July 04, 2015

Ubuntu.se

How to use PPAs to install bleeding-edge software in Ubuntu and Linux Mint

PPAs are a great way for Linux users to install software that's unavailable in central repositories, but carry some risks you need to be aware of.

Linux users install most of their software directly from a centralized package repository managed by their Linux distribution of choice. This is a convenient, one-stop shop place to get your software—but what if the repository doesn’t have the program you need, or you want a newer version? For Ubuntu and Linux Mint users, that’s where personal package archives come in.

PPAs depend on the

July 04, 2015 18:14

Copyriot

Förläggareföreningens ihärdiga vägran att tala om litteraturpolitik, eller om vad en digital bok är

Förläggareföreningen har gått ut i ännu en kampanj för “sänkt moms på digitala böcker” och framhärdar i sin majestätiska vägran att bemöta någon av alla de sakliga invändningarna.
Utgångspunkten är den subventionering av böcker och tidskrifter som Sverige införde år 2002, med stöd av riksdagens samtliga partier; en subventionering som tar sig formen av sänkt moms (6 % i stället för 25 %). Subventionen omfattar dock inte digitala tjänster som levererar via internet och dit räknas även s.k. e-böcker.

När nu Förläggareföreningen med förnyad kraft protesterar mot att “det modernaste bokformatet har 19 procentenheter högre moms än alla andra bokformat”, låter det på dem som att e-boken är ett bokformat. Men den är inte ett bokformat, utan flera. Dels finns det filer som laddas ner i t.ex. pdf eller epub, eller något ljudformat när det är fråga om ljudböcker, med vattenstämpel eller kopieringsspärr. Men det finns också e-böcker i form av s.k. appar, samt ett antal streamingtjänster som säljer abonnemang på tillgång till ett helt arkiv av e-böcker eller ljudböcker.

Just i fråga om streamingtjänsterna är Förläggareföreningens position mycket diffus. De två företag som deltar i kampanjen är Adlibris och Storytel; sistnämnda säljer alltså ljudböcker packeterade i abonnemang. Men det gör faktiskt även Spotify. Det finns en stor mängd ljudböcker tillgängliga i Spotifys utbud, även om dessa bara utgör en mindre del av totalutbudet. Betyder detta att Spotify ska kunna gå till Skatteverket och kräva lägre moms, om Förläggareföreningen får som de vill?
Exemplet är inte så långsökt som det låter. Att olika slags abonnemang slås samman hör till vanligheterna på den digitala marknaden. Säkerligen finns det företag som överväger att lansera superabonnemang som ger konsumenten tillgång till både musik och (ljud)böcker till en fast månadskostnad. Samarbeten mellan streamingtjänster och telekomindustrin är redan legio. Kunden betalar en månadskostnad för att få både underhållnings- och telekomtjänster. Om dessa tjänster ska ha två olika momssatser öppnas för ett enormt godtycke. Förläggareföreningens förslag skulle rentav kunna stå i vägen för möjliga affärssamarbeten mellan t.ex. Storytel och Telia.

Allt detta snickesnack om “det modernaste bokformatet” tjänar bara till att skyla över det faktum att Förläggareföreningen i praktiken har klamrat sig fast vid en modell där e-böcker (med undantag för ljudböcker) säljs i form av enstaka nedladdningar, inte som abonnemang. Inte för att jag menar att böcker borde säljas i en abonnemangsmodell – det skulle ju bl.a. innebära att böcker av olika kvalitet inte längre kan säljas till olika priser; i stället införs en fast ersättning per bok eller per boksida. Men nu finns det ändå en utbredd uppfattning om att streamingtjänster är bokmarknadens framtidsmodell. Förläggareföreningens tjat om att sänka momsen på e-böcker är bara ett sätt att undvika hela frågan.

Dessutom vägrar Förläggareföreningen att tala om tidskrifter. De låtsas som att momsfrågan bara handlar om böcker, men så fort man blandar in digitala tidskrifter blir gränsdragningsfrågorna ännu svårare.

Förläggareföreningens argumentation är ohederlig och deras taktik – att skyffla kända men godtrogna författare framför sig – är fegt.

Mycket av detta har jag sagt förr, t.ex. i Boken (2011). Ändå fortsätter kulturreportrar att agera språkrör åt Förläggareföreningens propaganda utan att ställa en enda motfråga. Därför glädjer det mig att läsa hur bokhistorikern Kristina Lundblad slaktar kampanjen i Sydsvenskan och motbevisar det fluffiga snacket om att sänkt moms leder till breddat läsande. Och i Expressen går författaren Malte Persson till attack mot Förläggareföreningen. Båda tar upp gränsdragningsproblemen, som är mer än bara en skatterättslig teknikalitet:

När Förläggareföreningen nu inlett en kampanj för sänkt moms på e-böcker måste man först av allt fråga sig vad en e-bok är för något. Att grubbla över den frågan blir dyrt för Skatteverket – hur ska man exempelvis bedöma interaktiva romaner som närmar sig datorspel eller film? Ett problem är också äganderätten. När man köpt något brukar man förfoga över det, men e-boken äger man inte, man får till exempel inte låna ut den. E-boken fungerar som en tjänst och kanske är det en av förklaringarna till dess ringa popularitet i Sverige.

Förvisso kan det tyckas absurt och ologiskt att ett verk spritt på ett sätt ska beskattas annorlunda än samma verk spritt på ett annat. Bristande logik är dock inbyggt i själva systemet med olika momssatser. De kommer alltid att orsaka gränsdragningsproblem, uppmuntra till fiffel, samt skapa krångel och extrakostnader för både företag och skattemyndigheter.
För rättar man till en godtycklig gränsdragning (mellan pappersbok och e-bok) så kommer man genast att få problem med en annan (mellan e-bok och mobilapp). Eftersom de största förlagen även är i appbranschen, ligger det självfallet i deras intresse att förskjuta gränsen.

Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder svarar i Expressen, men vägrar fortfarande ta i gränsdragningsfrågan. Hon vill främja e-böcker, men inte säga vad en e-bok är. Löjeväckande!

Malte Persson är konstruktiv nog att i sin slutreplik leverera ett litteraturpolitiskt alternativ, som f.ö. ligger helt i linje med vad jag själv har uttryckt i olika sammanhang. Linjen kan sammanfattas i tre punkter:

  • Avskaffa subventioneringen – höj momsen på böcker och tidskrifter från 6 % till 25 %. Därmed löser man inte bara gränsdragningsproblemen, utan får även in nya pengar till statsbudgeten.
  • Ge de insparade pengarna till biblioteken. (En del av dessa pengar kommer senare att slussas vidare till Författarfonden.)
  • Överväg att införa fasta bokpriser, vilket fungerar bra i stora delar av Europa. Frågan är inte enkel men förtjänar att utredas. Det är inte ens säkert att en prisreglering skulle leda till högre bokpriser överlag, även om pocketböckerna vid snabbköpskassan troligen skulle bli en smula dyrare.

Malte Persson sätter fingret på den litteraturpolitiska kärnfrågan:

Själv tror jag att man kunde göra mer för ungas läsning om man slutade att urskillningslöst momssubventionera allt från Dan Brown till Båtliv, och i stället gav den miljard eller två som det kostar till biblioteken.

Om detta vill Förläggareföreningen inte tala.

Flattr this!

av rasmus den July 04, 2015 07:44

July 03, 2015

Copyriot

K203: Grekland och Molnet

Efter att Grekland förvägrats ytterligare tillskott av eurolikviditet, infördes i måndags stränga kapitalkontroller. Medborgarna får endast ta ut en begränsad mängd kontanter och pengar får inte flyttas ut ur landet. Det visade sig få omedelbara följder för Greklands förhållande till det s.k. Molnet.
Inom ett dygn dagar kom rapporterna om hur grekiska företag och privatpersoner förlorat tillgången till data som de låtit lagra hos företag som Google, Apple, Amazon och Dropbox, eller till sina egna sajter på utländska servrar. Plötsligt inser affärspressen att det funnits en “dold risk” i systemet. Alla förutsatte att pengar skulle fortsätta flyta fritt över nationsgränserna.

