Arkiv X har tydligen blivit en andra långfilm som enligt samstämmiga uppgifter är en äkta kalkon. Som tidningen City uttrycker det i en bildtext: “Att döma av den här filmen är det dags att arkivera Scully och Mulder.”
Formuleringen utgår från att arkivering betyder glömska. I så fall vore det nödvändigt med ett ord starkare än glömska för den överväldigande merpart av människors efterlämningar vilka aldrig ens arkiveras.
varje utsaga bildar en marginal gentemot ett oerhört tomrum, det outsagdas enorma fält – anarkivet
I Sorlet från arkiven som just utkommit på svenska diskuterar historikern Wolfgang Ernst, professor i medieteorier vid Humboldtuniversitetet, hur digitaliseringen förvandlar arkiven. Ur hans perspektiv handlar arkivfrågan inte så mycket om bevarande, utan främst om hur den nödvändiga utrensningen ska genomföras. Information förutsätter att delar är lagrade i ett indexerat förhållande till varandra. Endast viss data kan i längden upprätthållas som information, vilket är vad arkivering handlar om – ett urval. Arkivet kan definieras utifrån sin motpol som är entropin (precis som lagens andra sida är begäret).
Boken börjar i avig ända med att diskutera hur begreppet arkiv har blivit en “kulturteknisk universalmetafor” – inom vissa snäva Derrida-läsande akademikerkretsar, borde tilläggas. Fortsätter med resonemang om “skillnaden mellan tysk-preussisk arkivvetenskap och metaforiska arkivbegrepp från parisiska filosofkretsar” (arkivet i byråkratisk singularis kontra archives i pragmatisk plural). Under boken återkommer senare de mycket oklara referenserna till “den tyska vetenskapen”. Med ett ord som Wolfgang Ernst själv överanvänder kan man säga att texten oscillerar mellan kulturhistoriska och metaakademiska lägen, på ett ganska förvirrande vis.
Jag vet förresten ännu inte om Sorlet från arkiven är tänkt en essäsamling eller en monografi. Spretigheten är alls inte bara av ondo utan bjuder på invecklingar i specialområden inklusive Michel Foucaults, DDR (Stasi-arkiven) och Torah (Noaks ark(iv) som första samling av typiska objekt som representation av världen) samt sporadiska referenser till samtidskonsten.
I övrigt får språket karakteriseras som en variant på Kittlerdeutsch, med oanständigt många “Faktum är att…”. Inga hämningar finns för användandet av cybernetiska och systemteoretiska begrepp, vilka ibland tillåts reducera hela statsmaskinerier till kopplingskretsar under författarens förstoringsglas. Ett exempel:
Endast slutna arkiv är faktiskt arkiv i egenskap av en mekanism som både inne- och utesluter (vilket inte bara erinrar om Carl Schmitts distinktion vän/fiende utan också om den binära logikens 0/1).
Ett genomgående tema i Sorlet från arkiven är kritiken av historievetenskapen. På lacanianska kan utgångspunkten sammanfattas som att det symboliska och det reala är skilda åt av en avgrund, och i den avgrunden framträder det imaginära som hallucination. “Där luckor gapar mellan datamängderna fyller vi dem med meningsfulla mönster eller till och med gestalter”. Enklare uttryckt: Luckor stimulerar fantasin.
Historikers syssla förklaras som att täcka över ickevetandets avgrund genom att klä de uppgifter som hittats i arkiven i en narrativ skrud.
Mot (eller kanske som komplement till) historievetenskapen ställer Wolfgang Ernst en foucaultsk (medie)arkeologi, som kan frilägga de tekniker som styrt vad som arkiverats.
Till skillnad från de historiker som genast omvandlar arkiven till pratsjuka historier kan vetandearkeologerna stå ut med luckor, frånvaro och tystnad.
Wolfgang Ernst kritiserar “new historicism“) (en litteraturvetenskaplig strömning som läsaren förutsätts vara bekant med) för bristande arkivarisk stränghet. Anklagelsepunkterna ger ett prov på vad som väcker berlinska medieteoretikers misstänksamhet: pratsjuka, historikerhallucinationer, fantasier, poetologi, prosopopoietiska fantasmer… Enstaka undantagshistoriker (Hayden White, Paul Veyne) skonas för att de erkänner “att det är litteratur och inte historia som är deras medium”. Bakom de hårda domarna ligger övertygelsen om att digitaliseringen skapat ett akut behov av att modifiera de etablerade sätten att tolka det förflutna, vilka byggde på kataloger och inventarieförteckningar.
