår skuld“, klagar Paul Krugman.

Och visst har han rätt i att det högerborgerliga synsättet är enfaldigt: att stater, företag och hushåll börjar återbetala sina skulder kommer knappast att lösa krisen. Den enes utgift är den andres inkomst, påpekar Krugman, “så om alla samtidigt drar ner på sina utgifter, kommer inkomsterna i världen att sjunka”.

För varje enskilt hushåll eller företag är det av godo att befria sig från skulder, men det betyder inte att en minskning av den totala skuldsättningen är av goda för “ekonomin i sin helhet”. (Här erkänner alltså Krugman att det finns en motsättning mellan delen och helheten, företag och totalkapitalet – vilket ur ekonomikritiskt perspektiv bara är ett av uttrycken för kapitalets inre motsättning.)

Trots detta är Krugmans vänsterborgerliga analys precis lika enfaldig som de högerborgerliga analyserna. Han vänder ju bara på steken och säger att helheten är det enda som räknas: “skuld är pengar som vi är skyldiga oss själva“. Vad är det förrsten för “vi” som här åkallas? (Jag får känslan av att Krugman sätter likhetstecken mellan mänskligheten och kapitalismen.)

Den enes skuld är den andres tillgång. Om skuldberget växer, växer samtidigt ett lika stort tillgångsberg. Tanken är tydligen lugnande för de vänsterborgerliga ekonomerna. Men det hela är ju bara en räkneövning. Tillgångarnas värde kan inte garanteras, särskilt inte om många samtidigt vill sälja sina tillgångar – det är då vi får deflation, som får skuldberget att svälla som en jäsande deg.

Den vänsterborgerliga duon Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren har drivit tesen att Sverige inte har någon statsskuld – och syftar alltså på nettoskulden, att statens tillgångar är större än skulderna. Tesen har även formulerats i Copyriots kommentarsfält av Thomas E:

Om man räknar ihop statsskulden och de finansiella tillgångarna får man ett plus på sisådär 400 miljarder. Om man räknar in reala tillgångar, kungliga slottet, E4:an osv så blir pluset ännu större. Det låter otroligt men googla lite så får ni se.

Men vad är poängen med att ens prissätta sjukhus, slott och motorvägar om de inte är till salu? Jag skulle förstå räkneövningen om den gjordes av en nyliberal förespråkare av en nattväktarstat, som faktiskt vill sälja av alla statens tillgångar. Men för alla andra borde det vara helt irrelevant att koppla statsskulden till fantasier om de engångsintäkter som skulle ges genom nedmontering av halva statsapparaten.

För övrigt verkar det som att svenska statens minskade nettoskuld i hög grad “härstammar från värdeförändringar i statens och pensionssystemets tillgångsportföljer“, alltså aktier och obligationer som köpts av bl.a. AP-fonderna, vars börsvärde sedan har ökat.
Menar de vänsterborgerliga ekonomerna att sådana värdestegringar är ett rimligt motiv för att normalisera ett ständigt växande skuldberg? Samtidigt menar ju t.ex. Johan Ehrenberg att “farlig spekulation på finansmarknaderna” skulle vara krisens grundproblem. Men går det att tänka bort finansspekulationen ur värdet på statens nettotillgångar? Det är ju en fråga om likviditet, skriver nationalekonomen Jonas Vlachos:

Naturligtvis är dessa tillgångar inte ekvivalenta. Kontanter är exempelvis till sin natur mer likvida än aktier. Samtidigt är statens likviditetsbehov mindre än andra aktörers; man har ju trots allt en centralbank som kan rycka in om behovet blir akut. Likviditetspremien gör därför att statens Nordea-aktier sannolikt är värda mindre på marknaden i statens portfölj.

I stället för att tänka skuld i termer av balansräkningar eller av “berg”, kan den tänkas som ett nätverk av förpliktelser som håller samman det vi kallar “ekonomin”. Ju mer skuldsättningen växer, desto större bli det ömsesidiga beroendet, desto större blir riskerna som är förknippade med en kreditkris.