Grekiska entreprenörer i Silicon Valley har svarat med en uppvisning i solidaritet – inte med fattiga greker, utan med grekiska entreprenörer i Grekland. De ställer upp och betalar företagens räkningar till molntjänsterna. Framstående riskkapitalister som Marc Andreesen har hakat på.
Fattiga greker fortsätter att släpas i smutsen av opinionsbildare som menar att de har sig själva att skylla eftersom “grekerna” har sig själva att skylla för ett korrupt system. Men när grekiska teknikföretag som drabbas hörs inga sådana ord. Talet om “grekerna” är som alltid ett bedrägligt sammanklumpande.

Ändå är det ingenting mot de nivåer av idioti som nås av kampanjen “Greek bailout fund“, ett försök att lösa Greklands skuldkris med hjälp av s.k. crowdfunding (gräsrotsfinansiering). Numera går det ju knappt att öppna munnen för att tala om ett ekonomiskt problem innan någon glad typ har kläckt ur sig idén om crowdfunding som universallösning. Nu är målet att samla in 15 miljarder kronor och slussa dem vidare till IMF (Internationella valutafonden), efter att Grekland missat sin betalning i tisdags.
Hittills har tusentals personer lovat att ställa upp med totalt någon miljon. Men även om det hela på något vis skulle lyckas – hur skulle det hjälpa Greklands invånare? Statliga skuldkriser handlar ju i grunden inte alls om förmågan att betala in ett visst belopp på en viss tidpunkt, utan om att övertyga finansmarknaderna om att staten är långsiktigt samla in 15 miljarder kronor och slussa dem vidare till IMF (Internationella valutafonden), efter att Grekland missat sin betalning i tisdags.
Hittills har tusentals personer lovat att ställa upp med totalt någon miljon. Men även om det hela på något vis skulle lyckas – hur skulle det hjälpa Greklands invånare? Statliga skuldkriser handlar ju i grunden inte alls om förmågan att betala in ett visst belopp på en viss tidpunkt, utan om att övertyga finansmarknaderna om att staten är långsiktigt samla in 15 miljarder kronor och slussa dem vidare till IMF (Internationella valutafonden), efter att Grekland missat sin betalning i tisdags.
Hittills har tusentals personer lovat att ställa upp med totalt någon miljon. Men även om det hela på något vis skulle lyckas – hur skulle det hjälpa Greklands invånare? Statliga skuldkriser handlar ju i grunden inte alls om förmågan att betala in ett visst belopp på en viss tidpunkt, utan om att övertyga finansmarknaderna om att staten är långsiktigt samla in 15 miljarder kronor och slussa dem vidare till IMF (Internationella valutafonden), efter att Grekland missat sin betalning i tisdags.
Hittills har tusentals personer lovat att ställa upp med totalt någon miljon. Men även om det hela på något vis skulle lyckas – hur skulle det hjälpa Greklands invånare? Statliga skuldkriser handlar ju i grunden inte alls om förmågan att betala in ett visst belopp på en viss tidpunkt, utan om att övertyga finansmarknaderna om att staten är långsiktigt kreditvärdig. Och kreditvärdighet handlar i slutändan om makt, som till skillnad från pengar inte går att crowda fram hur som helst.

Uppdatering I: Zerohedge klargör att det är 275 miljarder euro som måste samlas in om Grekland ska befrias ur sin skuldfälla. Och inte ett öre av dessa pengar skulle komma grekerna till godo.

Uppdatering II: Det har också uppmärksammats att forskare i Grekland förlorar tillgången till digitala journaler.

Flattr this!

av rasmus den July 03, 2015 13:39

K202: Europas svanesång

To wonder why of Europe
Say your goodbyes to Europe
Swallow the lie of Europe
Our shared history dies with Europe

Mitt på det i övrigt instrumentala albumet Venice av den österrikiske kompositören Christian Fennesz, hörs plötsligt David Sylvian sjunga några textrader om Europas död. Om en diffus fruktan för framtiden och så något om att spara en cigarett till slutet.

Det låg nära till hans att att tolka Venice som ett temaalbum om europeisk identitet. Det hade spelats in sommaren 2003, alldeles efter att den USA-ledda invasionen av Irak genomförts trots kraftfulla protester i Europa, både på gatorna, från filosoferna och från regeringarna i länder som Frankrike och Österrike. Drömmarna om att “Europa” skulle bli en självständig röst i det nya seklets världspolitik, en så kallad “motvikt” till USA, låg i spillror. Kanske hörs något av detta på Venice. Där fanns en betydligt starkare melankoli än på Fennesz tidigare album Endless summer

, som utgavs sommaren 2001, ett par månader innan sekelskiftesepoken definitivt tog slut.

Tanken på att en epok tagit slut kanske rentav frammanar paralleller till Venedig. Staden som långsamt sjunker ner i vattnet. Republiken som under senmedeltiden fick karaktären av världens centrum. Därefter följde en flera sekel lång politisk-ekonomisk nedgångsperiod, som samtidigt utgjorde en musikalisk guldålder. Antonio Vivaldi var verksam i en sönderfallande republiks sista årtionden; han tycks vara ett perfekt belägg för Nietzsches tes att “varje stor musik är svanesång”.

Oavsett vad Venedig betydde för Fennesz, är associationen till förfall tydlig bland andra artister i närliggande noise- och ambienttrakter. Jag tänker på Skullflowers knivvassa spår “Dying Venice” (2006) och ännu mer på Félicia Atkinsons utsökta kassett Venice is falling (2011).

Venedig var en stad och en republik. Europa är en kontinent och en union. När man talar om döden i dessa sammanhang, syftar det inte på staden eller på kontinenten. Samtidigt handlar det om någonting större en bara en statsapparat. Venedigs död, eller Europas, kan inte reduceras till en politisk, ekonomisk eller militär händelse. När någonting föll står klart först i efterhand. Först då går det att höra svanesången i musiken.

Är det ändå inte dessa öron vi måste vässa, nu när den grekiska skuldkrisen snurrar allt snabbare? För även om grekerna blir de omedelbart hårdast drabbade, så handlar ju detta knappast om Grekland. Det handlar om desperata försök att rädda ett Europa som ingen riktigt vet vad det ska vara, även om alla instinktivt känner att det som står på spel är någonting mycket större än bara en valuta.

To wonder why of Europe
Say your goodbyes to Europe
Swallow the lie of Europe
Our shared history dies with Europe

I den senaste av sina depressiva utläggningar skriver Franco “Bifo” Berardi att EU inte kan överleva, inte heller reformeras, eftersom den mytomspunna unionen inte existerar.

European democracy has only been empty talk: financial power has buit the only Union that has truly been existing: a device for the displacement of resources from society to the banks, for the reduction of salary and precarization of work. This is the Union, and it is impossible to come out with political means from a purely financial trap.

Allt pekar mot krig i Europa, menar Bifo, som just nu ser en upptrappning mot en ny militärkupp i Grekland. Utifrån har vi Ryssland som rustar, där “Putin försöker driva in kilar i enigheten inom EU genom med hjälp av Ungern, Grekland och Italien”. Inifrån en högerradikal mobilisering, ledd av franska Front National och med öppen uppbackning från Putins regim. Därtill ytterligare en högerradikal mobilisering under islamistiska förtecken, även om salafijihadismen är ett globalt fenomen hör det till strategin att skapa söndring just i Europa. Vi har en ständigt pågående massdöd i Europa som falsifierar alla vackra ord om mänskliga rättigheter från unionens ledare. Vi har den demografiska oron över en åldrande befolkning. Och så har vi skuldkomplexet och den finansiella kollapsen som bara fortsätter att rulla på, inte bara i Grekland.

