August 25, 2014

Ubuntu.se

Identify PCI and USB Wired and Wireless Driver in Linux No2

This guide shows how you can identify USB Driver Chipset(most commonly Wireless) Information on Linux. Often users troll different forums and blogs to find out they can identify which driver their PCI or USB device is using. This guide applies to all possible scenarios. After reading and following this guide you will be able to identify the followings:

...
...

Summary

I hope this article clears up the confusion on how to detect a driver for a particular USB device.
Those who care directly to this post, I was planning to write a single article on how to identify USB and

August 25, 2014 16:40

August 24, 2014

Ubuntu.se

How to Install Gnome Classic Shell in Ubuntu

If you have installed Ubuntu on your old computer or the low-end netbook, you will know that the Unity desktop manager that comes shipped with Ubuntu is very sluggish and non-responsive at times. This is because the Unity desktop requires powerful hardware to run well. A good alternative is to install the classic Gnome desktop. It is not as resource-intensive as Unity and will work just fine with any older hardware.

Note: The “Gnome classic shell” is now known as “Gnome Flashback.” The user interface remain the same.

Install Gnome Classic Shell In Ubuntu

Installing Gnome classic shell in Ubuntu is really easy. There are two ways to

August 24, 2014 18:57

Wikimedia Sverige

Vad är det effektivaste sättet att lösa kvinnounderskottet på Wikipedia?

Några av de som besökte Wikimania 2014.

Några av de som besökte Wikimania 2014.

I början av augusti ägde årets största Wikipedia-evenemang rum i London, Wikimania. Där deltog ungefär 2000 personer från hela världen i ett program med upp till åtta olika spår samtidigt.

Vi var ett helt gäng som talade svenska där. Det finns några rapporter från de andra svenskarna här, här, här. (Uppdateras när fler rapporter kommer.)

Men de stora poängerna var att delta i föreläsningar och att träffa folk som man inte träffar annars, det vill säga att höra om nya saker, bli inspirerad och hitta de bästa sätten att samarbeta.

Själv hade jag fått ett stipendium för att kunna åka till konferensen. Det tog jag på stort allvar. På samma sätt som Wikimedia Foundation tar alla donationer på allvar och försöker att spendera pengarna så vist och genomtänkt som möjligt. (Allt blir inte klockrent, men man har verkligen ansträngt sig och jag har deltagit i diskussionerna som visar på hur mycket de tänker på att inte slösa med folks pengar.)

Det finns ett par saker som jag själv ser som de stora utmaningarna framöver (något jag har skrivit om i den vetenskapliga tidskriften Culture Unbound):

* Wikipedias utseende och funktioner (om vi inte hänger med i utvecklingen kommer besökarna att överge Wikipedia)

* underskottet av kvinnor

Därför deltog jag så mycket jag kunde i presentationer och diskussioner med de inriktningarna. Tyvärr kunde jag inte delta på Wikimanias hackathon, men det fanns lyckligtvis ganska gott om andra tillfällen att titta på och lyssna till och prata om den tekniska sidan av Wikipedia. Många av dem var också anpassade efter allmänhetens kunskapsnivå, snarare än att enbart rikta sig mot redan kunniga, något som jag var tacksam för. Flera av de här är filmade, och jag rekommenderar särskilt:

* Raph Koster, om hur Wikipedia brister när det gäller att engagera folk

* Brandon Harris, Wikimedia Foundations huvuddesigner

* Erik Möller, vice vd för Wikimedia Foundation

Dessutom kan det vara bra att ha sett Wikimedia Foundations nya vd, Lila Tretikov. Enligt uppgift var hon sjuk, men höll ändå sin presentation där hon beskrev Wikimedia-rörelsens framtid, så som hon såg den.

Men mitt stora intresse på Wikimania var de delar som handlade om underskottet av kvinnor. Även om det fanns en del presentationer om det ämnet var det förvånansvärt få, med tanke på hur stort problemet är. Kanske tror folk att det är ett kvinnoproblem, och inte ett problem för alla.

