April 18, 2015

Nicklas Lundblad

Moral I: Resumedygder och eulogidygder

Moral och karaktär är ämnet för David Brooks senaste bok om ödmjukhet. Brooks själv, och flera av recensenterna, noterar ironin i att en politisk kolumnist skriver en bok om ödmjukhet, men Brooks knyter an till en diskussion som tar allt större plats både politiskt och samhälleligt: diskussionen om våra moraliska val och deras betydelse. I en essä som sammanfattar ett av argumenten i boken skriver Brooks om hur vi måste erinra oss att det finns två olika typer av dygder: resumedygder och eulogidygder.

De förra säkerställer att vi är anställningsbara, de senare är de som kommer att utgöra vårt eftermäle den dagen vi går bort – de dygder som prisas i en dödsruna. Vi har, menar Brooks, fokuserat nästan uteslutande på resumedygderna, och inte på den egna karaktären. I ett anförande som Brooks höll nyligen menade han också att vi måste börja ta frågan om vad vi gör med våra liv på större allvar. I en tankeväckande vändning sade han bland annat att det värsta vi kan säga åt folk är att göra vad de älskar – “find what you love”. Mycket bättre då, tyckte han, att göra det som behövs. “Find out where you are needed”. Det i sin tur kan bli arbete man älskar, men då är det för att man får en grundläggande tillfredsställelse i att göra nyttigt arbete.

Det ligger en del i det, tror jag.

Under en av de många intressanta managementkurser jag haft förmånen att delta i berättade en föreläsare om grunden för ett tillfredsställande arbete – att det handlar om MAP: mastery, autonomy and purpose. Att kunna bemästra något och känna att man blir bättre på det, att ha friheten att utveckla sin egen stil, träffa sina egna val och sist, men inte minst, att känna att det finns ett syfte med det man gör. Alla dessa olika saker måste föreligga för att vi skall gilla våra liv, och våra arbeten. Men rådet att göra det man älskar är ett råd som bara fokuserar på autonomy, och glömmer bort de båda andra. Och det är först om man har alla tre som man kan börja bygga eulogidygder.

Brooks har hittat ett viktigt ämne här, det är intressant att se hur många av mina amerikanska vänner som delat kolumnen, diskuterat den och förvånat hållit med honom. Det har sagts att vi lever i en tid som är materiellt rik, men spirituellt – eller moraliskt – fattig. Jag tror det är en förenkling, men jag tror att det finns en otillfredsställd önskan efter mening, byggd på en moralisk grund.

Det låter märkligt: mening, byggd på moralisk grund. Men det finns också något befriande i det, eller hur? Och när man inser att moral inte är vare sig ideologi eller ytliga formler, utan ett ständigt pågående samtal med oss själva om vad som är rätt är det också en ganska tilltalande bild.

 

 

 

av nicklas den April 18, 2015 13:21

April 16, 2015

Ubuntu.se

Elementary OS Freya Released – A Complete List of Changes and New Features

The stable version of Elementary OS freya has been released and announced by Elementary OS development team. Now, it available to download and install on your computer.

Based on Ubuntu 14.04 LTS and uses pantheon as the main desktop environment, Elementary OS freya delivers great new features, dozen of improvements, bugfixes, better documentation, updated applications from upstream, and many other goodies that will make your desktop a delight to use every day. Here’s everything you’ll find in the stable

April 16, 2015 20:03

April 14, 2015

Ubuntu.se

Tweaking Ubuntu Unity to Better Suit Your Needs

Ubuntu Unity. Never before has there been a user interface to bring about such polar opinions. Users either love it or hate it—there’s very little middle ground. One of the reasons so many lay claim to their dislike of Unity is the lack of configuration options.

If you compare Unity to the likes of Xfce, you will certainly find that Unity does, in fact, lack a certain amount of available options. However, that does not mean the shell is locked down such that it cannot be configured. In fact, you’ll be surprised at just how much you can do with Unity. That is my goal here, to introduce you to some Unity tweaks you can easily manage in order to make the default Ubuntu desktop work perfectly for you.

April 14, 2015 17:34

Copyriot

K194: Produktiviteten som ökar och minskar på samma gång

Enormt tack för de utförliga kommentarerna till förra inlägget. När jag nu ska följa upp, ska jag försöka att spara de längsta trådarna till kommande inlägg.
Först vill jag alltså uppehålla mig lite vid frågan om de olika sätten att förstå ekonomisk produktivitet, särskilt i förhållande till tesen om en ekonomisk stagnation. Utgångspunkten är fortfarande några passager i texten “Lönlösa liv” som publicerats i bok med samma namn

. (En tidigare version av texten, tre år gammal, finns arkiverad.)