“Prepare for war”, skriver Bifo, men vad menas med det? En lös formulering om att förvandla det “deras imperialistiska krig” till “vårt revolutionära krig” ger föga vägledning.
Å andra sidan är väl knappast Jürgen Habermas mer konkret i sina maningar till att rädda EU. “I de europeiska ödesfrågorna måste det vara medborgarna, inte bankerna, som har sista ordet”, skriver han. Som om det inte bara fanns en given lista på “ödesfrågor”, utan även en europeisk identitet, alltså en överenskommelse om att “Europa” är det givna ramverket för att söka svaret på dessa frågor. Mycket har skett sedan 2003.

Flattr this!

av rasmus den July 03, 2015 06:20

July 01, 2015

Ubuntu.se

Linux Mint 17.2 'Rafaela' available now for download

If you have never tried Linux Mint, you are doing yourself a huge disservice. It is a fantastically refreshing distribution -- built on the dependable Ubuntu -- that makes using a Linux-based operating system an absolute treat.

Typically featuring two desktop environments -- Mate and Cinnamon -- users can select an interface that meets their needs. Cinnamon in particular is very pretty, and has a traditional start menu that Windows defectors will appreciate. Today, Linux Mint 17.2 'Rafaela' reaches a "final" release. If you are using Linux Mint already, you should definitely upgrade, while Linux-curious outsiders should consider it too.

The "shipping" Linux

July 01, 2015 03:54

June 29, 2015

Ubuntu.se

Hey gamers! DirectX 11 is coming to Linux thanks to CodeWeavers and Wine

The DirectX 11 support coming to CrossOver and Wine will let more Windows games 'just run' on Linux.

The chains are loosening. DirectX still binds many PC games to Windows. Now, CodeWeavers expects CrossOver to support DirectX 11 by the end of the year, with Wine gaining compatibility shortly afterwards.

In other words, more Windows PC games will “just run” on Linux, and it’ll be easier for developers to package those games with compatibility

June 29, 2015 22:01

June 28, 2015

Ubuntu.se

Will I Have the Latest Software Versions in Ubuntu with Snappy?

Why is so hard for Ubuntu to have up-to-date packages

I don't know about you, but I like my Linux distribution of choice to have the latest software versions installed, always. I like to know that I am using an up-to-date operating system. Is that so hard? Apparently yes, if you're using Ubuntu.

This is something that has been on my “frustrations list” for a very long time now. It is the main reason behind my decision of not using Ubuntu as my main operating system,

June 28, 2015 17:05

June 27, 2015

Ubuntu.se

Ubuntu Linux 15.10 'Wily Werewolf' Alpha 1 now available

Ubuntu is one of the most popular Linux distributions -- arguably the most popular -- which is very much deserved. Canonical has taken the complicated and intimidating world of Linux and transformed it into an inviting operating system for the masses. While not as user-friendly as Windows or OS X, Ubuntu is certainly easier to use than Fedora or the dreaded Arch.

Today, Canonical announces that the next version of Ubuntu -- 15.10 'Wily Werewolf' -- reaches Alpha status. If you are a fan of the Unity desktop environment, however, you are not in luck. Alpha releases only represent the other flavors of the distro. Sadly, Ubuntu GNOME (my favorite) and Xubuntu are not yet available.

June 27, 2015 15:03

June 26, 2015

Copyriot

Är fysiska bokhandlar ett självändamål? Nej, men nätbokhandeln är inte tillräcklig som ersättning

Jag skriver i Expressen om bokhandlarnas eventuella fortlevnad. En lätt redigerad version av mitt blogginlägg från i måndags. Texten utmynnar i ett förslag om att seriöst överväga fasta bokpriser som kulturpolitiskt redskap även i Sverige. Jag påstår inte att det är en idealisk lösning, men det är förvånansvärt svårt att finna hållbara motargument – bortsett från den marknadsliberala dogm som säger att böcker måste betraktas som vilken annan vara som helst.

Jag har noterat att vissa missförstått min artikel. De tror att mitt syfte är att till varje pris försvara Hedengrens bokhandel, som efter 118 år på Stureplan har svårt att överleva. När kulturartiklar delas via Twitter och Facebook finns det alltid de som bildar sig en uppfattning efter att bara ha läst ett fåtal rader. Visst råkar jag nämna just Hedengrens i början av texten, men det var ju bara en aktualitet att ta avstamp i.

Egentligen är jag inte så intresserad av just Hedengrens, framför allt inte av dess placering på Stureplan. Vad saken handlar om är existensen av oberoende kvalitetsbokhandlar – inte bara i Stockholm, utan över hela landet.

Vad menas med en kvalitetsbokhandel? Många skulle nog säga att det är en bokhandel med ett stort utbud av kvalitetslitteratur, vad man nu lägger i det begreppet. Jag tänker lite annorlunda. En kvalitetsbokhandel är en bokhandel vars utbud och skyltning grundas i en självständig bedömning av litterär kvalitet – i motsats till bokhandelskedjorna, där det går ut centrala direktiv om vilka böcker som ska marknadsföras.

Är det helt säkert att sådana kvalitetsbokhandlar är ett nödvändigt inslag i en litterär offentlighet? Nej. Det går att tänka sig andra lösningar, där nätbokhandlarna får ta över all försäljning, samtidigt som det skapas nya möjligheter till provbläddring, antingen i visningsrum eller via digital simulering. Det går att tänka sig att bibliotekens uppdrag vidgas radikalt. Jag skulle älska en visionär diskussion om sådana saker. Att kasta fram förslaget på fasta bokpriser är för mig bara ett litet steg i en sådan riktning.

Flattr this!

av rasmus den June 26, 2015 18:23

Ubuntu.se

Kubuntu 15.10 Could Be The End Of The Road

While tensions appeared eased yesterday between the Ubuntu and Kubuntu camps with Jonathan Riddell stepping down from his leadership roles, that may not be the end of the story.

Kubuntu's future is now being put under the microscope. In particular, the Kubuntu 15.10 Alpha 1 release notes mention at the top, "The Kubuntu team are committed to releasing 15.10 in October. Updates, bug fixes and future releases are currently uncertain." Basically the official statement is that the future past

June 26, 2015 15:49

Copyriot

Apple vill sälja in en “mänsklig” musiktjänst, medan Spotify satsar ännu hårdare på att automatisera musikflödet

Ett intressant mönster börjar framträda i den stegrande maktkampen mellan Spotify och Apple. Eller tja, intressant och intressant… Mönstret består i en lika tradig som välbekant dikotomi, den mellan människan och maskinen.

Apple Music vill vara “människan”.
Spotify vill vara “maskinen”.

Självklart är det hela ett skådespel. Varuproduktion kan aldrig vara “rent mänsklig” eller “rent maskinisk”. Det spelar ingen roll om varan som ska produceras är en inlagd strömming eller en strömmande musiktjänst. Kapitalet är alltid en “sammansättning” (c+v, för att tala med Marx).

Nu talar vi närmare bestämt om en viss komponent som finns i de båda musiktjänsterna: rekommendationssystemet.
Under de senaste fem åren har trenden hos bl.a. Spotify varit att röra sig bort från sökrutan, mot att servera användaren personliga musikrekommendationer. Tiden är förbi då det räckte att rekommendera enskilda artister. Nu gäller det att skapa ett radioliknande flöde i form av en uppsättning spellistor anpassade till varje känsloläge och aktivitet.