Oavsett orsaken är jag framför allt glad över att jag deltog i Wikimanias sista dags sista diskussioner om underskottet av kvinnor, nämligen den som var ägnad åt att omsätta de diskussioner om kvinnounderskottet till faktiska planer. Den byggde på ett antal diskussioner som ägt rum de senaste åren, något som jag har skrivit om tidigare.

Nu var frågan: vad är de effektivaste sätten att rekrytera fler kvinnor att skriva på Wikipedia? Det blev en spännande diskussion där diskussionsledarna presenterade några huvudriktningar, och vi deltagare både fick rösta och föra fram egna idéer. Än så länge har resultatet inte presenterats, såvitt jag har kunnat se, men urvalet av huvudriktningar kommer härifrån. De förslag som jag minns kom högt i omröstningen var:

* den typ av skrivstugor där enbart kvinnor bjuds in, eller ämnet är tydligt fokuserat på kvinnor, såsom den serie skrivstugor vi håller i Göteborg varje tisdag

* mer fokus på kulturarvssektorn och utbildningssektorn där kvinnor utgör en majoritet redan

* återanvändning och vidareutveckling av det material som redan finns om till exempel kvinnounderskottet inom teknik och IT

* projekt för att ta hand om nykomlingar, såsom Teahouse på engelskspråkiga Wikipedia

Tråkigt nog behövs också regler för hur man beter sig på konferenser och andra möten. Det har förekommit såväl sexuella förolämpningar som oönskade sexuella inviter. (Jag har inte hört talas om något sånt i Sverige, men om någon har varit med om något sånt, var inte rädd för att rapportera det! Sånt tolereras inte.)

Några av deltagarna i 2014 års Wiki camp i Armenien.

Några av deltagarna i 2014 års Wiki camp i Armenien.

Men det mest positiva och intressanta förslag jag fick höra talas om var en kvinna från armeniska Wikipedia som berättade att de inte hade något kvinnounderskott. Jag råkar känna Susanna Mkrtchyan som är en av de tongivande wikipedianerna där, och satt bredvid henne under den här diskussionen. Jag frågade vad som var receptet.

Hon berättade då om Wiki camp. Det är ett spännade initiativ som går ut på att omkring 75 ungdomar på high school-nivå åker på ett tvåveckorskollo utanför Vanadzor. Med sig har de ett femtontal ledare, varav ganska många wikipedianer. De befinner sig i skogen, och ägnar sina dagar åt att skriva på Wikipedia. Efter de 14 dagarna har de skrivit ungefär 2 500 artiklar. Varje dag får den som gjort bäst redigeringar, den bästa gruppen och den bästa artikeln pris. Arbetet kombineras med musikpauser, sport och intellektuella lekar.

De flesta av deltagarna fortsätter att redigera på Wikipedia efter Wiki camp, eftersom de fått så många vänner efter de två veckorna. Och de flesta av dem är unga kvinnor.

Läs mer om Wiki camp på engelska här.

Jag undrar om det skulle fungera i Sverige. Varför inte? Den som är intresserad får gärna höra av sig till mig eller kommentera inlägget nedan.


av Lennart Guldbrandsson den August 24, 2014 12:07

August 22, 2014

Ubuntu.se

Elementary OS: Not just the poor man's Apple

Jack Wallen takes a close look at a new Linux distribution that could be poised to take the user-friendly crown and wear it for a very long time.

If you've tried every take on Linux, only to find yourself feeling a bit unsure if you're settled in on a distribution, let me introduce you to something new and fresh. This new take on Linux is Elementary OS. Its goal is to become a lightweight and beautiful Linux distribution that's not only easy on the eye, but easy for people to use.