Ännu bättre är kanske att tänka sig skulden i tidsliga termer, som ett intecknande av framtiden. Ju större de samlade skulderna är, desto större krav har “vi” ställt på framtiden. Krediten är ju bokstavligen credo, en tro på att framtiden ska utveckla sig på visst sätt. Varje avvikelse från framtidsplanen bestraffas med allt större risker som är allt svårare att överblicka.


">
">
">Paul Krugman må ha rätt
i att statsskulden inte är pengar som vi lånat av “kommande generationer” – men den samlade formen av skuld innebär en försäljning av framtida handlingsutrymme till samtida spekulanter. Resultatet blir ett stärkt tvång att rätta sig efter de prognoser som gjordes.
Ett tvång som är verkligt, om än inte oöverskridligt – en annan tänkbar möjlighet är att överge tillväxttvånget genom att på global nivå avskaffa det kapitalistiska produktionssättet. Så länge inte det görs är det dock svårt att tänka sig annat än att världens samlade skuld fortsätter att eskalera i omfattning.

flattr this!

av rasmus den February 23, 2015 17:34

Geopolitikens paradoxer, strategiernas estetisering

“Geopolitik” är ett lurigt ord. Innebörden glider: geopolitik kan vara ett vetenskapligt forskningsfält, men också en politisk doktrin. Kanske ligger rentav ordets mening i själva oklarheten. Talet om geopolitik – nu tänker jag främst på Ryssland – verkar ofta tjäna till att underminera såväl vetenskapens strävan efter sanning som politikens bekännelser till olika ideal. Kvar blir en “ideologi för nihilister“:

“Den ryska propagandan syftar inte i första hand till att skapa trovärdighet för Ryssland, utan till att sprida tvivel, en känsla av allt inget går att lita på, att all information har planterats i syfte att dölja någonting annat.” Så skrev vi i ett tidigare inlägg, med anledning av den intressanta rapporten The menace of unreality.
När kartan upphöjs till den verkliga verkligheten, frisläpps en enorm känsla av overklighet: att all politik bara är teater och PR.

Geopolitics is not strictly speaking an ideology itself. It is, instead, a great leveler of ideologies, a rebuff to any claim to historical privilege or exceptionalism. Geopolitics teaches that states must be judged based on their behavior, not their principles, because principles are not part of the ontology of statecraft. Any claim to ideals is at best a self-delusion, at worst a calculated effort to camouflage real goals.

Så skriver Charles Clover i en intressant artikel om det ryska intresset för geopolitik. Numera har duman ett geopolitiskt utskott, Moskvas statsuniversitet en särskild institution för geopolitik och de stora bokhandlarna särskilda avdelningar för geopolitisk litteratur. Allt detta verkar härröra från Alexandr Dugin storsäljare Foundations of geopolitics (1997), som anses ha stor betydelse i Rysslands “djupa stat” och i statsapparatens toppskikt. Boken innehåller såväl sammanfattningar av idéer från Europasnya höger” som praktiska anvisningar till Rysslands ledare om att t.ex. annektera Finland och finlandisera Europa, eller att Ryssland bör hålla Kina kort, men däremot uppvakta Japan.

Geopolitiken förknippas med motsatsparet sjömakt och landmakt. Hos bland andra Carl Schmitt, liksom hos hans efterföljare Dugin, dramatiseras detta till en andlig kamp mellan två eviga världsåskådningar: thalassokratisk atlanticism mot tellurokratisk eurasianism.

När geopolitiken uppträder som politisk ideologi, handlar det inte främst om att ta ställning för den ena av de två sidorna i nämnda konflikt, utan om att idealisera själva konflikten. Geopolitikern önskar sig en upptrappning mellan västlig sjömakt och östlig landmakt, på bekostnad av andra tänkbara mönster för storkonflikt, exempelvis tanken på “kulturkrig”; varken Samuel Huntington eller Europas kontrajihadister är geopolitiker, med sin fixering vid religionens roll.

