Vi ska försöka att tydliggöra de två motlinjerna till Arbetslinjen. Efter anteckningarna om Fritidslinjen följer här några anteckningar om Avvecklingslinjen. Begreppet myntades av Krigsmaskinen för en dryg månad sedan.
Avvecklingslinjen är alltså inriktad på att målmedvetet avveckla lönearbetet, varuproduktionen och bruket av pengar. Alltså en avveckling av ekonomin i sig, vilket även innebär en avveckling av staten. Krigsmaskinen poängterar att detta är en process som måste passera vissa “trösklar”. Avvecklingslinjen nöjer sig därför inte med Fritidslinjens inriktning på “mindre av det dåliga och mer av det bra”, utan vill ta upp frågan om makt.
“Medborgarlön är inte lösningen. Inte ens medborgarlön + allmänningar räcker som svar”, skriver Krigsmaskinen. Avvecklingslinjen menar att det krävs någon form av plan för hur sådant som energi- och matförsörjning ska lösas i ett samhälle som överger arbetslinjen. Eller åtminstone att det krävs en vilja att uppfinna nya former av planering, bortom stat och ekonomi.
David Graeber utkom nyligen med boken The democracy project. Ett utdrag därifrån har publicerats i Occupy-bladet The Baffler: “A practical utopian’s guide to the coming collapse“. Texten rymmer en rad resonemang som jag vill att ifrågasätta, men där förs också ett försök att formulera Avvecklingslinjen såsom ett konstruktivt projekt, fött ur arbetsvägran:
Submitting oneself to labor discipline /…/ does not make one a better person. Yet it’s only wgen we reject the idea that such labor is virtuous in itself that we can start to ask what is virtuous about labor. To which the answer is obvious. Labor is virtuous if it helps others. A renegotiated definition of productivity should make it easier to reimagine the very nature of what work is, /…/
At the moment, probably the most pressing need is simply to slow down the engines of productivity. /…/
Why not a planetary debt cancellation, as broad as practically possible, followed by a mass reduction in working hours: a four-hour day, perhaps, or a guaranteed five-month vacation.
Arbetstidsförkortningen är ju något som Fritidslinjen kan ställa upp på. När det däremot kommer till Avvecklingslinjens nästa steg – att utarbeta nya former för att främja “riktigt arbete” – är Graeber ganska vag, åtminstone i det aktuella utdraget.
har en idé om att Arbetslinjen kan vändas mot sig självt – till Avvecklingslinjen. “Weaponising workfare” heter en intressant text som utgår från de senaste årens brittiska protester mot nedskärningar, som har förblivit defensiva. Någon återgång till trygga anställningar eller ordentlig a-kassa är helt enkelt inte möjlig, konstaterar han, för att sedan citera två välbekanta paroller: “Det finns varken skäl att frukta eller att hoppas, utan att söka nya vapen” (Gilles Deleuze); “Varje redskap är ett vapen om man håller det på rätt sätt” (Ani DiFranco).Följaktligen menar Aaron Peters att arbetslinjen, i all sin ondska, inte enbart är ond utan även rymmer ett element av sanning – något som går att överta, för att använda strategiskt av arbetskritiker.
within workfare programs there is a kernel of truth which is neglected within the analysis of social democrats and those on the centre-left /…/
we must also understand it as a policy response to changed conditions of production (which themselves are a response to the as yet unsolved and merely deferred crisis of the mid-1970s) which will not disappear and will only continue to intensify.
I följande passage antyder Aaron Peters hur Avvecklingslinjen kan ta avstamp i de institutioner som inrättats av Arbetslinjen:
A start might even be that ‘workfare’ placements should pay the median income (£26,000 per annum) for a 21 hour working week and that in fact this is a plausible outcome for anyone who is currently unemployed and underemployed. Furthermore placements could be chosen by those undertaking them and might include, as Robert Schiller has touched upon; social care, teaching, coaching, presently unremunerated journalism and cultural production. Indeed it would naturally include much of the presently unpaid work that is inherent to Network Culture.
Aaron Peters citerar även tysken Johano Strasser, som menat att en reduktion av arbetstiden kan frigöra tid till “fria aktiviteter” av icke-professionellt slag “såsom arbete för en själv, ömsesidig hjälp mellan grannar, verksamhet i självhjälpsgrupper och välgörenhetsprojekt etc.” Men denna tilltro till att envar ska hitta sin plats känns mer som Fritidslinjen.