I'm here to tell you... Elementary OS succeeds on both fronts. Plus, the latest iteration of Elementary, called Freya, is

August 22, 2014 18:17

Påvels blogg

Det nedrans ploppljudet i KDE

Jag nyinstallerade nyligen Linuxdistributionen Kubuntu med skrivbordsmiljön KDE på en dator. Då man reglerar ljudvolymen uppstår ett hemskt ploppljud som föröder musikupplevelsen. På mina gamla datorer, på vilka jag kört Kubuntu sedan länge, har jag inte detta problem. Det är en grundinställning man valt att piffa till. Som tur är det möjligt att ta bort det nedrans ploppljudet. Det tog dock onödigt lång tid att förstå hur. Varför detta ska vara så krångligt förstår jag litet litet som att ploppljudet är en grundinställning. Gör så här:

1. Klicka på ljudikonen i systembrickan. Klicka på knappen ”Anpassa kanaler”.

skärmdump60

2. Välj fliken Allmänt. Bocka av rutan ”Volymåtermatning” (borde kallas ”Stäng av det nedrans ploppljudet”, vem begriper vad ”Volymåtermatning” är?)

Volymåtermatning

3. Stäng dialogrutorna. Eventuellt måste man logga ut/logga in eller starta om kmix (ljudet i KDE) innan ploppljudet försvinner.

Det är sådana här inställningar gömda långt ner i dialogrutor och menyer som kan driva en till vansinne i KDE. KDE är dock en underbar skrivbordsmiljö med fantastiska inställningsmöjligheter, men långt ifrån intuitiv eller överblickbar.

 

flattr this!

flattr this!

av Påvel den August 22, 2014 08:01

Copyriot

Rubrikens förbannelse

Rubrikens uppgift är att locka till läsning, fick jag lära mig. Rubriksättning fanns rentav bland mina arbetsuppgifter, en kort tid för länge sedan. På senare år har mycket förändrats. Allt oftare känns det som att rubriken ersätter läsningen.

Folk läser rubriken, bildar sig en uppfattning om innehållet, överväger om de ska dela länken – därefter kastar de en snabb blick på innehållet i den översta delen av artikeln. (Varför skriver jag “de” när jag menar “vi”?)

Kan detta helt enkelt skyllas på att folk har blivit latare? Nej, jag tror att latheten är en funktion av delandet. Närmare bestämt handlar det om de medier som används för att dela länkar. Rörelsen från blogg till mikroblogg (Twitter) är ett exempel. På en välskriven blogg presenteras först ett ämne, vilket ger en inramning åt länkarna och utrustar läsaren med en förförståelse till artiklar innan rubriken dyker upp. På mikrobloggen brukar utrymmet bara räcka för antingen en tillspetsad förförståelse (för/mot) eller en rubrik.

Framför allt har Facebook gjort mycket för att upphöja rubrikens betydelse – på bekostnad av innehållet. Sedan några år är har ju Facebook en särskild design för länkdelning som används varje gång någon klistrar in en hyperlänk i sin status. Designen utgår från att det endast postas en länk per status, vilket försvårar argumentation som bygger på jämförelser. När en länk postas i en status, skapar Facebook en liten ruta som framhäver rubriken till den länkade webbsidan och illustrerar med första bästa bild (om du t.ex. länkar ett inlägg på Copyriot illustreras det ofta med en Flattr-knapp).

Rubrikfixeringen i de s.k. sociala medierna har genererat den förruttnelseprocess som kallas “clickbait“. Alltså rubriker vars överordnade syfte inte är bli virala. Typiskt för dessa rubriker är att de utlovar en dramaturgi – en berättelse med oväntad vändning i riktning mot det sensationella och det sentimentala. Föga förvånande ser vi nu en begynnande clickbaitifiering av nyhetspressens rubriksättning.

Enligt gängse uppfattning har rubriksättningen en dubbel funktion: rubriken ska inte bara locka till läsning, utan även vara informativ. Vad som sker nu är kanske att dessa två funktioner slits isär. Clickbait-rubrikerna lockar till läsning just genom att inte vara informativa – de lockar med överraskningar. Men vad händer då med alla andra rubriker?