För något år sedan varnade Lars Ilshammar och Ola Larsmo, två IT-debattörer som står nära socialdemokratin, för att samhällelig minnesförlust kan bli en följd av digitaliseringen. I deras läsvärda essäsamling 404: Utflykter i glömskans landskap talade de om “kampen mot alzheimersamhället” som en angelägen uppgift som tycktes handla om att lagra allt. Deras flitiga användande av biblioteksmetaforen fick dem att i praktiken likställa internet med webben, och glömma att nätet är ett kommunikationsmedium. Wolfgang Ernsts påpekanden om att arkiv alltid handlar om uteslutande kan tjäna som ett korrektiv mot sådana bibliotekariedrömmar.
Wolfgang Ernst ger raka svar på frågan om vad digitaliseringen gör med arkiven. Vi går från ROM till RAM, från minnesobjekt blir minnesprocesser, från lagringskultur till permanent överföring. Urval överordnas lagring, adressering överordnas sortering. Fram växer det dynamiska arkivet, som regenereras genom användning. Det bygger inte längre på granit, utan på “lösan sand” (det vill säga kisel).
Om vi alls länge kan tala om arkiv. Kanske är det snarare
ett mellanlagringsminne, inte en ort för konserverande och legitimering av rättigheter utan en ort för produktion och (förhoppningsvis) gratis mjukvara.
“Fri mjukvara” vore naturligtvis den korrekta översättningen av Freie Software. Sådana pinsamheter får man tyvärr räkna med när Glänta förlag publicerar översättningar som endast lästs av ärkehumanister innan tryckning…
Övergången från lagring till överföring framställs alls inte som någon befrielse. Bakom de grafiska gränssnitten kvarstår lagringsteknikernas nakna makt. (Flickr, Facebook, etc.)
Varje gång man önskar sig att Wolfgang Ernst ska konkretisera sig på protokollnivå tenderar han dock att i stället glida tillbaka till en metaakademisk nivå. Thomas Götselius lyckas i sitt förord med att förtydliga vad Wolfgang Ernst bara antyder, nämligen att
samtidens fildelningsnätverk utgör sinnebilden för framtidens överföringsbaserade (arkiv)kultur. Den strid som ännu i dag rasar kring dem kan därmed ses som ännu en kamp om tillgången till arkivet, men också som en strid om arkivets innebörd.
Följaktligen kan den explosiva utveckling som inleddes med Napster kring senaste sekelskiftet mycket väl jämföras med den 25 juli 1794, då Archives Nationales i Paris hävde spärrarna och slog upp portarna för allmänheten, i förlängningen för den moderna historievetenskapen.
Av det skälet går det också att tala om en etik för arkivet, bortom upphovsrättens irrgångar, där arkivets uppgift inte så mycket består i att bevara kulturella artefakter för framtida generationer, som i att göra framtiden själv möjlig.
Bättre vore kanske om Thomas Götselius hade skrivit en egen bok, där han tillämpade den berlinska medieteorin på konkreta arkiveringstekniker, än denna översättning av en text som redan har några år på nacken. Var står vi just nu i den nödvändiga uppgiften att uppfinna “en framtida kulturteknik, bortom arkivet”, som även måste involvera sätt att lära sig gå vilse i informationen? Wolfgang Ernst talar om tekniker för archiving on demand.
Detta skulle innebära ett avsked till det klassiska arkivets read only-paradigm”.
Båstad bjuder på många trevliga och spännande sommaraktiviteter. Nu när tennisveckorna är över är det tid för alla tennisveteraner att inta Båstad. Det finns "Speedcats" att hyra i hamnen. Det är Thundercat gummibåtar med 50 hk utombordare som styrs med handkraft. En fartfylld upplevelse där man kan burka i kurvorna för att båten snabbare skall ta sig runt bojarna på banan och hantera sjön väl.