Förvirrande nog rymmer “Lönlösa liv” två påståenden om den samtida kapitalismens utveckling som tycks gå tvärs emot varandra:

  • produktiviteten ökar
  • produktiviteten minskar

Trots allt kan båda påståendena kan vara sanna, utifrån två olika definitioner av ekonomisk produktivitet. Då har vi en motsättning som möjligen kan tänkas dialektiskt, som en motsättning grundad i själva kapitalförhållandet. För kapitalet är ju, enligt Marx “självt den processerande motsättningen“.
En sådan dialektik förutsätter dock en begreppslig avgränsning som jag tycker saknas i “Lönlösa liv”. Inte heller tycks mig saken bli mycket tydligare i de överlag superintressanta anteckningarna från den studiecirkel som hållits i Malmö, där deltagarna har läst “Lönlösa liv” tillsammans med andra texter, däribland en artikel av nationalekonomen Robert Gordon. Denne driver en tes om att den ekonomiska tillväxten i USA kan ha stannat av för gott, eller åtminstone för lång tid framöver – vilket enligt honom beror på att produktiviteten slutat växa. Jag ämnar återkomma till vad Gordon menar med “produktivitet”. Låt det bara stå klart att hans nationalekonomiska begrepp är helt väsensskilt än vad ekonomikritiker (från Marx och framåt) menar med “produktivitet”.

Nationalekonomerna tänker ju sig att all produktionen ytterst syftar till att tillfredsställa mänskliga behov på ett effektivt sätt. Ekonomikritikerna hävdar däremot att produktionen av varor, avsedda att säljas på en marknad, har ett helt annat syfte, nämligen vinst. Samma författarkollektiv som skrev “Lönlösa liv” sammanfattade saken så här i sin förra bok, i en introduktion av Moishe Postones läsning av Marx:

Kapital är helt enkelt värde i rörelse, en processerande motsättning, vars former skiftar och vars syfte enbart är en förmering av sig självt. Det är därför kapitalet enligt Postone utgör ett historiskt subjekt i hegeliansk mening. Postone menar alltså att kapitalet är en teleologisk process som i sin utveckling grundar sin egen framträdelse och fortsatta reproduktion genom att varje företag och ekonomisk transaktion finner sig i en ekonomi baserad på lönearbete och penningtransaktioner.

Men just nu behöver vi inte försjunka i filosofiska läsningar av Marx och Hegel. Tanken var ju att belysa en skillnad mellan motstridiga begrepp om ekonomisk produktivitet. Dissonansen blir som tydligast i följande passage i “Lönlösa liv”:

Produktivkrafterna har utvecklats till ett stadium där allt fler arbetare stöts ur produktionen. Det globala kapitalet håller därmed på att befria sig från den värdekälla – det levande arbetet – som ekonomin ytterst är baserad på. Men det vore naivt att tro att vi står inför den slutliga krisen. En rimligare profetia sägs vara att den amerikanska och kanske också den europeiska ekonomin nått ett stadium i kapitalismens historia där befolkningen ökar och produktiviteten minskar

Här konstateras först att kapitalismen leder till en ständigt ökad produktivitet (vilket också poängterats flera gånger tidigare i texten). Men i nästnästa mening hävdas att kapitalismen nått fram till ett stadium präglat av minskad produktivitet.

“Produktivkrafternas utveckling” innebär ju (om vi följer Marx) att maskiner (dött arbete) ersätter arbetskraft (levande arbete) i varuproduktionen. Produktiviteten ökar; det krävs färre avlönade arbetstimmar än tidigare för att få fram en viss produkt.
Ingenting säger att detta enbart gäller materiella produkter. Varan kan lika gärna vara t.ex. en reklamexponering. Google och Facebook är utmärkta exempel på produktivkrafternas utveckling. Tänk hur lite arbetskraft de behöver avlöna för att få en annons att exponeras för en viss målgrupp, jämfört med hur mycket arbetskraft som krävdes för att uppnå motsvarande resultat i någon av alla de dagstidningar som nu tvingas till brutala nedskärningar och nedläggningar.

Om produktiviteten tvärtom minskar, skulle det betyda att fler arbetstimmar blir nödvändiga för att uppnå samma resultat som tidigare. Såvitt jag vet, övervägde Marx aldrig att produktiviteten skulle kunna minska i varuproduktionen. Men alla arbetstimmar i vårt samhälle ägnas ju inte åt att producera varor. Där finns ju också en mängd sysslor som i kapitalistisk mening är improduktiva, eftersom de antingen utförs i andra former än lönearbete, eller inte resulterar i en vara som kan säljas. Detta även om de är nödvändiga för att upprätthålla en fortsatt varuproduktion. Till de improduktiva verksamheterna hör bland annat de skattefinansierade tjänsterna, från vård och skola till polis och militär. Om sådana verksamheter kostar allt mer i förhållande till BNP, går det kanske att (ur kapitalets synvinkel) tala om en “minskad produktivitet” i ekonomin som helhet. Men det utesluter inte att produktiviteten fortsätter att stegras i själva den kapitalistiska varuproduktionen. Och enligt flera Marx-tolkningar är det just denna produktivitetsökning som lägger grunden för kapitalets kristendens.