Som exempel vill jag ta förra inlägget på denna blogg, vars rubrik lyder: “Klart att ‘Islamiska staten’ är fascister“. Alla inlägg på Copyriot blir automatiskt postade på Twitter med rubrik och länk. Där möttes inlägget av en karakteristisk respons: “rätt i sak, men snacka om att skjuta på öppet mål”. Alltså en kommentar till budskapet i rubriken som bortser från innehållet.

Kanske är det “öppet mål” att kalla IS för fascister. Men inlägget var ju inte en samling argument för detta påstående. Det var ett resonemang som bland annat handlade om begreppet “ultranationalism” (som är grunden för Roger Griffins fascismdefinition). Där antyddes att debatten om fascism måste vidga sig till att omfatta fascismer utanför Europa. Där pläderades för att “medeltiden” är en synnerligen dålig referenspunkt när vi snackar om salafism. Där länkades till två omskakande videoinslag. Slutligen framkastades en spekulation om den liksvävande tolvtonsskalans koppling till europeisk upplysning. Är detta att sparka in öppna dörrar?

Numera har jag förtydligat i högerspalten att Copyriot är “en plats för ofärdiga tankar”. Ändå upplever jag ständigt att rubrikerna blir lästa som åsikter, vilka läsaren tar ställning till. Det betyder att bloggposternas innehåll blir lästa som en samling argument för den tänkta åsikten. Innehållet blir liksom upphöjt till en färdig tanke, samtidigt som det underordnas rubriken. Jag känner mig djupt obekväm med detta. Borde jag helt sluta med rubriker?

flattr this!

av rasmus den August 22, 2014 07:18

August 21, 2014

DFRI.se

Protokoll från senaste styrelsemötet

Protokollet från senaste styrelsemötet är nu publicerat. DFRI efterlyser bland annat personer som kan och vill jobba med policyfrågor, och som kan hjälpa till med Internetdagarna, där DFRI kommer att ha ett eget spår. Protokollet hittar du här >>

av hanna den August 21, 2014 20:43

Ubuntu.se

Linux Foundation introduces new Linux certifications

Summary: Want to prove you've got the chops for a Linux job? The Linux Foundation is introducing the proof you'll need with new certifications.

CHICAGO — It's a common story: Businesses desperately want Linux savvy employees. Programmers and system administrators who cut their teeth on the gcc and the BASH shell want jobs. But, between them rises the wall of human resources, which wants degrees and certifications. The Linux Foundation introduced an answer at

August 21, 2014 09:01

August 20, 2014

Ubuntu.se

Identify PCI and USB Wired and Wireless Driver in Linux

This guide shows how you can identify PCI Driver Chipset Information on Linux. Often users troll different forums and blogs to find out they can identify which driver their PCI or USB device is using. This guide applies to all possible scenarios. After reading and following this guide you will be able to identify the followings:
...
...


Summary

I was planning to write a single Article on how to identify PCI and USB driver but it seems that would be very very long post. So I’ve decided to divide the post into Two parts,
Identify PCI Driver on Linux

August 20, 2014 17:19

August 18, 2014

Copyriot

Klart att “Islamiska staten” är fascister

Dagligen kallas de för “radikala” och “extremister” i nyhetsrapporteringen. Gång på gång hävdas att de vill “tillbaka till medeltiden”. Min känsla är att sådant språkbruk samtidigt exotiserar och bagatelliserar rörelsen i fråga – den rörelse, under ledning av Abu Bakr al-Baghdadi, som sedan 29 juni 2014 betecknar sig som ett kalifat, “Islamiska staten“.