I Ryssland har Dugins eurasianism etablerat sig som ett alternativ både till liberal demokrati och till etnisk nationalism. Just därför har den välsignats av den “djupa staten”, som uppfattar eurasianismen som en bättre garant för stabilitet. Eurasianismen är ideologiskt konservativ, samtidigt som dess starka betoning av geopolitik gör den utpräglat anti-ideologisk. Paradoxen är karakteristisk.

Geopolitikerns världsåskådning förutsätter att det finns geopolitiker även på den motsatta sidan. För att mönstret ska bli komplett kan det bli nödvändigt att uppfinna fejkade tankesmedjor.
Omvänt tenderar den som motsätter sig den andra sidans geopolitik att själv bli geopolitiker. Ju mer uppmärksamhet någon ägnar åt hotet från Rysslands geopolitiska strategi, desto mer införliver denne även den geopolitiska världsåskådningen.

Paradoxerna hopar sig, vilket verkar vara själva syftet med mycket av den politiska teatern i Ryssland. Att sprida en känsla av overklighet, av att alla ideal bara är kulisser av papper, att det enda bestående är den fasta marken under ens fötter. Samtidigt görs inga ansatser att riva ner det politiska spektaklet, snarare blir det estetiserat. Och som Walter Benjamin skrev i slutet av 1930-talet: “Alla bemödanden om att estetisera politiken kulminerar i en bestämd punkt. Denna bestämda punkt är kriget.”

Vidare till Vlasislav Surkov, rådgivare till Putin och möjligen den viktigaste av Rysslands grå eminenser.

En märklig figur med bakgrund i säkerhetstjänsten, men som även rört sig i konst- och teatervärlden. Adam Curtis framhåller just, i videoverket ovan, hur Surkov på ett målmedvetet sätt har estetiserat Rysslands politiska liv. Men estetiken skiljer sig naturligtvis från Stalins och Hitlers totalkonstverk. Nu förvandlas politiken till postmodern performance. Surkov har pekats ut som hjärnan bakom den regimtrogna, paramilitära ungdomsrörelsen Nashi – men har samtidigt varit involverad i att bygga upp oppositionsrörelser, såväl liberala som nationalistiska, utan att försöka dölja sin inblandning.

Förra våren, samtidigt som Ryssland annekterade Krim, lät Surkov publicera en science fiction-novell som har kan läsas som en estetiserad vision av hur de politiska strategierna rör sig bortom geopolitiken. Novellen handlar om “ickelinjära krig”, där ett flertal olika koalitioner alla strider mot varandra, samtidigt som koalitionernas medlemmar byts ut. Dessa är inte nationalstater, utan parterna kan vara allt från städer eller regioner till generationer, sekter, yrkesgrupper eller andra sociala och ekonomiska enheter. Olika aktörer har olika mål: att erövra territorium, införa en religion, pröva nya vapen, intervenera i genussystemet.

Vidare tänker sig Surkov att parterna inte nödvändigt går i krig i syfte att uppnå seger. För vissa är målet rentav att bli besegrade. Kriget är inte ett medel till ett mål, utan en särskilt intensiv fas i en längre process, som syftar till destabilisering och kontroll.

Det allegoriska tonläget påminner lite om Ernst Jünger i Eumeswil. Karaktärerna är grupper: “bybor”, “stadsbor”, “vetenskapsmän”, “historiker”, “ekonomer”. Och så den grupp som kallas “two-dimensionals”, en generation av krigsinvalider, ur vilkas perspektiv Surkov har skrivit sin novell.
Dessa lever i en platt värld utan himmel, utan gråskalor, utan ambivalens. Novellens avslutning handlar om hur dessa “two-dimensionals” reser sig i en revolt:

We founded the Society and prepared a revolt of the simple, two-dimensionals against the complex and sly, against those who do not answer “yes” or “no,” who do not say “white” or “black,” who know some third word, many, many third words, empty, deceptive, confusing the way, obscuring the truth. In these shadows and spider webs, in these false complexities, hide and multiply all the villainies of the world. They are the House of Satan. That’s where they make bombs and money, saying: “Here’s money for the good of the honest; here are bombs for the defense of love.”
We will come tomorrow. We will conquer or perish. There is no third way.