En helt annan fråga är om produktiviteten i varuproduktionen faktiskt kan minska till följd av att naturresurser tar slut, eller av att ekosystem slås ut. Vad innebär detta för kapitalförhållandet? Här har vi ett tänkbart ämne för kommande inlägg.

Dessutom vill jag, som sagt, gå lite närmare in på Robert Gordons nationalekonomiska tes om stagnerad produktivitetsutveckling. För det är en intressant tes, även om den bygger på ett ganska grumligt begrepp om vad produktivitet är.

Samtalet fortsätter.

flattr this!

av rasmus den April 14, 2015 15:24

April 13, 2015

Nicklas Lundblad

Frågor VI: Fyra sätt att besvara frågor

Det finns ett underbart litet citat på wikipediasidan om frågor – den engelskspråkiga – som har sitt ursprung i en buddhistisk text. I korthet säger citatet att det finns fyra olika sätt att besvara frågor på: de två första är verkliga svar – antingen kategoriska svar (ja/nej eller det där eller det här), eller svar som nyanserar frågan på olika sätt, kvalificerar den ( genom att definiera om begreppen eller ifrågasätta premisserna). De två sista sätten är annorlunda: det ena består i att besvara frågan med en motfråga, och det sista sättet består i att sätta frågan åt sidan och inte besvara den alls.

Det påminner litet om de tre möjliga dragen i en senare disputation: concedo, nego, distinguo. Att hålla med, inte hålla med eller nyansera. Men i den västerländska traditionen finns inte de två senare formerna: motfrågan och beslutet att lägga frågan åt sidan. Det ligger kanske något intressant i den skillnaden. En möjlig förklaring skulle kunna vara att det västerländska tänkandet tidigt var mycket målinriktat, att det vill nå fram till slutsatser och ytterst besvara alla frågor. Den syn på frågor som i stället skiner igenom i det buddhistiska citatet är ett som har mer respekt för frågan som egen kunskapsform. Frågor är inte ett mellanled mellan den som söker och kunskapen, utan en form av kunskap i sig själv.

Det finns en hel del att säga om just detta perspektiv. Om vi anser att frågor kan besvaras med motfrågor, eller att det borde vara möjligt att lägga visa frågor åt sidan – inte ignorera dem som nonsens, utan helt enkelt anse att de i sig är sådan som inte skall besvaras – får vi en annan syn på inte bara frågor utan kanske också på kunskap. Borde det inte vara möjligt att endast ha en vetenskaplig publikation som publicerade motfrågor? Eller som visade att vissa frågor var sådana att vi måste lägga dem åt sidan, åtminstone just nu? Och däri ligger ingen rädsla för frågan i sig, ingen vidskepelse eller vetenskapsskepsis, utan bara en nyvunnen respekt för frågornas värde i sig.

De olika sätten att besvara en fråga på avslöjar i förlängningen hur vi ser på frågornas roll i kunskapen.

av nicklas den April 13, 2015 11:48

April 11, 2015

Ubuntu.se

Open source won, so what’s next?

Twenty years ago, open source was a cause. Ten years ago, it was the underdog. Today, it sits upon the Iron Throne ruling all it surveys. Software engineers now use open source frameworks, languages, and tools in almost all projects.

When I was putting together the program for OSCON with the other program chairs, it occurred to me that by covering “just” open source, we weren’t really leaving out all that much of the software landscape. It seems open

April 11, 2015 14:11

April 08, 2015

Copyriot

K193: Är permanent stagnation detsamma som slutlig kris?

Krismedvetande och framtidsförväntan” står som rubrik på senaste inlägget på bloggen Konflyktlinjer, som är knuten till nätverket Motarbetaren. Det inleds med en fråga:

Vart befinner vi oss i kapitalismens epok: någonstans i början, i mitten, eller närmar vi oss rentutav slutet?

Inlägget skissar också på ett svar. Ett försiktigt svar med inslag av ambivalens. Å ena sidan skiljer sig förutsättningarna från land till land, vilket gör det svårt att generalisera. Å andra sidan är kapitalismen i sitt nuvarande stadium ofrånkomligen global, vilket på längre sikt utesluter möjligheten att “öar av tillväxt” skulle kunna överleva, omgivna av sönderfall. Mellan det lokala och det globala, det kort- och långsiktiga, utstakas följande prognos:

den mest industrialiserade delen av världen befinner sig i stagnation eller till och med regression. Kapitalismen har hamnat i vad som verkar vara ett permanent kristillstånd.
/…/
Globalt sett blir en växande del av världsbefolkningen dessutom helt överflödig för den reguljära arbetsmarknaden och delvis också för världsekonomins funktion. /…/
Men det vore naivt att tro att vi står inför den slutliga krisen.