Tidigare i kväll lyssnade jag på lite poddradio där man diskuterade fascism ur ett historiskt perspektiv. Gäst i programmet var Henrik Arnstad, som utgår från Roger Griffins definition av fascismen som en typ av populistisk “ultranationalism” som kretsar kring myten om nationell återfödelse. Jag finner detta vara en vettig definition, så länge man erkänner dess vaghet.
En fråga som berördes i samtalet var om det går att tänka sig en fascism utan “folk”, alltså en fascism där ultranationalismen utgår från medborgarskap snarare än från ursprung. Om jag minns rätt, så menade Arnstad att detta nog vore tänkbart – rent hypotetiskt.

Hypotetiskt? Att detta samtal om fascism var eurocentriskt hade sina goda skäl; det fördes med anledning av Europavalet i maj. Men händelserna under sommaren 2014 borde ge anledning för fascismforskare att slipa sina definitioner.

Likheterna mellan den “Islamiska staten” och den klassiska fascismen är uppenbara. Och ändå är de inte nationalister i strikt mening. De utgår inte från tanken på en nation eller ett folk, utan från en motsättning mellan “trogna” och “otrogna” (där även en majoritet av världens muslimer räknas till den senare kategorin).

Begreppet “islamofascism” har missbrukats grovt, särskilt i USA. Det brister också i precision. För den “Islamiska staten” är ju inte bara islamisk i största allmänhet, inte ens “radikalt” eller “extremt” islamisk. Så här skriver ex-islamisten Mohamed Omar:

Islamismen är inte homogen och många islamister, både sunniter och shiiter, känner vämjelse inför slaktarkalifen Abu Bakr al-Baghdadis version av en islamisk stat /…/
i alla ”islamiska stater” som finns och har funnits diskrimineras muslimer på grund av sin islamiska tro

Den företräder en mycket specifik ideologi – som inte är medeltida utan synnerligen modern – som betecknas som salafism eller kalifat-wahhabism. Det vore nog inte orimligt att tala om salafi-fascism.

Inom denna salafi-fascism ryms grupper som al-Qaida, “Islamiska staten” och för den del även Boko Haram. Jag är sannerligen ingen kännare av de teologisk-politisk-militära skillnader som finns mellan (och inom) dessa grupper, men att det finns skillnader är uppenbart.

Ledarkulten av Abu Bakr al-Baghdadi (dokumenterad i videoreportaget ovan) verkar utmärka “Islamiska staten” och var väl anledningen till att de bröt med al-Qaida. Nu är inte ledarkult något nödvändigt kriterium för fascism, åtminstone inte enligt den ovan nämnde Roger Griffin. Men mitt intryck är att “Islamiska staten” använder denna ledarkult för att stärka en form av populism, som får dem att hamna ännu närmare de klassiska typerna av fascism.

Den som vill utsätta sig för dödsdyrkarestetik kan alltid kolla in följande propagandavideo från “Islamiska staten”:

Sången som hörs verkar vara något av en officiell hymn för “Islamiska staten”. Givetvis används inga musikinstrument, eftersom sådant är strängt förbjudet inom salafismen. Men det är likväl fråga om musik i ordets moderna, västerländska mening. Den framförs av sångare som sjunger en polyfon sats, arrangerad i det liksvävande tolvtonssystem som var okänt i världen före den europeiska upplysningen. Såvitt jag har förstått är det inte alla salafister som accepterar så pass “musikalisk” sång. Mitt öra uppfattar detta som ännu ett tecken på att “Islamiska staten” snarast är en form av postmoderna fascister.

flattr this!

av rasmus den August 18, 2014 23:05

August 17, 2014

Ubuntu.se

LiVES Editing System 2.2.6 Available For Ubuntu 14.04/12.04

LiVES, a free video editing system and VJ tool, now is at version 2.2.6, which updates for gtk+ >= 3.10.0.

LiVES is designed to be simple to use, yet powerful. It is small in size, yet it has many advanced features.