Frågan är alltså hur man bäst kan tillverka dessa spellistor. Här ställs företagen inför ett val mellan två produktionsmetoder (det handlar inte om antingen-eller, utan om var tyngdpunkten ska läggas):
Expertmetoden – att avlöna människor med expertkunskaper inom musik som får ansvar för att sammanställa spellistor.
Algoritmmetoden – att utveckla mjukvara som kan analysera stora mängder data, både över musikens ljudegenskaper och över människors lyssnarbeteenden, i syfte att automatisera skapandet av spellistor.

Spotify tvekade länge mellan de två riktningarna. Det är bara att se på företagets tre uppköp för att få en grov skiss på hur utvecklingen gått.
Våren 2013 gjorde Spotify en satsning på expertmetoden genom att köpa upp Tunigo. Man har också fortsatt att anställa musikredaktörer på de olika lokalkontoren.
Våren 2014 togs dock ett ännu större steg åt algoritmhållet med uppköpet av Echo Nest (som för övrigt hade drivit Spotifys radiofunktion ända sedan slutet av 2011).
Och nyss blev det känt att Spotify har köpt upp ännu ett företag inom dataanalys: Seed Scientific. Syftet är enligt uppgift att satsa ytterligare på automatiserade musikrekommendationer samt riktad reklam. Techcrunch skriver:

Spotify seems to be betting on data. If it can offer more accurate recommendations of what to hear, it could solve on-demand streaming’s biggest problem: having an empty search box connected to the entire history of recorded music, but no idea what to play next.

Spotifys storsatsning på dataanalys kontrasterar en smula mot de strategiska val som kommunicerats av Apple Music (f.d. Beats Music). I början av året köpte Apple förvisso upp företaget Musicmetric, som förefaller syssla med ungefär detsamma som Echo Nest. Samtidigt som Spotify köpte Echo Nest i fjol, köpte Beats upp företaget Topspin vars verksamhet kretsar kring att marknadsföra “the artist-fan relationship” – vilket trots allt är en mer “mänsklig” sida som Spotify har prioriterat bort. Ändå är det osäkert om dessa uppköp i sig kan tolkas som ett tecken på att Apple valt en annan strategi än Spotify.

Måndagen den 8 juni kom till slut den officiella presentationen av Apple Music. Vad alla frågade sig var hur tjänsten skulle skilja sig från Spotify. Tidigare hade det ryktats om priskonkurrens, om att Apple skulle erbjuda en längre månadskostnad än Spotify. Så blev det inte. Båda lägger sig på standardnivån av tio dollar (tio pund, tio euro, tio tiokronor).

I stället valde Apple att spela ut människan mot maskinen. Ett budskap i videopresentationen av Apple Music lyder:

There needs to be a place where music is treated less like musical bits and more like the art it is.

Udden är riktad mot Spotify, som enligt Apple är en simpel “utility”. Spotify är en standardtjänst utan finess. Kyligt och algoritmstyrt.

Apple Music, däremot, ska vara mänskligt. Där ska “människor, inte algoritmer” lotsa lyssnarna till nya musikupptäckter. Det betyder inte att allt ska kretsa kring ett enda “socialt” flöde för okontrollerat skickande av musiktips kors och tvärs, som på Facebook. Nyckelordet för Apple är i stället att det ska finnas experter med uppdrag att rekommendera musik åt massorna. Vissa människor är mänskligare än andra.

Jimmy Iovine på Apple beklagar sig i en intervju över omänskligheten i musikindustrin, som blir “allt mer begränsande”, alldeles för välkalkylerad. Alla jagar bara efter nästa musikaliska klickmonster, säger han, men all musik lämpar sig inte som internetmem. (En korrekt analys.)

You have to humanise it a bit, because it’s a real art to telling you what song comes next. Algorithms can’t do it alone. They’re very handy, and you can’t do something of this scale without ‘em, but you need a strong human element.

Det hela är såklart ett skådespel. Men det är slående hur starkt Apple går in för att lansera bilden av sin musiktjänst som “mänsklig”, i kontrast till Spotifys omänskliga algoritmer. Ännu mer slående är att Spotify inte har svarat genom att framhäva sina egna mänskliga musikexperter. Tvärtom signalerar uppköpet av Seed Scientific att Spotify vill satsa ännu hårdare på dataanalys som grund för urval.
Vilken linje (om någon) som går vinnande ur striden kan ingen veta. Insatserna är nu väldigt höga.

Flattr this!

av rasmus den June 26, 2015 07:00

June 25, 2015

Ubuntu.se

The best Ubuntu phone has the most convoluted purchasing scheme

Meizu's MX4 Ubuntu Edition approaches flagship phone status, but makes buyers jump through hoops to get one.

After months of anticipation, the high-end Meizu MX4 Ubuntu Edition smartphone is going on sale—sort of.

As expected, the MX4 is only available in Europe, but even if you meet the geographical requirements, getting your hands on one takes legwork. Meizu has set up an online game that involves scrolling around and clicking on icons to reveal interesting

June 25, 2015 18:11

Copyriot

Boksidan – den streamade textvarans atom

Vi konstaterade just att streamingtjänster som Spotify betalar ut ersättning inte per minut, utan per låtlåten är den streamade musikvarans atom.
Hur ser det då ut i fråga om andra medieslag? Härom dagen kungjorde Amazon en viktig förändring i ersättningsmodellen för streamade e-böcker: i stället för att betala ett visst belopp per bok, ska de betala ett visst belopp per boksida.
Det gäller bara för det författare som väljer att publicera sig själva direkt på Amazon, utan att gå via förlag. För den breda, kommersiella bokmarknaden gäller (än så länge) andra ersättningsregler. Men förändringen är principiellt intressant. Felix Stalder kommenterar:

Ah, there’s nothing that cannot be further sliced, broken down and re-bundled. First the music album, then newspaper, now the book.
Pay per page. How long before there will be scripts that turn the page, for books you don’t want to read, but still want to support the author?

Möjligheterna att manipulera systemet – likt nya hacket Eternify – är värda att klura på. Men bortsett från detta, hur förändras incitamenten för litterär produktion?

1. Böcker som lyckas fånga läsarens uppmärksamhet ger bättre utdelning än böcker som påbörjas utan att avslutas.
2. Långa böcker blir potentiellt mer lönsamma än korta böcker.

Här skapas alltså ett incitament för författare att förlänga sina böcker. Enklaste sättet är, som varje student vet, att lösa saken typografiskt, exempelvis genom större radavstånd. Sådant vill Amazon förhindra:

To prevent authors beating the system by enlarging the type and spreading out their work over a larger number of pages, Amazon has developed a “Kindle Edition Normalised Page Count” (KENPC) which standardises font, line height and line spacing.

För den som vill klämma mesta möjliga kräm ur systemet återstår då att förlänga själva texten. Täta radbrytningar är bättre än långa stycken! Korta rader ger pluspoäng! Allra bäst är att fylla facklitteraturen med långa punktlistor och skönlitteraturen med långa dialoger satta i talstreck:
– Nähä?
– Jo.
– Menar du det?
– Ja.
För varje ny rad rasslar en bråkdels dollar ner i maskinen.

Notera också att Amazons system tycks förutsätta att en bok består av ren text. Om man skulle tillåta illustrationer blir ersättningssystemet genast väldigt lätt att manipulera. Om man skrivit en bok vars text fyller 100 sidor finns det få skäl att inte använda enkla illustrationer, som läsaren snabbt bläddrar förbi, för att få boken att fylla 1000 sidor. Tiofalt större avkastning!

Jämförelser mellan litteratur och musik är vanskliga. Men att betala ersättning per bok har onekligen likheter med hur Itunes, Spotify och andra musiktjänster betala ersättning per låt. Viktigast är då att dra åt sig uppmärksamhet till en titel och behålla den så länge som krävs, t.ex. 30 sekunder.
Amazons nya system att betala per boksida påminner mer om att betala för musiken per minut, som t.ex. är fallet i traditionell radio. Då premieras verk som inte bränner av allt krut i titeln eller inlednigen, utan håller någon form av jämn standard. Vad nu “jämn standard” betyder.