Motviljan mot “falska komplexiteter”, mot de alltför många orden som liknas vid en spindelväv – här återanvänder Surkov motiv från den klassiska antisemitismen, inte minst från dess ryska klassiker Sion vises protokoll. Men det är inte självklart hur novellen ska läsas i förhållande till den politiska situationen i dagens Ryssland. Många verkar dock associera dessa “two-dimensionals” till de väpnade separatiserna i östra Ukraina.

Surkovs novell är alltså inte geopolitisk. Tvärtom verkar den på ett ambivalent vis skildra en värld där all geopolitik har fallit samman, tillsammans med alla imperier och nationalstater.

Jag har inte fått något tydligt grepp om hur Dugin och Surkov förhåller sig till varandra. Båda räknas som viktiga rådgivare åt Putin, båda har omskrivits som någon typ av hjärnor bakom annekteringen av Krim. Men av allt att döma menar Dugin att Surkov är en liberal postmodernist. Det gäller att “bryta den ideologiska dominansen hos Surkov och hans grupp”, skrev Dugin för ett par år sedan.

En ideologisk konflikt. Eller ett politiskt skådespel? Ju mer man läser om Rysslands grå eminenser, desto mer leds man in i deras egen idévärld. Kanske är allting iscensatt för att förvirra omvärlden, för att sprida tvivel och cynism?

En sista tanke: geopolitiken påminner om en “inverterad sorelianism“, där den politiska myten inte (som hos Sorel) kretsar kring en händelse i tiden, tvärtom är det som att tiden stannas medan myten spelas ut i rummet. Tvådimensionellt.

flattr this!

av rasmus den February 23, 2015 10:57

Ubuntu.se

Bodhi Linux 3.0.0 Released – Detailed Review and Installation Instructions

Bodhi GNU/Linux is a Ubuntu-based distribution designed especially for Desktop computing and is best known for its elegant and lightweight nature. The Distribution philosophy is to provide a minimal base system that can be populated with the applications as per user’s choice. The base System only include those applications which are essentially required viz., ‘Etecad‘ File Manager, ‘Midori‘ web browser, ‘Terminology‘ terminal emulator, ePhoto and ePad. Apt or AppCenter can be used to download and install lightweight applications in one go.

Standard Bodhi Gnu/Linux is designed for Intel compatible processor with an alpha release version for ARM Processor (Tablet computing)

February 23, 2015 05:41

February 22, 2015

Copyriot

Vem styr “teknikutvecklingen”? Vill människorna styra den? Varför liknar tekniken en naturkraft?

Kulturjournalisten Håkan Lindgren har profilerat sig som en skeptisk röst i frågor om digitalisering. “Tekniken är inte en naturkraft” står som pappersrubrik på hans senaste text. Och det är ju sant, egentligen lika självklart som t.ex. att “politiken är inte en naturkraft” eller “konsten är inte en naturkraft”. Ändå skrivs inga artiklar med så triviala budskap. Att det är människor som fattar politiska beslut och skapar konstnärliga uttryck, alltså driver utvecklingen inom politik och konst, det anses självklart.

Uppenbarligen finns det något med “tekniken” som gör att den framstår som en naturkraft, fast den inte är det. Här finns alltså en skillnad mellan väsen och framträdelse som kan hanteras på lite olika sätt. Håkan Lindgren gör det t.ex. på ett sätt som nog kan kallas för existentialistiskt:

Jag misstänker att det som driver en stor del av den teknologiska utvecklingen inte är en fantasi om makt utan något som är ännu mer frestande för människan: en fantasi om underkastelse. Inte en längtan efter frihet och nya upptäckter, utan lusten att anpassa sig efter orubbliga yttre villkor. Vi vill vara lika maktlösa inför tekniken som vi tidigare var inför naturen. Spel där vi själva skriver reglerna tappar vi genast intresset för. Det sista vi vill är att bli så mäktiga att vi är helt och hållet ansvariga för vår egen situation.