  • cross-platforms.
  • Support multiple video formats via mplayer, mplayer2.
  • Extendable video and audio effects via plugins.
  • Support for remote control via OSC protocol.
  • Video capture from FireWire cameras

August 17, 2014 18:53

Make Ubuntu Notify You For Updates More Frequently

I like to keep my system updated, be it security updates, system updates or application updates. And I do not like to wait for it for a week. Yes, by default Ubuntu Update Manager will pop up only once a week on its own, unless there is a security update. If you too want to keep your system updated more frequently, you can do so by changing the update settings. In this beginner tip, we shall see how to keep your Ubuntu desktop updated more frequently.

Change update frequency in Ubuntu 14.04

Go to Unity Dash and search for “update”. Click on Software & Updates:

August 17, 2014 16:44

August 15, 2014

Ubuntu.se

The Complete Beginner's Guide to Linux

Linux. It’s been around since the mid ‘90s, and has since reached a user-base that spans industries and continents. For those in the know, you understand that Linux is actually everywhere. It’s in your phones, in your cars, in your refrigerators, your Roku devices. It runs most of the Internet, the supercomputers making scientific breakthroughs, and the world's stock exchanges. But before Linux became the platform to run desktops, servers, and embedded systems across the globe, it was (and still is) one of the most reliable, secure, and worry-free operating systems available.

For those not in the know, worry not – here is all the information you need to get up to speed on the Linux platform.

What

August 15, 2014 16:38

August 13, 2014

Copyriot

Krisen, del 148: Amy E. Wendling om profitkvot och teknikutveckling

Läser ett av bidragen i senaste Fronesis, en rikhaltig essä av samhällsfilosofen Amy E. Wendling under den korta rubriken “Kris”. Hon tar avstamp i Karl Marx’ tanke om att ekonomins återkommande kriser har en gemensam upprinnelse i vissa mekanismer, vilka är inneboende i det kapitalistiska produktionssättet. Detta bryter mot den konventionella nationalekonomin, som utgår från en idé om jämvikt som har lånats från äldre tiders teoretiska fysik. För att hålla fast vid dogmen om en självreglerande ekonomi, har nationalekonomer rutinmässigt skyllt krisfenomen på “yttre tillfälligheter som krig, hungersnöd och andra naturfenomen”, eller på den mänskliga naturen, eller på statliga ingripanden. Eller så har de (som Keynes och Schumpeter) gjort “krisen till en del av jämvikten”.

Amy E. Wendling följer tätt i fotspåren på marxister som Henryk Grossman och Anwar Shaikh. Det betyder att hon fixerar sin kristeori vid frågan om profitkvotens fallande tendens, så som den diskuterades av Karl Marx. Detta är alls ingen självklarhet bland marxister eller Marx-influerade samhällsforskare. Vid förra årets extremt välbesökta Marx-konferens i Stockholm nämndes knappt ordet “profitkvot” – utom av Michael Heinrich, som av någon anledning lade stor möda på att vederlägga de kristeorier som utgår från profitkvotens fallande tendens.

Profitkvotens fallande tendens är en logisk följd av att maskiner ersätter mänsklig arbetskraft i allt högre grad. För varje “jobbskapande”, alltså varje person som sysselsätts i varuproduktion, krävs allt större investeringar i fast kapital. Profitkvoten är alltså ett rent relativt mått, vars stigande eller fallande inte nödvändigtvis har samband med om profitmängden i absolut mening rör sig uppåt eller nedåt.
Värdekritikernas kristeori hävdar att profitkvotens fall blott är ett indirekt uttryck för en inre motsättning i kapitalet. När produktiviteten ökar utöver en viss gräns börjar själva värdeproduktionen att stagnera och däri består kapitalets inre motsättning, enligt värdekritikerna.

Amy E. Wendling verkar resonerar precis tvärtom. “Den fallande profitkvotens logik ger upphov till en inre motsättning i kapitalismen”, skriver hon. Det citatet visar ganska tydligt hur profitkvotsteorierna låter aritmetiken undantränga dialektiken. Analyser av profitkvoten fastnar följaktligen ofta i nationalräkenskaper och glömmer bort kapitalets globala dynamik. Ett exempel på detta ges av Fred Moseley, som citeras av Wendling i artikeln. När denne talar om “den kraftigt minskade profitkvoten i ekonomin som helhet”, syftar han i själva verket på den officiella statistiken över USA:s ekonomi.