Många kommentarer har varit negativt vinklade: Amazon tvingar författare att skriva fängslande böcker! De som inte lyckas behålla läsarnas intresse kommer att straffas med sänkta ersättningar!
Så kan man ju se det. Och det finns en hel massa skäl att betrakta Amazon som en ondskans axelmakt på bokmarknaden. Men varför skulle de bli mindre onda av att betala ut sina futtiga ersättningar per bok, oavsett bokens längd?

Sam Sundberg skriver mycket klokt om saken och riktar uppmärksamheten mot det verkliga problemet:

Det finns ett inneboende hot i e-böckerna, men det är inte att oläsliga författare får sämre betalt, eller för den delen att fina gamla bokhandlar utan kundunderlag tvingas stänga. Hotet från e-böckerna är att de gör läsningen privat, att de gömmer litteraturen bakom små ikoner i mobiltelefoner.

Flattr this!

av rasmus den June 25, 2015 14:49

June 24, 2015

Copyriot

Låten – den streamade musikvarans atom

Kulturens inträde på en marknad innebär alltid dess atomisering, i mycket konkret bemärkelse. Någonstans måste det finnas ett fäste för prislappen. En kulturens minsta enhet, ekonomiskt odelbar. Vilket atom som gäller kan variera över tid och mellan medier.

Musikens atom var under en lång tid skivan. På skivan satt prislappen. Att köpa enskilda låtar gick inte för sig. Under ett halvsekel präglades populärmusiken av sin trygga inramning i album och singlar, även om hemkopiering på bandspelare innebar en begynnande upplösning av denna ordning.
Parallellt med detta sändes musiken under 1900-talet även i radio och tv samt strömmade ur högtalare på offentliga platser. Även dessa bruk kom, med hjälp av upphovsrättslagen, att inordnas i varuformen (vilket jag skrivit om utförligt i min avhandling). Musikens varuform fick i dessa sammanhang en annan atom: minuten, eller rentav sekunden. Ersättningen för radiomusik har alltid utgått per tidsenhet. En lång låt ger mer betalt än en kort låt.

På 2000-talet har denna ordning rubbats. Först kom nedladdningsbutikerna, med Itunes i spetsen, som satte prislappen på enskilda låtar. I allmänhet gällde samma standardpris ($0.99) för varje inköpt “atom” – oavsett om låtens längd var en minut eller en timme. Skivbolagen gnällde lite över att ha förlorat albumets lukrativa atomstatus, men anden var liksom ute ur flaskan.

Sedan kom streamingtjänster som Spotify, vilka kan ses som en hybrid av nedladdningsbutik och radiokanal. När det gällde att fästa en prislapp på musiken fanns alltså ett val mellan två mediehistoriska kontinuiteter. Skivbolagen valde att gå på den förstnämnda; att befästa samma princip som fastslagits av Itunes. Den streamade musikvarans atom är alltså inte minuten, utan låten.

Spotify alltså i princip samma ersättning för varje spelad låt, oavsett låtens längd. Låten registreras som spelad efter 30 sekunder. Vad lyssnaren gör därefter spelar ingen roll.

Den nya ordningen skapar bestämda incitament för kommersiell musikproduktion:

  1. Korta låtar lönar sig bättre än långa. Särskilt om man kan förmå lyssnaren att lyssna på hela album, blir det viktigt att maximera antalet spår hellre än antalet minuter. Om det är möjligt att dela upp en låt i två spår bör detta göras – det kan ge dubbel ersättning från Spotify.
  2. Låtens början är det absolut viktigaste. Huvudsaken är att behålla lyssnarens uppmärksamhet i 30 sekunder. Därefter säger kassaapparaten pling och pengarna trillar in, oavsett om lyssnaren då tröttnar och skippar vidare till nästa spår.

Hur stor betydelse har dessa incitament för vilken musik som produceras idag? Det är mycket svårt att säga, men att det har viss betydelse står utom tvivel. Jag har hört en del anekdoter om musikproducenter som på ett ganska cyniskt vis strukturerar sina låtar så att allt krut läggs i de första 30 sekunderna, då lyssnaren måste hållas kvar – resten av låten är mest upprepningar. (Jag är mycket nyfiken på att höra fler anekdoter.

Den här utläggningen var från början mest tänkt som en introduktion till ett inlägg som skulle handla om Amazons nya ersättningssystem för e-böcker, där boksidan blir varuformens atom – med diverse lustiga följder. Men det får vänta till i nästa inlägg.

Flattr this!

av rasmus den June 24, 2015 16:16

Ubuntu.se

Red Hat enters mobile software market with Samsung

Red Hat has long been a power in Linux servers. Now, with a new software stack and a partnership with Samsung, the Linux giant is going for mobile business users.

What do you do when you're king of the Linux server mountain and you want more? In Red Hat's case, you develop a new mobile software stack, Red Hat Mobile Application Platform (RHMAP), and you

June 24, 2015 03:36

June 23, 2015

Ubuntu.se

Glorious Ubuntu Convergence Demonstrated with the Notes App

Canonical's convergence plan is coming together

The Ubuntu platform is moving towards its convergence goal, and the developers are getting closer to it. Applications like Ubuntu Notes show just how close the mobile and desktop platforms are, in terms of the underlying code and design.

There is no secret that Canonical is trying to unite the mobile and desktop platforms into a single codebase, and this goal no longer seems to be a distant achievement for them. They have been working on platform convergence for a few years now, and the first results are already here in the form of Unity 8 and Mir. Those are just a couple of technologies, but the Ubuntu

June 23, 2015 18:04

Copyriot

K201: Är vi på väg in i ännu en global recession? Vilka stimulanser återstår nu?

För en månad sedan uppmärksammades en ny rapport från chefsekonomen på HSBC, som är en av världens största banker: “The world economy’s titanic problem“. Där varnas för att världsekonomin är på väg mot ännu en rejäl nedgång, bara sju år efter de senaste superkraschen. Skillnaden är att den politiska ammunitionen nu i hög grad är förbrukad, med styrräntorna parkerade kring nollpunkten. Ur rapportens avslutningsord:

Finally, it may seem that the global financial crisis was only a short while ago but we are now six years into economic recovery, at least in the US. Recessions don’t come along like clockwork but, nevertheless, history suggests that we are now closer to the next recession than the last one. We may not know what will cause the next downswing but, at this stage, we can categorically state that, in the event we hit an iceberg, there aren’t enough lifeboats to go round.

En matig sammanfattning av rapporten finns i The Telegraph: “HSBC fears world recession with no lifeboats left“.

En global nedgång kan utlösas på flera sätt. Exempelvis från Kina, vars tillväxt börjar stagnera samtidigt som finansbubblorna växer på i rent hysterisk omfattning. Ett möjligt scenario är att de kinesiska myndigheterna väljer att låta landets valuta, renminbin, flyta fritt, det vill säga stiga drastiskt i värde. Följden skulle bli fallande priser på alla de råvaror som Kina importerar, vilket skulle slå hårt mot de länder som är beroende av export till Kina och som redan känner av sjunkande efterfrågan, exempelvis Australien, Brasilien och Sydafrika. Eftersom det är Kinas import som styr priset på järnmalm, får detta även stor betydelse för Sverige.

Ett intressant diagram visar på Kinas bidrag till den globala tillväxten under 2010-talet.