Här undrar jag: vad är skillnaden mellan “ett permanent kristillstånd” och “den slutliga krisen”?

Och varför ska det a priori anses vara “naivt” att överväga möjligheten av kapitalismens slutkris?
Varifrån kommer den anti-eskatologiska impulsen att avfärda tanken på ett slut?

Jag tänker så här: om kapitalismen rör sig i riktning mot ett permanent kristillstånd, betyder detta att vi varken befinner oss i början eller mitten av dess historiska epok, utan någonstans i slutet.

En annan fråga gäller slutets tidslighet. Om någon intalar sig att en “slutkris” ska ske med samma hastighet som en börskrasch, inom ramen av några veckor, är detta minst sagt naivt. Men det går lika gärna att tänka sig kapitalets slutkris som en utdragen process, fylld av motsägelsefulla kast, våldsamma strider och tillfälliga vinnare.
Robert Kurz diskuterade dessa tidsramar inte minst i sin sista bok, Geld ohne Wert

. Tråden plockas upp i senaste Exit där Roswitha Scholz kontrasterar tidsförståelserna hos Moishe Postone och (den sene) Robert Kurz. Jag har själv skrivit en resumé av Kurz syn på saken i min bok Tapirskrift (s. 271–272):

Radikala kristeoretiker konfronteras ofta med en vulgärförståelse som förutsätter att ett sammanbrott skulle vara ögonblickligt, som när en människa drabbas av en hjärtinfarkt och faller död till marken. Men kapitalismens totalprocess har en annan tidshorisont än en enskild människa. Ett globalt samhällssystem som vuxit fram under hundratals år faller inte samman över en natt. Snarare torde sammanbrottet ta årtionden i anspråk – vilket likväl är historiskt abrupt.

Och åter i en annan artikel:

Kapitalismens sammanbrott sker knappast över en natt. Snarare tänker sig värdekritikerna kapitalets slutkris som en långdragen process som tar flera årtionden. Bit för bit lossar varusamhällets fogar, samtidigt som människorna klamrar sig fast vid varuformen i en alltmer förtvivlad konkurrens om samhällssmulorna. Så länge kapitalismen kollapsar utan att övervinnas, återstår i förlängningen bara ett alternativ: barbari.

Kanske är det en smaksak huruvida man väljer att tala om “den slutliga krisen”. Själv är jag rätt tveksam, just eftersom krisbegreppet är så mångtydigt. Dels hänvisar det alltid till en tänkt normalitet, som kan tänkas på väldigt olika sätt. Dels kan krisbegreppet användas på vitt skilda tidsnivåer. Å ena sidan har kapitalismen befunnit sig i kris sedan 1970-talet, å andra sidan har Europas ekonomi hunnit med en rad tvära kast mellan kris och återhämtning bara sedan 2008. Det blir nästintill omöjligt att förstå vad någon menar med “slutkris”.

Med detta sagt, upplever jag att Konflyktlinjer och Motarbetaren är på rätt spår när de diskuterar i termer av en tilltagande stagnation som leder in i en permanent, smygande kris för kapitalismen – snarare än ett drastiskt sammanbrott. Även om blotta tanken på avstannad tillväxt är drastisk nog för kapitalet och i förlängningen för alla planetens invånare eftersom vi alla lever i ett faktiskt beroende av att pengar och varor fortsätter cirkulera. Bara en sådan sak som att våra framtida pensioner bygger på en förhoppning om att börsen ska låta pengarna växa…

I nästa inlägg vill jag resa en annat fråga inför den stagnationshypotes som lagts fram av Konflyktlinjer och i texten Lönlösa liv

. Det handlar om definitionen av “produktivitet”.

flattr this!

av rasmus den April 08, 2015 08:17

April 06, 2015

Ubuntu.se

Wine 1.7.40 Released, Install/Update In Ubuntu/Linux Mint

Wine is an Open Source, command line and most popular software that allows users to install and run Microsoft Windows applications and games on Linux. Wine Team recently released Wine 1.7.40 development version with many bug fixes and improvements. Let's see what's new in this release.

Wine is one of the most active developments in open source. It often sees a new release with several bug fixes, improvements and support for new games.

Recently Wine 1.7.40 has been released with various bug fixes and improvements. Let's look at them -

April 06, 2015 15:45