Märkligast är dock de slutsatser som Wendling drar i fråga om teknikens utveckling:

Kapitalet söker uppväga profitkvotens fall genom att tillverka en allt större mängd varor. /…/ Därutöver söker kapitalismen hejda profitkvotens fall genom att bromsa den tekniska utvecklingen eller styra den i en riktning som möjliggör anakronistisk exploatering av mänsklig arbetskraft.
Marx påpekar att människor i det kapitalistiska systemet betalas för att utföra mödosamma uppgifter som det redan finns maskiner för. Ett exempel kan vara kvinnor som tillverkar tv-apparater under stränga föreskrifter som inskränker kroppsrörelser till deras mekaniska minimum. Maskiner är dyra, men mänsklig arbetskraft billig.

Hoppsan! För det första är ges det ingen källhänvisning till det som Marx ska ha påpekat. För det andra är det både oklart och ahistoriskt att påstå att maskiner är dyra medan arbetskraften är billig – i förhållande till vad?
Framför allt är det ett mycket underligt påstående att “kapitalismen” skulle idka en samordnad planering i syfte att “bromsa den tekniska utvecklingen”.

Problemet är just avsaknaden av en dialektisk förståelse av kapitalets inre motsättning. Detta är inte minst en motsättning mellan det enskilda kapitalet och det totala kapitalet, förmedlad genom konkurrensen på marknaden. För varje enskilt kapital – varje företag, varje stat, varje handelsblock – är det nödvändigt att ständigt eftersträva ökad produktivitet, trots att detta undergräver utrymmet för fortsatt tillväxt. Visst kan man säga att kapitalismen skulle vinna på att den tekniska utvecklingen stannade upp, men detta är en helt hypotetisk tanke, utan verklig betydelse.

Kapitalismen har inget medvetet subjekt. Detta är något som inte minst värdekritikerna har tagit fasta på. Deras kristeorier går tvärt emot det som Amy E. Wendling skriver om teknisk utveckling. Låt mig därför citera ur min egen artikel om värdekritisk kristeori, tryckt i samma nummer av Fronesis:

Värdet är den abstraktion av nödvändighet som förenar alla slags varor på en enda marknad. Det sätter alltså en samhällelig standard för produktivitet. En varuproducent som misslyckas med att leva upp till denna standard kommer i förlängningen att elimineras i konkurrensen. En varuproducent som däremot lyckas häva sig över standardnivån kommer att belönas med en extraprofit. Konkurrensen leder därigenom till att produktiviteten ständigt ökar. Även i ett sammanhang där kapitalet har förstatligats är konkurrensen lika skoningslös: världsmarknadens straff för bristande produktivitet kan då anta formen av statskollaps (vilket skedde med det statskapitalistiska östblocket kring 1990 och vilket har skett med allt fler krisdrabbade stater på 2010-talet).

Det ska bli intressant att se om det går att hitta fler exempel på tydligt motstridiga analyser i Fronesis. Återkommer med fler läsanteckningar.

flattr this!

av rasmus den August 13, 2014 12:37

Vi kan inte längre tala om nätfrihet

Jag blev ombedd att skriva en artikel till kommande numret av Brand. Det handlar om den pågående utvecklingen av internet, där massövervakning och monopolisering går hand i hand med sofistikerade former för censur. Vi förfasar oss men verkar oförmögna att agera. Varför?

Här kommer ett utdrag ur vad jag skrev i artikeln (fast något stycke fick strykas innan publicering):

Parollerna om ett “fritt och öppet” internet kunde på nollnolltalet förena tvärpolitiska allianser. På 2010-talet har allianserna spruckit, i takt med att parollerna börjat klinga allt ihåligare. Det är inte längre självklart vad för slags frihet som borde försvaras, eller om den någonsin har existerat.