Det ser liksom ut att finnas en “normal” nivå, där Kina står för 20 % av den globala tillväxten. Detta rubbades när Kinas inledde sitt ofattbart omfattande stimulansprogram som skulle kompensera för minskad export i världskrisen. Den mest uppenbara effekten har varit byggen av enorma spökstäder. Mellan 2011 och 2013 förbrukade Kina mer cement än vad USA gjorde under hela 1900-talet! Stimulanskalaset resulterade i att Kinas andel av den globala tillväxten år 2012 plötsligt sköt upp till 85 % – en siffra som indikerar en händelse av världshistorisk vikt. Fast det varade inte så länge. Under perioden 2013–2015 har Kinas andel åter börjat sjunka ner mot 20 %. Det har redan slagit hårt mot exportindustrin i Ryssland, Brasilien, Argentina och Venezuela. Det kommer slå ännu hårdare om Kina låter sin valuta stiga i värde.

Och USA? Där verkar ekonomin just nu ha landat i vad som officiellt räknas som ett stillestånd: mindre än två procents tillväxt, två kvartal i rad.

Skulle draghjälpen alltså komma från Europa? Det låter ju närmast löjeväckande. Men det verkar just nu vara den förhoppning som gäller, att döma av den försiktiga formulering som återges i The Telegraph: “It is far from clear whether Europe can act as an engine of world recovery.”

Vilka stimulanser ska möta nästa nedgång? Räntorna kan inte bara fortsätta ner under nollpunkten. Inte heller går det att köra på med “kvantitativa lättnader” i år efter år. Därför föreslår HSBC:s chefsekonom att dörren hålls öppen för en drastisk och mycket riskabel metod för stimulans, som alldeles säkert kan vända deflation till inflation:

It’s called helicopter money. It works only if the fiscal and monetary authorities work together not only to expand the supply of money but also to guarantee the extra money is spent rather than saved. The finance ministry announces a large increase in government borrowing funded by bond sales not to the public but, instead, to the central bank. The newly-issued money is then used to provide a “monetized” tax cut or increase in public spending. In other words both the supply of money and its velocity rise, virtually guaranteeing an acceleration in the growth rate of nominal GDP. The likelihood in the short term would be a rise in both prices and quantities.
If, however, the benefits of this policy are so blindingly obvious, why has no government or central bank so far fully gone down this “irresponsible” path? The answer is simple. Monetized deficit financing can all too quickly lead to a loss of faith in the integrity of a country’s monetary and financial institutions. The risk is a mixture of currency collapse on the foreign exchanges and, eventually, a revulsion towards money that would create a world of hyperinflation. Preserving the integrity of our monetary and financial institutions is an important public good: risking another 1920s Weimar or modern-day Zimbabwe doesn’t make a whole lot of sense

Begreppet “helikopterpengar” sägs komma från Milton Friedman, som föreslog att centralbankerna alltid kan bekämpa deflation genom att slumpmässigt strössla sedlar från himlen. Men han var knappast seriös och tog i vilket fall ingen hänsyn till vad penningpolitiken gör med tilltron till statsmakten. För det är inte svårt att räkna ut att en helikopterstimulans kommer att rubba statens och bankernas legitimitet. Vad som sedan händer är nästan omöjligt att sia om.

Flattr this!

av rasmus den June 23, 2015 12:42

K200: Sommaren börjar, jorden går under

Jorden är inne i en ny utrotningsfas. Förra gången vår biosfär genomgick en evolutionär kris av motsvarande slag var för 66 miljoner år sedan, ni vet när dinosaurierna dog ut. Nu är vi där igen – åtminstone enligt en ny rapport från en forskargrupp på universiteten i Stanford, Princeton och Berkeley.
Rönen har fått stort internationellt genomslag. Samtidigt kan det noteras att en av forskarna är Paul R Ehrlich, en övertygad malthusian som redan för ett halvsekel sedan kallade den växande befolkningen för en “cancer” som måste “avlägsnas”. (Läs mer om honom i inlägget om malthusianismens idéhistoria.)

Vad dessa forskare säger är ändå inget som bara kan viftas bort. Utrotningen av arter sker nu 10 till 100 gånger snabbare än vad som anses vara normalt. Förra året hävdade en annan forskare att utrotningstakten har ökat 1000 gånger. Desto större är samstämmigheten om varför så många arter utrotas. Bortsett från klimatförändringarna, handlar det särskilt om det samtida jordbrukets former och omfattning. Värsta boven är det västerländska köttätandet. Innan detta sekel är slut räknar forskarna med att vi inte längre har några bin som kan pollinera växter, vilket skulle få katastrofala konsekvenser för matproduktionen. En av många katastrofer som sammantaget, om inget drastiskt görs – om vi ska tro den senaste forskarrapporten – kommer att leda till att människan dör ut.

Hur tas då nyheten emot i Sverige? “Slutet kan vara nära” står som rubrik på SR.

På radion talar professorerna om en förstående massdöd. Reporten undrar vad det största problemet skulle vara med detta. Hallå? Undergångskänslan bara rinner bort.
“Vi kommer leva på en planet där de levande avundas de döda” säger professorerna. Kanske hade de fått ut mer av att intervjua en psykolog.

Bilderna i inlägget är inlänkade från The Guardian.

Flattr this!

av rasmus den June 23, 2015 09:23

June 22, 2015

Marcus Rejås

Tagna på sängen

För exakt 10 år sedan skrev jag ett inlägg med titeln ”Tagna på sängen”. Det handlade om besvikna Microsoftkunder som upptäck att Microsoft kunde nedgradera supporten på Windows 2000 och ta betalt (duktigt betalt) för att förlänga den.

Detta har hänt flera gånger. Till exempel när samma företag slutade underhålla Visual Basic vilket var ungefär samtidigt om jag minns rätt. Då skulle ju värden gå under och massa programvara behöva skrivas om. Man skapade upprop som krävde att Microsoft fortsatte med produkten.

Herrejösses, den ”Vad var det vi sa?” hade inte kunnat vara tydligare. Det var nästan roande att se hur kunder kräver att företaget håller kvar en produkt som företaget anser är slut och inte vill ha.

Jag behöver väl knappast skriva vad som hade skett om det var fri programvara?

Angående ”Vad var det vi sa?” så lovar jag att det finns flera!

av Marcus Rejås den June 22, 2015 21:48

Copyriot

Bokhandlarna kommer inte att räddas av konsumentmakt

Hedengrens bokhandel, som funnits på Stureplan sedan 1897, kan tvingas stänga. Det är skittrist, men knappast förvånande. Bokhandlarna kläms mellan fastighetsägare och nätjättar, mellan höjda butikshyror och pressade bokpriser.

När jag utgav min första bok gladdes jag enormt över att Hedengrens valde att skylta med den. Men jag noterade också att den var dubbelt så dyr där som vid beställning direkt från förlaget.

Hedengrens ägare förklarar att butiken blivit mer och mer av ett “showroom”, dit folk kommer för att upptäcka böcker, bläddra lite och avgöra om de är värda att köpa. Om det blir något köp, sker det i nätbokhandeln. Där är ju priset ofta en hundralapp lägre.
Även jag har gjort exakt så. Även om jag köpt en hel del böcker på Hedengrens, har det bara varit på rea. Jag hör alltså inte till dem som frivilligt betalar hundra spänn extra per inköpt bok bara för att ge mitt stöd till en butik på Stureplan, eller i Götgatsbacken. Och jag har aldrig så bråttom att jag inte kan vänta en vecka på att få hem en bok.

Varför bryr jag mig ändå om Hedengrens överlevnad? Det handlar alltså inte om min möjlighet att konsumera, eller ens att använda bokhandeln som “showroom”. Och det definitivt inte om att kvalitetsbokhandlar “skänker atmosfär” som “bidrar till att lyfta staden”. Däremot är det väl klart att varje vettig människa blir förbannad vid tanken på att en bokhandel ska tvingas lämna plats åt ännu ett H&M eller ett strömlinjeformat kafé.