Avvecklingslinjen handlar om att avveckla den standard för produktivitet som råder i kapitalismen – till förmån för nya sätt för att fördela angelägna sysslor. “Kanske borde vi tala om ‘samhällsnyttiga arbeten’ eller liknande”, skriver Krigsmaskinen.
Detta kräver nya sätt att avgöra vilka sysslor som vi gemensamt väljer att klassa som angelägna eller samhällsnyttiga. Det kräver uppfinnandet av organisationsformer som befinner sig bortom både lönearbete och entreprenörskap, ja bortom “ekonomin” som sådan, alltså bortom det abstrakta likställandet av arbetstid och av varors värde.
Organisationsformerna som antyds ska inte bara ligga bortom ekonomin, utan även bortom politiken och bortom familjen. Att även fundera på det sistnämnda är av yttersta vikt! Tyvärr görs det inte i de texter som jag försöker att summera här.
Såväl Graeber som Peters ser alltså ett behov av att på allvar börja skilja mellan sådana sysslor som är socialt angelägna och sådana som inte är det. Graeber menar att det är angeläget att “hjälpa andra” – vilket kanske inte är ett tillräckligt tydligt kriterium när det kommer till att organisera framtidens matförsörjning och infrastruktur.
Aaron Peters lyckas trassla in sig i resonemang om “människans artväsende” när han åberopar Karl Marx anno 1844, samt surfar på engelskans ordskillnad mellan labour och work. Inte så lyckat. Saken blir skenbart förenklad, men till priset av inte minst ett osynliggörande av den familjära omsorg som är kvinnligt konnoterad.
Tomasz Konicz är en tysk ekonomiskribent som brukar skriva krisanalyser i Telepolis, men som även medverkar i de värdekritiska teoritidskrifterna Krisis och Streifzüge, men även i Exit – han verkar alltså inte ta ställning i konflikten mellan de två falangerna. Krisis-gruppen kan sägas flörta med Fritidslinjen: “Diese Gesellschaft ist zu reich für den Kapitalismus!” För detta (med mycket mera) har de kritiserats av Robert Kurz och gruppen kring Exit, vilka snarare lutar åt Avvecklingslinjen.
Nu har Konicz skrivit en kort “Plädoyer für eine realistische Utopie” som kan läsas som en inlaga för Avvecklingslinjen. Han förkastar paroller som “allt åt alla” som tar sikte på ett generellt överflödssamhälle. Dels för att sådant överflöd bara kan tänkas som en extrapolering av samtidens konsumtionssamhälle, alltså som ett överflöd av (gratis) varor. Men framför allt för att ett postkapitalistiskt samhälle fortfarande kommer att dras med allvarliga miljöproblem och ett skenande klimatkaos. Även om kapitalismens fossilparty har orsakat dessa problem, så blir de inte lösta bara för att kapitalismens avskaffas.
Den kommande samhällsformationen kommer alltså att präglas av behovet av att ta itu med den kapitalistiska systemkrisens katastrofala ödeläggelser – såväl av ekologisk och social som av psykologisk art.
Värdekritiker som Tomasz Konicz förkastar den unge Marx’ idéer om människans artväsende. Det finns ingen mänsklig essens som gör att vissa slags sysslor är mer angelägna än andra. När den mogne Marx ska tala om livsnödvändiga aktiviteter i överhistorisk mening, så talar han i stället om människans “ämnesomsättning med naturen”. Denna fras återkommer ofta hos Robert Kurz och även hos Tomasz Konicz.
Avvecklingslinjen i hans version syftar till “samhällsmedlemmarnas medvetna reglerande och planerande av den samhälleliga ämnesomsättningen”. Realiserandet av detta måste tänkas som en komplex process. Det räcker alltså inte att avskaffa kapitalismen för att befria de bruksvärden som redan finns.
Värde och bruksvärde hänger samman, de betingar varandra och kan inte särskiljas i “gott” bruksvärde och “ont” värde. Ett exempel på detta utgörs av de hundratusentals tomma bostadshusen i Spanien, bland vilka det mestadels handlar om rad- och enfamiljshus som är byggda för att separera de boende från varandra. Dessa hus framstår snarare som den raka motsatsen till en postkapitalistisk stadsstruktur.