Intressant analys, men jag är skeptisk. För i motsats till Håkan Lindgren misstänker jag, att den tekniska utvecklingens i stort inte drivs av fantasier. I stället för fantasier tror jag att det handlar om fetischer, i den mening som Marx gav ordet.
Inom den kapitalistiska varuproduktionen belönas det företag som kan rationalisera bort arbetskraft med en högre vinst än konkurrenterna, en extraprofit. Detta är själva drivkraften för vad Marx kallade “produktivkrafternas utveckling”, vilket även inkluderar det vi brukar kalla “teknikens utveckling”.

Därmed inte sagt att kapitalet kontrollerar all teknisk utveckling. För det första är kapitalet inget subjekt, utan en historisk process som drivs framåt av en motsägelse (en motsägelse som kanske även öppnar ett spelrum för fantasierna). Även om tekniska rationaliseringar är av godo för det enskilda företagets vinster, bidrar de i förlängningen till att underminera grundvalen för kapitalet i stort.
För det andra är det givet att det finns en massa teknisk utveckling som sker med andra motiv än att företag ska minimera sitt behov av arbetskraft. Precis som det finns en massa saker som görs av andra motiv än pengar. Men under kapitalismen finns det obevekliga gränser för vad som får göras utan pengars inblandning. Varje människa måste tjäna pengar och för de allra flesta innebär detta att de måste sälja sin arbetskraft, på en arbetsmarknad där de konkurrerar med andra. Alltså inskränks människors kontroll över sin egen tid, över hur deras förmågor används. I samma mån som teknikkunskaper blir en konkurrensfaktor på arbetsmarknaden, riktas även teknikutvecklingen i riktning mot ett väldigt specifikt mål: att minimera behovet av levande arbetskraften för att skapa en viss produkt.

Google har t.ex. lyckats extremt bra med att minimera behovet av betald arbetskraft för att leverera reklam till en given målgrupp, vilket har givit dem en extraprofit på bekostnad av mer arbetsintensiva konkurrenter i reklambranschen, t.ex. dagstidningarna som nu faller som furor.
Är det “teknikens utveckling” som har orsakat dagspressens kris? Nej. “Teknikens utveckling” är inget naturfenomen. Men om den framstår som ett naturfenomen är det värt att reda ut saken.

Dialektik, tänker jag, är namnet på det tänkande som tar sikte på förmedlingen mellan väsen och framträdelse; hur detta förhållande bestäms historiskt. Inom ett sådant tänkande finns det samtidigt plats för två motsatta tankar: å ena sidan är det för närvarande ett faktum att teknikutvecklingen i stort fortskrider i enlighet med en företagsekonomisk logik som står över människornas viljor, å andra sidan finns det en möjlighet för människorna att faktiskt kan erövra makten över sina livsvillkor, avskaffa den ekonomiska logiken och därmed även ta kontrollen över teknikutvecklingen.
Vi måste alltså, med Håkan Lindgrens ord, “bli så mäktiga att vi är helt och hållet ansvariga för vår egen situation”. Vilket vi dock inte vill, enligt honom. Människan lider av en vilja till underkastelse, “lusten att anpassa sig efter orubbliga yttre villkor”. Finns det då utrymme för någon liten möjlighet att ta kontroll över teknikutvecklingen? Möjligen om det kan finnas något annat än tekniken som kan träda in som ställföreträdande gudamakt. Eller vad vet jag – nu övertolkar jag nog vad Lindgren skriver. Jag har svårt för hans analys, men kan instämma i hans polemik.

flattr this!

av rasmus den February 22, 2015 07:30

February 21, 2015

Ubuntu.se