Jag tror faktiskt att vi måste erkänna bokhandelns betydelse just som “showroom”, även om detta uppvisande nu tenderar att tappa sin koppling till själva försäljningen. Nätbokhandlarna erbjuder ju ingen provbläddring av böckerna de säljer, vilket är en stor brist. För övrigt är det inte bara böcker som visas upp, utan även författare: Hedengrens hör till de bokhandlar som jobbar aktivt med författarsamtal.
I det större perspektivet handlar det om att förankra ett urval i det fysiska rummet. Jag skrev en massa om detta i Boken & Biblioteket – då mest om bibliotek och antikvariat, men allt jag skrev gäller även för en bokhandel som Hedengrens. Litteraturutredningen (2011) argumenterade klokt för att bokhandlar fortfarande kan fylla “en viktig funktion i det litterära systemet”.

Så hur ska Hedengrens räddas? Det vanligaste svaret tycks lyda: konsumentmakt. “Ta ansvar, köp böcker”, skriver ett upprop som fått drygt tusen anhängare på Facebook. “Folk måste lära sig betala“. (Folk?)

På samma nivå lägger sig DN:s kulturredaktör Björn Wiman: “enda sättet att rädda bokhandeln är att vi börjar göra det igen” (handlar böcker på Hedengrens alltså).
“Enda sättet?” Kulturredaktören borde veta bättre. Självklart finns det andra sätt att rädda bokhandeln än att “vi” gemensamt beslutar oss för att donera en extra hundralapp varje gång vi köper en bok. Ärligt talat, tror nån att det kommer att hända? Att det är en hållbar metod i längden?

Under loppet av 1900-talet genomfördes en lång rad kulturpolitiska räddningsaktioner för olika kulturyttringar. Kanske fanns det då någon Björn Wiman som menade att “enda sättet” att rädda symfoniorkestrarna skulle vara att “vi” fortsatte att betala allt högre priser för konsertbiljetter. Dessbättre fanns det då andra som hade större visioner. Symfoniorkestrarna överlever i dag till stor del på statsbidrag, vilket jag misstänker att Björn Wiman ser som en självklarhet.

Vore det en klok idé med kulturpolitiskt stöd till bokhandlar? Saken är åtminstone värd att diskutera. Stödet kan ta sig en rad olika former.
En möjlighet är att ge direkta stöd till bokhandlar vars verksamhet hålla särskilt hög klass. Någonting sådant har redan införts i liten skala, på förslag från Litteraturutredningen: ett stöd till litterära evenemang i bokhandeln.
En annan möjlighet är att återinföra de fasta bokpriserna, vilket i ett slag skulle förändra konkurrensen med nätbokhandeln. Visst skulle det betyda högre snittpriser på böcker, men också en möjlighet för bokhandlare att inte bara överleva, utan upprätthålla ett brett utbud. Erfarenheterna är tydliga och bekräftas av forskning. Sverige har tidigare tillämpat systemet. Bland de länder i Europa som fortfarande har fasta bokpriser finns Tyskland, Frankrike och Norge. Där kryllar det av kvalitetsbokhandlar i storstäderna. Faktiskt. Så visst går frågan att lösa även utan att moralisera över att bokköpare i dagsläget väljer bort att betala en hundralapp extra.

Flattr this!

av rasmus den June 22, 2015 20:22

Ubuntu.se

7 Elementary OS Freya Tweaks to Make the Platform Even Better

So you’ve installed Elementary OS Freya and found it pretty rock solid. The more you use it, the more you like it. There’s a reason for that...Elementary OS Freya is one of the hottest Linux distributions available at the moment. It’s rock solid, elegant, and easy enough for anyone to use. But as you dig a bit deeper, you find there are certain aspects that require a bit of tweaking or additional software.

If you want to skip the exploration phase and get right to the tweaking of Elementary OS Freya, I have a short list of things you should immediately do, upon finalizing your installation.

June 22, 2015 12:19

Copyriot

K199: Om jordbrukets mekanisering, Bordiga, “fullständig” kapitalism och frågan om vad som förfaller

Förra inlägget strandade, som många inlägg i den här serien, vid frågan om vad som befinner sig i ett utdraget förfall. Ordet kan tyckas laddat med värderingar, men borde egentligen kunna användas mer neutralt. Givetvis lever vi mitt i sammanbrottet, såtillvida att en massa faller samman hela tiden, samtidigt som andra saker träder fram.
Att lista de olika förfallen leder i sig ingenstans. Tänkandet börjar med misstanken om att olika förfallsfenomen hänger samman, att de har en gemensam grund. Att det inte bara är enstaka institutioner eller populationer som faller, av olika skäl, utan att de alla hör till en gemensam totalitet som har passerat sin historiska kulmen.
Någon påstod att det skulle vara “den industriella civilisationen” som befinner sig på fallrepet, men det finns goda skäl att vara skeptisk till allt tal om civilisationer, särskilt i ett underförstått plural.
Vi återkommer ständigt till hypotesen om att det är kapitalismen – en singulär historisk process – som rör sig mot (eller genom) sitt sammanbrott. Så vad är, eller vad var, kapitalismen? Citerar ånyo ur en bloggpost på Konflyktlinjer:

På en väldigt allmän och civilisatorisk nivå handlar krisen ytterst om att kapitalismen historiskt var en industriell revolution i ett agrart samhälle, varför kapitalismen på så sätt kan sägas vara synonym med industrialisering. Men när kapitalismen sedan 1970-talet har utvecklats bort från den allt mindre lönsamma industriella varuproduktionens realekonomi, till finanskapitalismens spekulationsekonomi, har det varit en övergång utan ekonomisk bärkraft och stabilitet. Vi tvingas därför att leva på lånad, och därmed skuldsatt tid, i väntan på en ökad tillväxt som det så kallade fiktiva kapitalets köpande och säljande inte kan generera. Allt som börsrobotar, och andra i gebitet, kan generera är spekulationsbubblor i aktier, fastigheter eller obligationer som, när de spricker, måste ersättas med nya, ännu större bubblor.

Vad som sticker ut här är talet om det agrara. Jag uppfattar det som en outtalad hänvisning till den italienske kommunisten Amadeo Bordiga (1889–1970). För denne stod “den agrara frågan” i centrum för definitionen av kapitalism. Det väsentliga består i skapandet av ett system för varuproduktion där de breda massorna inte längre behövs i jordbruket, utan blir tillgängliga för andra industrier.
Det kan uttryckas som att kapitalismen är synonym med den agrararevolutionen, som tog fart i Västeuropa från slutet av 1700-talet, men som på många håll tog lång tid. Det kan också uttryckas som att kapitalismen är synonym med den industriella revolutionen.
Loren Goldner skriver att “för Bordiga var kapitalismen alltså först och främst den agrara revolutionen, det vill säga kapitaliseringen av jordbruket”. Ett svenskt författarkollektiv kokar ner påståendet ytterligare: “Kapitalism är industrialisering”.
På samma tema skriver Motarbetaren att den agrara revolutionen ojämna hastighet förklarar de socialistiska staternas karaktär. Dessa tog helt enkelt på sig uppgiften att genomdriva en ovanligt våldsam industrialisering, först och främst av jordbruket. “De socialistiska staterna var därför, enligt Bordiga, inte statskapitalistiska länder utan länder som utvecklades mot kapitalism. Detta innebär förstås att vi måste omvärdera hela vänsterns historia.”

Men bidrar en sådan analys verkligen till att klargöra varför kapitalismen når en historisk gräns? Skulle denna gräns då vara synonym med en inneboende gräns för den agrara revolutionen? Visst, någonstans går det inte längre att frigöra lika stora massor av arbetskraft från jordbruket. Men nu är det väl knappast brist på arbetskraft som får kapitalismen att kollapsa?