Efter dessa långdragna referat av Graeber, Peters och Konicz kommer vi nu åter till Krigsmaskinen. Därifrån kommer tre texter som försöker ringa in Avvecklingslinjen:
Ett nyckelbegrepp är “trösklar”. Fritidslinjen är inriktad på att utvidga någonting positivt som redan existerar på marginalen och är därför ovillig att erkänna det motstånd som kräver skapandet av helt nya institutioner. Dessa måste klara av att fatta historiskt avgörande beslut.
Som personlig eller småskalig kostnadsreduktion finns alltid möjligheter, men ett samhälles samlade behov för grundläggande reproduktion låter sig inte gradvis övergå från varuekonomin till allmänningar. Det rör sig inte bara om skalan; när övergår vi från individuell kostnadsreduktion med solceller på taket och den lokala grönsaksodlingen till kraftläggningen som försörjer stadens infrastruktur med energi och åkrarna som livnär befolkningen? Det ställer också frågor om produktionens och reproduktionens innehåll och riktning
Hur ska sådant avgöras?
Det är inte självklart att dessa problem kan avgöras inom de strukturer vi har idag. Det kanske behövs nya beslutsorgan, kanske rörliga och kanske inte alltid permanenta. Mer lokaldemokrati, medborgarråd och deltagarbudgetar? Visst, men allt blir inte bättre genom decentralisering. Vissa saker kräver antagligen tvärtom mer centralisering.
“Strategisk hypotes” avslutas med en skiss som påminner om den avslutande skissen hos Aaron Peters. Arbetslinjens åtgärdsprogram “skulle kunna omriktas för att avveckla stat och varuekonomi”, skriver Krigsmaskinen. Steg ett är att inskränka åtgärdsprogrammen till s.k. välfärdsjobb i offentlig sektor, där arbetets resultat kan göras fritt tillgängligt. Detta utan att glömma det faktum att den offentliga sektorn är beroende av ett överskott från varuproduktionen. Poängen är att “lösgöra välfärd från varuekonomin” och att strypa kapitalets tillväxt.
När kostnaden för denna typ av arbeten skulle bli för hög sätts tak på arbetstiden motsvarande lönen (som alltså blir en villkorad basinkomst). De omedelbara effekterna skulle förmodligen bli små då varken kostnaden (det offentligas utgifter), nyttan eller den samhälleliga arbetstiden kommer påverkas mycket. Poängen är friheten till garanterad försörjning som gör det attraktivt att arbeta mindre, eller med andra ord; om man inte orkar eller vill stå ut med det allt mer stressiga arbetet på kapitalets villkor väljer man fritt ett garanterat välfärdsjobb med minimal arbetstid. Med en sådan möjlighet skulle det räcka med ”de passiva massornas tyngd” snarare än arbetarklassens aktiva kamp för att sätta igång en accelererande och utvidgande process där ökad kostnad kompenseras med utökad välfärd, som i sin tur gradvis kan lösgöras från det offentliga eftersom både tid och arbetskraft fråntagits varuekonomin. Vad som tidigare ”avknoppades” till privata aktörer när stat och kommuner behövde spara, avknoppas istället till det gemensamma, blir allmänningar.
Krigsmaskinen är tydlig med att den skisserade processen skulle stöta på stora problem. För att hantera arbetsfanatismen kan det bli det nödvändigt att finna nytt innehåll för “begrepp som samhällsnytta, rationalitet, hållbarhet”, liksom för begreppet “frihet”.
Vidare går det med enkelhet att tänka sig en eskalerande inflation och statsskuld. Just där gäller det enligt Krigsmaskinen att ha en idé om överskridandet av en tröskel, en väg ut från själva penningekonomin.
Vad händer om det blir en accelererande process? Det skulle kunna leda till att marknadskrafter trängs undan, i alla fall på vissa områden, att färre och färre producerar tillväxtnyttiga prylar, och att penningfrihetens handlingsutrymme inskränks. Inför detta krävs ödmjuk öppenhet: ja, vi vill ha ett annat samhälle, vi sörjer inte kapitalismens död. Vi vet att visioner är farliga, men vi tror det är en nödvändighet.
Diskussionen fortsätter närmast i Umeå.