Oftast formuleras idéerna om nätfrihet med hänvisning till liberala ideal. Närmare bestämt två helt olika principer: skyddet av yttrandefrihet och privatsfär. Envar ska ha rätten att kasta ut sina åsikter i den så kallade offentligheten – en frihet från censur, men ingen rätt att bli lyssnad på. Samtidigt hävdar liberalismen att alla har rätt till en privatsfär, där de kan yttra sig utan att någon oinbjuden lyssnar – en frihet från övervakning. Dessa två principer krockar ibland med varandra och ständigt med andra liberala rättigheter, exempelvis rätten till privat egendom och rätten att ingå “frivilliga” avtal (genom att klicka “jag accepterar” varje gång en juridisk textvägg täcker skärmen). Därför blir den liberala nätfriheten lätt att tänja och tämja.

Sveriges regering förkunnar på sin sajt: “Friheten på nätet är ett av de mest prioriterade områdena i svensk utrikespolitik.” Carl Bildt påpekar dock att det inte bara handlar om frihet, utan om “förhållandet mellan frihet och säkerhet på nätet. Det är avgörande att dessa två går hand i hand.

Retoriken om nätfrihet har nu tagits över av regeringar, som betraktar internet som ännu ett slagfält i konflikten mellan globala maktblock. Å ena sidan står USA som stödjer initiativ för att kringgå statlig censur i diktaturer, men samtidigt hävdar sin rätt att övervaka allt som planetens invånare skriver till varandra. Å andra sidan står Ryssland som spelar på indignationen över USA:s övervakning för att i stället underkasta nätet en större nationell kontroll. Enligt ännu ostiftad lag kräver att alla nättjänster som opererar i Ryssland ska underkasta sig rysk lagstiftning. Å tredje sidan bedriver Kina ett oerhört sofistikerat censurprogram där olika grupper medborgare kan få tillgång till olika flöden av information. Inspirerade av Kina satsar nu Turkiet på utbyggd nätcensur, riktad mot “kränkningar” i allmänhet, särskild sådana yttranden som anses kränka den turkiska regimen. Samtidigt har EU stiftat en besynnerlig lag om “rätten att bli glömd” som ska ge européerna en möjlighet att finputsa sina personliga varumärken genom att tvinga Google att dölja sökresultat. Och i vår mjuk- och hårdvara finns så många säkerhetsluckor att vi alla måste räkna med att någon stat eller maffia har möjlighet att övervaka allt vi gör. När alla dessa krafter sliter nätet i stycken, hjälper det föga att åkalla den diffusa idén om “nätfrihet”.

Artikeln fortsätter sedan med att återvända till Christopher Kullenbergs idéer om nätvaro i Det nätpolitiska manifestet (2010). Fast går det fortfarande, post-Snowden, att mana till “nätets självförsvar”? Jag är nog tveksam.
Det räcker nog inte längre att mobilisera till försvar för en befintlig nätvaro eller en tanke om nätfrihet. Snarare krävs det en vilja till någonting annat än den vardagsmat som vi numera känner som internet. Därav den något hurtiga rubrik som står över artikeln i kommande Brand: “Ett annat internet är möjligt”.

flattr this!

av rasmus den August 13, 2014 05:24

August 12, 2014

Ubuntu.se

5 Mistakes That Every WordPress User Should Avoid Making

WordPress is a powerful CMS that allows you to quickly and easily publish content on the Web. However, as we focus all our attention to publishing great content, we tend to make some mistakes (with WordPress) that can be damaging and fatal. Here are the top five mistakes that every WordPress user should avoid making to have a successful and healthy blog.

1. Using Nulled Plugins and Themes

It is really hard to resist when you see those premium plugins and themes available for free. The catch is that those freely available nulled premium plugins and themes are not actually free; they take your website as the payment. To put it simply, these nulled plugins and themes often contain malicious

August 12, 2014 16:48