Jag förstår nog hur “den agrara frågan” (Bordiga) kan spela en nyckelroll i att förstå den kommunistiska rörelsens roll i 1900-talets världshistoria. Men jag har svårare att greppa hur den hänger samman med idén om kapitalet som “processerande motsättning” (Marx), eller vad den konkret betyder för förståelsen av sammanbrottstendenser under 2000-talet. Och där blir jag inte ens värst mycket klokare av att läsa Loren Goldner.

Men genom att bygga på Bordiga, lyckas Goldner ändå formulera en definition av vad som utgör ett “fullständigt kapitalistiskt” samhälle. Det handlar om att kapitalet växer “intensivt” (snarare än “extensivt”), vilket kan knytas till det som Marx kallade arbetets reella (ej blott formella) underordning.

låt oss fokusera på den intensiva ackumuleringen, som är sammankopplad med minskandet av den agrara arbetsstyrkan till 5-10 procent av befolkningen, som definitionen av ett ”fullständigt kapitalistiskt” samhälle. Ett fullständigt kapitalistiskt jordbruk är därav en ”amerikansk” mekanisering av jordbruket. I sådana fall löstes inte den ”agrara frågan” i Frankrike 1789 utan mellan 1945 och 1973. Sambandet mellan jordbruk och intensiv ackumulation i industrin är reduceringen av kostnaden för mat procentuellt till en liten del arbetarnas konsumtionskostnader, vilket gjorde att köpkraften för varaktiga konsumtionsvaror (som bilen) blev centrum för nittonhundratalets massproduktion.

Ur sådan synvinkel, skulle Sverige alltså ha blivit “fullständigt kapitalistiskt” först omkring år 1970! Det var då som sysselsättningen i jordbruket började gled under 10 procent av befolkningen. Händelsevis var det även då som tillverkningsindustrin sysselsatte som flest i Sverige. Det var även 1970-talet som markerade starten för vår rådande epok av finansialisering, kriser, bubblor och skuldexpansion. Men jag är fortfarande osäker på hur omedelbart detta skulle kunna ses som en följd av jordbrukets produktivitet eller livsmedelsprisernas utveckling. Någon får gärna försöka sig på en förklaring – med eller utan hjälp av Bordiga.

Flattr this!

av rasmus den June 22, 2015 06:32

June 21, 2015

Ubuntu.se

How To Edit PDF Files In Linux In The Easiest Way Possible

Sometimes you run up in a situation when you need to edit a PDF file in Linux. Like the other day, I was going through an old report which was in PDF format and I saw some typos in it. I was like, I should edit this report but I just had the PDF file. Question arises, how to edit PDF files in Ubuntu?

Now, I remembered that few years ago I used a program called pdfedit but it’s not available in Ubuntu or in any other Linux distributions anymore. Does demise of pdfedit mean that you cannot modify PDFs in Linux? Certainly not. Times have changed now. Earlier you needed to have a dedicated application for this purpose. Don’t get me wrong, there are still plenty of tools to edit PDF files in Linux, but you don’t

June 21, 2015 19:00

Copyriot

K198: När föll Rom? När föll vi, eller vad?

Det handlar om “ett långsamt, motsägelsefullt och utdraget förfall”. Så skriver bloggaren Konflyktlinjer i ett tre veckor gammalt inlägg, som i sin tur bygger vidare på en kommentar som postades här på Copyriot ytterligare tre veckor dessförinnan.

Jag gillar takten på den här konversationen. Jag gillar även att Konflyktlinjer letade fram en gammal artikel av Peter Englund: “När föll Rom? När föll vi?“. Vår bild av Romarrikets fall – som brukar dateras till år 476 – är djupt präglad: “Det skall vara rök på kaotiska gator, där togaprydda personer skrikande myllrar kors och tvärs genom sammanstörtande pelargångar, allt medan bredskäggiga barbarer dekapiterar folk och fä.”
Men för de som levde i Romarriket år 476 utmärkte sig inte detta år nämnvärt jämfört med de år som kom före eller efter. Saker hade sin gilla gång. Peter Englund sammanfattar:

Det är “Business as usual”. Detta blev än mer tydligt efter det att goterhövdingen Teoderik [år 493] tagit både makten och livet av gamle Odovakar: i staden är äretitlarna och ämbetena de samma som förr, där förekommer samma processioner och samma utdelande av bröd och kött, samma musik, pantomimer och gladiatorspel som förr. Kanske bara lite malätet och varje år ett litet grand mindre och sämre än det föregående. Men vem bryr sig?

Med detta i åtanke är det än mer tänkvärt vad Konflyktlinjer skriver om att datera kapitalismens epok:

jag tror det kan vara bra med en viss ambivalens när det gäller stora civilisatoriska frågor – för kanske lever vi redan i effekterna av kapitalismens slut? Kanske borde frågan vara: När föll kapitalet? Eftervärldens eventuella historiker kommer kanske att hävda att vi, på det tidiga 2000-talet, redan bebodde kapitalets ruiner. Vi vänjer oss ju vid det mesta, så kanske vill vi bara inte erkänna faktum, utan hellre låtsas som om nästan ingenting har hänt och leva i fiktionen?
Det finns också ett pedagogiskt problem med krisdiskussioner då föreställningen om en föregående guldålder och det nära förestående fallet är en uråldrig europeisk tankefigur.

En tänkvärd essäist i dessa ämnen är även “ärkedruidenJohn Michael Greer – alldeles oavsett alla invändningar man kan vända mot tragiska kristeorier i allmänhet, eller mot hans ekomysticism i synnerhet. För få har som Greer funderat över de olika sätten att tänka “kollapsen”. I en av hans senaste bloggposter kritiserar han några vanliga bruk av sammanbrottsteorierna: exempelvis som ursäkt för passivitet, eller som projektionsyta för utopiska fantasier.

Själv tänker sig Greer “en kärv men levbar framtid, där en kraftigt reducerad världsbefolkning återvänder till agrara eller nomadiska levnadssätt på de delar av planeten som inte förgiftats av radioaktiva eller giftiga utsläpp, eller som blivit obeboeliga till följd av långvarig torka eller andra följder av klimatförändringarna”. I denna framtid tänker han sig även att en stor del av vår tids teknologiska landvinningar åter kommer att ha gått förlorade för alltid. Än en gång: det finns massor att invända mot Greers analys av samtiden, mot hans förutsägelser av framtiden och mot den outtalade politiken i hans sammanbrottsteori. Men hans psykologiska observationer kring kris- och sammanbrottsförnekelse är likväl värda att brottas med. Föga förvånande tar även han upp Romarrikets fall:

it’s very easy, and very common, for a society in the dissolution phase of collapse to insist that nothing has changed and pretend to turn back the clock. Depending on just how traumatic the collapse has been, everybody involved may play along with the charade, the way everyone in Rome nodded and smiled when Augustus Caesar pretended to uphold the legal forms of the defunct Roman Republic, and their descendants did exactly the same thing centuries later when Theodoric the Ostrogoth pretended to uphold the legal forms of the defunct Roman Empire.
/…/
The process that’s going on around us is the decline and fall of industrial civilization. Everything we think of as normal and natural, modern and progressive, solid and inescapable is going to melt away into nothingness in the years, decades, and centuries ahead, to be replaced first by the very different but predictable institutions of a dark age, and then by the new and wholly unfamiliar forms of the successor societies of the far future.

För att vara övertydlig, vill jag gärna påpeka för tredje gången att jag tror att John Michael Greer har fel i sin förutsägelse av framtiden. Men jag lutar åt att han har rätt i att vi lever mitt i ett pågående förfall och att vi i princip är oförmögna att inse dess omfattning. Frågan är vad som faller.

Flattr this!

av rasmus den June 21, 2015 05:47